”Djurförbud är inte ett straff”

Det har varit en het debatt på tidningenridsport.se efter publicering om rättssäkerheten vid tillämpningen av djurskyddslagen i Sverige för två veckor sedan. Bland de som har luftat sina åsikter har i stort sett alla varit kritiska till hur länsstyrelserna arbetar och rättssäkerheten i systemet. Godtyckliga bedömningar och okunnighet bland djurskyddsinspektörerna har varit några dominerande åsikter. 

Länsveterinär Madeleine Beckman tycker dock att tillämpningen av lagen och rättssäkerheten i djurskyddsfrågor är god. 
– Djurskyddslagen är en förebyggande lagstiftning som syftar till att djur ska skyddas mot lidande och sjukdom. Det innebär att länsstyrelsen som är kontrollmyndighet ska förhindra djurlidande genom att ingripa när lagen inte följs men INNAN djuren far illa. Eller, som med djurförbudsbesluten, förhindra att fler djur drabbas när man bedömer att djurhållaren saknar förmåga att förstå och uppfylla kraven i djurskyddslagen. Att man idag många gånger ingriper tidigare, och inte som förut när katastroferna redan är ett faktum, tycker jag därför är ett tecken på att tillämpningen av djurskyddslagen fungerar allt bättre, och som den är tänkt – att skydda djuren. Djur ska inte behöva lida innan man kan ingripa, det tror jag dom allra flesta håller med om, säger hon. 

Finns det något som skulle kunna göras bättre?
– Det är djurhållarna som har ansvaret för att djurskyddslagen följs, länsstyrelsen har bara möjlighet att kontrollera en bråkdel av det. Vi borde därför sätta in ännu mer åtgärder för att hjälpa djurhållarna att göra rätt från början. Länsstyrelserna vill lägga en större andel av resurserna på förebyggande arbete i form av information och utbildningar riktade till djurhållare och allmänhet. För att nå ut på ett bra sätt jobbar man ständigt med frågor om värdegrund och bemötande.

Tycker du tillämpningen av lagen är rättssäker?
– Länsstyrelserna arbetar under förvaltningslagen som värnar om medborgarnas rättssäkerhet. Ett exempel är att besluten ska vara tydliga och överklagningsbara. Att någon anser att ett beslut är felaktigt i sak behöver inte innebära att myndigheten fattat beslutet på ett rättsosäkert sätt. Att djurskyddsbeslut ofta överklagas men mer sällan ändras är väl ett tecken på att tillämpningen fungerar. Det ligger liksom i sakens natur att djurhållare som utsätts för sanktioner ifrågasätter besluten, det handlar ju om personer som inte vill eller kan inse vad som krävs för att deras djurhållning ska vara laglig. Likhet inför lagen gäller även för djuren, alla djur har rätt till ett liv enligt de krav som ställs i djurskyddslagen oavsett vem som äger dom.

I flera ärenden som Ridsport har tittat på är det vaga och godtyckliga skäl för omhändertagandet. Till exempel att det är stökigt i hemmet, djuret är ”lite tunt” och liknande. De Ridsport har varit i kontakt med som arbetar med djurskydd säger då att den här sortens skäl tas till när det egentligen är egentligen är andra saker som gör att de vill ingripa. Dessa andra saker är ofta den aktuelle djurägarens psykiska status. Har djurskyddsinspektörer relevanta kunskaper att bedöma detta?
– Det resonemanget känner jag inte igen och kan därför inte kommentera det. Det avgörande är hur djuren faktiskt hålls och djurhållarens förmåga att följa bestämmelserna i djurskyddslagen. Det måste alltid finnas en motivering i besluten och det är den som gäller.

I de fall med djurförbud Ridsport har tittat på känns det som att det är ett fåtal djurförbud som är motiverade på så sätt som de är utformade i dag. I nio fall av tio är det svårt att se hur den aktuelle djurägaren skulle orsaka mer lidande hos djur om hen slapp djurförbudet. Däremot verkar de flesta som får djurförbud vara okapabla att ansvara för djur på egen hand. Tycker du att djurförbud som är utformade som i dag är ett rimligt straff?
– Djurförbud är inte ett straff, det är ett sätt att skydda djur från olämpliga djurhållare och det är både rimligt och behövligt. Det är djurhållare som genom enstaka allvarliga händelser eller långvarig bristande djurhållning visat att de inte har förmåga att följa de mest grundläggande principerna i djurskyddslagen. Ett djurförbud går att ompröva och upphäva om det går att bedöma att förhållandena för den drabbade personen förändrats på ett bestående sätt. Men med nuvarande utformning av lagen är det väldigt svårt att häva djurförbuden, det ska vara ”uppenbart” att ett upprepande inte ska ske vilket är en stark juridisk skrivning. Förslaget till ny djurskyddslag, som tyvärr inte blivit verklighet, innehöll bättre möjligheter för länsstyrelsen att gradvis släppa på ett djurförbud vilket vore mer ändamålsenligt.Idag är det ett slags ”Moment 22”, hur ska man kunna visa att man ändrat sej om man inte får chansen att hålla djur under en prövotid?

Just eftersom det är människor som fattar beslut om omhändertagande och djurförbud och de kan göra misstag – på vilket sätt skulle det vara dåligt för djurskyddet om dessa beslut fattades av en mer oberoende nämnd, liknande en förvaltningarätt, som kan djur? Det går nästan inte för den enskilde att få rätt mot länstyrelsen. Kan det bero på dålig kunskap i förvaltningsrätten. Det finns ju en anledning till att vi har specialdomstolar i andra ämnen.
– Förvaltningsrätten ska pröva hur besluten fattats, om de har lagstöd och är rättssäkra, men avgör inte sakfrågor. Jag tror nog att de flesta som är inblandade i djurskyddsärenden, vare sej man är handläggare eller djurägare, skulle välkomna särskilda åklagare och domstolar för att säkra upp kvalitén när man ska pröva själva sakfrågorna.

Vad tycker du om att beslut om omhändertagande/djurförbud fattas på olika sätt och med olika gränsdragning?
– I den nationella målbilden för djurskyddskontrollen ligger att den ska vara likvärdig över hela landet och det innebär ju att besluten ska vara det också. Något annat är inte bra, men finns det någon utvärdering av hur det verkligen är?

Nedan finns en film om fallet som beskrivs i Ridsport. Det är den berörda hästägarens egen film.