Hon var en ridsportens ”allt i allo”

”Morsan” – många i Ridsportsverige kände henne under smeknamnet som Helene fick under RIK-ettan på Strömsholm 1972. Fyrabarnsmamman, som ville har en formell utbildning i yrket hon praktiserade på hemmaplan, var betydligt äldre än sina kurskamrater. Hon hade inget emot sitt smeknamn men bland hästvännerna i Halland förblev hon Helene Larsson. Och alla visste vem hon var.

Helene, som skulle fyllt 77 år i juni, kom från en släkt med rötterna i Bohuslän. På andra sidan gatan i Göteborg, där hon växte upp, låg polishästarnas stall. Här la hon tidigt grunden till ett livslångt häst- och djurintresse. Några år senare började hon rida i Göteborgs ridhus och tävlade lektionshästar innan hon 1957 köpte sin första egna häst.

Via anställning på en lantgård i Halland hittade hon sin blivande man, Bertil Larsson. Helene blev bofast på gården Brännhult i Rolfstorp öster om Varberg. Det var tidigt 1960-tal och ett stycke ridsporthistoria tog sin början. Helene ställde upp som lärare på en nystartad ridskola på Hofgården i Rolfstorp. En av eleverna var Sven Ingvarsson, senare OS-ryttare i fälttävlan och numera mest känd som pappa till sina ridande söner.

Inom några år formligen exploderade intresset för hästar och ridsport. Den ena halländska ridklubben efter den andra såg dagens ljus. Nästan överallt fanns Helene Larsson med i bilden, som organisatör, ridlärare och tävlingsfunktionär.  Som sekreterare och utbildningsansvarig i Hallandsdistriktet höll hon i RIK-nollan med allt vad det innebar från att laga deltagarnas mat till att inkvartera ledarna i sitt hem. Helen var en ridsportens ”allt i allo” som syntes och hördes i många sammanhang även på riksplanet.

Hon var rättfram och rak på sak, egenskaper som uppskattades av många men inte av alla. De som någon gång retat sig på Helenes kaxiga attityd, respekterade henne ändå för att hon stod för sina åsikter. Bakom den tuffa ytan fanns ett hjärta som klappade för dem som inte hade det så bra förspänt. Det finns ryttare som med tacksamhet minns Helene för att hon ställde upp som tränare, då andra vänt dem ryggen.

När hon närmade sig 70-årsåldern gick hon i bräschen för att domare skulle få fortsätta med sina uppdrag även efter åldersstrecket.
– Jag har haft så mycket roligt i ridsporten. Det här är ett sätt för mig att betala tillbaka, hävdade hon.

Bara något år senare ändrade FEI sina regler och svensk ridsport tvingades följa efter. Helene återuppstod som dressyröverdomare.  Bara någon månad före sin bortgång deltog hon i repetitionskursen för överdomare med förhoppning om att kunna fortsätta sina uppdrag. Ett stillsamt pensionärsliv lockade henne inte. Helene Larsson var en person ständigt i farten. Hon gillade hästkrafter i alla former. Visserligen vägde hästintresset över under större delen av året men varje sommar åkte hon till Rättvik och deltog i Classic Car Week. Även här träffade hon vänner från ridsporten.