Särbehandling i ridhuset kan vara olagligt

I dag är de allra flesta ridhus privatägda på ett eller annat sätt. Det kan vara ett företag som har verksamhet i ridhuset eller en privatperson som har byggt ett ridhus på sin gård, framför allt för eget bruk. Många säljer ridhuskort offentligt för att få en extra inkomst. Men har du rätt att välja vilka du säljer till?

Kan du som ridhusägare säga att ”Jag vill inte ha islandshästar i mitt ridhus, för jag gillar inte dem”, eller ”Jag tycker Pelle är så jobbig så han får inte rida här”?  

Jurist reder ut begreppen
Sanna Edsmar Hilvéus är jurist på Nordbro AB och har en framgångsrik karriär som young rider bakom sig. Hon reder ut begreppen kring diskrimineringslagstiftningen.

– För det första är det stor skillnad på om det är en privatperson som äger ridhuset eller ett företag. Diskrimineringslagstiftingen gäller i samhället i stort men inte i privatlivet. Det du säger och gör kan vara både otrevligt och orättvist utan att vara olagligt, så länge det sker i en privat sfär.

– När det gäller företag finns det sju diskrimineringsgrunder. Du får inte lov att särbehandla personer på grund av kön, könsöverskridande identitet, etnisk tillhörighet, religion, funktionsvariation, ålder eller sexuell läggning. Om du särbehandlar på andra grunder är det alltså inte olagligt.

Är inte välkommen
I praktiken innebär det att du som har ridhuset i ett företag kan säga att Sara inte är välkommen för att hon rider en arab, eller att Katja inte får komma för att du inte gillar henne.  Du får däremot inte säga att Majsan inte får komma för att hon är över 65 eller att Mia inte är välkommen för att hon är homosexuell.

Du kan ha en verksamhet där bara hoppryttare eller ryttare med morganhästar är välkomna, men du kan inte ha en verksamhet där du bara välkomnar bögar.

En del som kan vara lite knepig för ridhusägaren är att ta hänsyn till funktionsnedsättningar, som är en av de sju diskrimineringsgrunderna. Det kan vara en form av  diskriminering om din anläggning inte har tillgänglighet för till exempel personer i rullstol. Men även här måste det finnas en rimlighet i det hela.

– Diskrimineringsombudsmannen måste ta hänsyn till ekonomiska och praktiska förutsättningar, förklarar Sanna Edsmar Hilvéus.

– Det kan till exempel inte ses som rimligt att du som ridhusägare ska ha den lift som krävs för att en viss ryttare i din närhet ska kunna komma upp på sin häst.

Varaktighet spelar roll
Även varaktigheten och omfattningen av kontakten med den enskilde spelar roll. Det är inte rimligt att göra en anpassning för en person som förväntas komma till stället en enda gång.

Här skiljer sig kraven dessutom lite beroende på verksamhetens inriktning och målgrupp. Om du till exempel driver en ridskola förväntas du ta mer hänsyn till tillgängligheten än om du har ett företag med utbildning, tillridning och försäljning av hästar och sedan säljer några ridhuskort utöver det.