Svårt att röntga hela hästens ryggrad

Röntgen av hästars rygg är något som ofta diskuteras, både bland veterinärer och hästägare. 
En nygjord dansk jämförelse av sex döda hästars ryggrad visade en skillnad vad gäller täthet mellan tornutskotten. De tornutskott som enligt röntgen verkade ligga tätt, så kallad kissing spines, gjorde inte det enligt CT.

Röntgen är tvådimensionellt
Chefveterinär Margareta Uhlhorn vid bilddiagnostiska kliniken vid UDS, Uppsala, kan berätta om vilka utmaningar som veterinärerna möter vid undersökningen.
– Röntgen är en tvådimensionell teknik. För att få en så bra uppfattning som möjligt av vad som händer i den tredimensionella kroppen krävs flera projektioner tagna med olika vinkel i förhållande till varandra över samma område.

Hästens stora kropp hindrar 
– Detta görs till exempel vid röntgen av benen, då tas ofta fyra projektioner av en led, som alla är cirka 45 grader i förhållande till varandra. Däremot kan en hästrygg bara undersökas från sidan på grund av den stora kroppen, som röntgenstrålarna inte har tillräcklig energi för att kunna passera.
– I de allra flesta fall krävs röntgenutrustning som är fast installerad på en klinik för att få tillräcklig penetrans av röntgenstrålarna. Mindre, bärbara system räcker oftast inte till och ger vanligen bilder med undermålig diagnostisk kvalitet.

Bild av kissing spines
Studier har visat att en del kissing spines-förändringar inte bara omfattar den övre delen av tornutskotten utan sträcker sig ner mot kotkroppen, vilket anses vara allvarligare för hästen. Det är därför viktigt att detta område kan komma med på bilderna och inte bara toppen på tornutskotten.
– Röntgenstrålar är divergerande: de utgår från en fokuspunkt i röntgenröret och sprids så att endast strålarna centralt går rakt, medan strålarna i kanten sprider sig utåt.
– Om två tornutskott ligger sidligt omlott men fortfarande med en spalt emellan sig, kommer de därför att summeras delvis över varandra, om man tar en sidobild där de är i mitten av bilden. 
– Om man använder en stor bildfångare (detektor/bildplatta) och samma tornutskott är belägna i kanten av bilden, kommer de antingen inte att ligga lika mycket omlott eller också kan spalten mellan tornutskotten uppfattas. Det är det senare som artikeln från Danmark visar.  

Bilderna kan bli svårtolkade
– En annan faktor som kan orsaka förvrängning i bilden är när röntgenrör och bildfångare inte är fixerade vinkelrät mot varandra. Detta uppstår lätt när man håller röntgenröret och/eller bildfångaren manuellt, till exempel när bärbar röntgenutrustning används. Förutom att den som håller bildfångaren utsätts för onödig strålning kan bilderna bli svårtolkade på grund av dessa förvrängningar. Det kan undvikas om ett stationärt system används.

Svårigheten kring röntgen av ryggen är bland annat att en del hästar med förändringar i tornut­skotten inte har några kliniska symtom alls, utan fungerar normalt. En röntgenbild på tornutskott är därför inte ett kvitto på om ­hästen har problem eller ej, utan den måste sättas in i ett sammanhang. 
– Vi vet redan från början att det är begränsad information vi kan få från en vanlig ryggröntgen på häst, därför kan man kombinera med en scintigrafiundersökning.

Kan inte få all information
– Tills vi får datortomografer som är så stora att hela kroppen på en levande fullvuxen häst kan undersökas, får vi försöka göra det bästa med de tekniker som finns och vara lite ödmjuka inför det faktum att vi inte kan få all information i alla situationer. 
– Vi behöver fler studier för att kartlägga betydelsen av tornutskott som ligger omlott, men med en spalt mellan sig, och om det har någon betydelse för hästen om tornutskotten har en viss sidlig förskjutning.