Se upp för giftiga gula blommor

I all litteratur kring växter som kan vara giftiga för hästar omnämns stånds (Senecio jacobaea) som en av de allra giftigaste.

Oaptitlig färsk
I sitt färska tillstånd är växten oaptitlig och därför är inte risken stor att hästarna äter den så länge det finns tillräckligt med bete.

Fortsatt giftig torkad
Men i torkat tillstånd mister stånds sin beska smak, medan toxiteten består. Det innebär att om hästarna galopperar igenom en samling stånds på betet och bryter av stjälkarna, kan de bli förgiftade om de äter av det torra växtmaterialet.

Bör tas bort
En annan stor fara med stånds är att den kan sprida sig in i vallar och komma med i hö eller ensilage. Därför bör man ta bort den på sina marker. Detta sker genom att hela växten grävs upp och bränns (använd handskar). Så i vallfrö på området.

Kronisk förgiftning
Vid ståndsförgiftning i kronisk form uppträder inte symtomen förrän hästen ätit av växten under flera veckor. Giftet ansamlas i levern, vilket efter en tid ger viktnedgång, aptitlöshet, okoordinerade rörelser, planlös vandring och ett typiskt tillstånd då hästen
vacklar omkring som om den vore drogad.

Akut förgiftning
Akut förgiftning är mer sällsynt men visar sig i kolik eller diarré, aggressivitet, förstorade pupiller och ökad hjärtverksamhet. Dödligheten är hög hos ståndsförgiftade hästar, men de som kommer under snabb behandling kan klara sig. Konvalescensen kan bli lång.

Andra giftiga växter
Smörblomma (Ranunculus acris ssp). Allmänt förekommande på betet. Hästar ratar dem i regel, men om en häst äter stora kvantiteter kan den få kraftig salivutsöndring och inflammation i munnen. Kramper med dödsfall har förekommit. I torkat tillstånd försvinner det aktiva giftet, så smörblommor är riskfria i hö. Ensilage behöver lagras minst två månader för att giftigheten ska avta.

Johannesört (Hypericum ssp). Hela växten är giftig och kan ge fotosensibilisering och kraftigt nedsatt allmäntillstånd med diarré, feber, viktförlust och nervförlamning. Allvarliga förgiftningsfall har förekommit i Storbritannien, mer sällan dödsfall. Giftigheten avtar till cirka 20 procent vid torkning.

Renfana (Tanacetum vulgare L). Hör till de växter
som hästar kan utveckla begär efter och äta mycket stora mängder av. Blödning och inflammation i mag-tarmkanalen, kramper samt kastning hos dräktiga ston är några av symtomen.

Sprängört (cicuta virans). Trivs vid dammar, diken och strandängar. Hela växten är mycket giftig, med störst koncentration i roten. Giftverkan minskar inte vid torkning. Rot och stjälk är aptitliga och risken för förgiftning är stor längs torrlagda stränder eller vid dikning. Giftet verkar snabbt, oftast hittas hästen
död på betet.

Falsk palsternacka (pastinaca sativa). Kan ge brännblåsor över hela kroppen om hästen rullar sig i dem samt på huvud och ben vid beröring i samband med bete.

Viktigt att veta om giftiga växter
Giftiga växter har oftast en besk eller bitter smak som gör att hästarna undviker dem.

Kan utveckla begär
Om en häst ändå smakar på växten, kan den utveckla begär efter den och förgiftas. Samma sak gäller hästar som bantas och därför hålls på magert bete. De kan förledas att smaka på växter som de annars ratar.

Okänt antal
Det är omöjligt att säga hur många hästar som blir
förgiftade av växter, eftersom det ibland går lång tid mellan intaget och symtomen. En häst kan äta hö med stånds i flera månader innan den blir sjuk och då är fodret uppätet och kan inte analyseras.

Akut förlopp
I andra fall är förloppet mycket akut, så att hästen dör inom en kvart efter att den ätit den giftiga växten. Obduktion kan visa orsaken till förgiftningen, men detta görs sällan på grund av kostnaderna.

Kontrollera betet
Gå igenom beteshagen flera gånger under sommaren och kontrollera växterna där.

Mer info
En flora är till god hjälp vid inventeringen. På SVA:s hemsida sva.se finns mer information om växter som är giftiga eller oönskade i betesvallen.

Artikeln är tidigare publicerad i Ridsport nummer 13 2012.