Den etiska gränsen – en fråga om ansvar

De flesta som håller på med hästar har nog någon gång funderat på var gränsen går. Hästen är en kamrat, men vi ställer krav på den. Ibland rider vi med sporrar och spö, och även om vi gärna vill vara i total harmoni med vår häst är det nog få som lyckas hela tiden.

I tävlingssporten dyker den etiska frågan upp allt som oftast. Ibland är det organisationer som Djurens Rätt som lyfter den, men oftast är det personer inom sporten som reagerar på vad man uppfattar som ett oetiskt beteende.

Det kan handla om framridningen till dressyren i Falsterbo, brysk ridning efter en snubbling på framridningen i Scandinavium, blåa tungor och nosen i bringan.

En del av de här fallen hamnar hos Ridsportförbundets disciplinnämnd, där Cecilia Tholse är ordförande.

– Jag tycker att det är bra att folk reagerar när de ser oetiskt beteende, säger hon.

– Men tyvärr tycker jag ofta man reagerar på fel sätt. Jag skulle önska att fler ingrep direkt på tävlingsplatsen. De behöver inte själva gå och säga ifrån – jag uppmanar alla att leta rätt på en steward eller en överdomare.

– Det är civilkurage, och det behöver vi mer av. Att lägga upp bilder på sociala medier är däremot inte civilkurage.

Läs mer i nummer 15 av papperstidningen där även Ann Heberlein, etiklektor och ponnymamma, och Sissi Lilja, tränare, ger sin syn på vad man kan göra för att visa civilkurage i stallet och inom ridsporten.