Maktlöshet och ilska över fyrverkerier

Marianne Göthberg är ridskolechef på Färgelanda Ridklubb och där klarar hästarna nyårsnatten bra. Värre är det med hennes egna stall där fyrverkerier exploderar rakt över stalltaket. Precis som många andra hästägare tvingas Marianne se sina hästar uppstressade till max när personer i omgivningarna ägnar sig åt fyrverkerier.
Snart har tre veckor gått sedan nyår och äntligen börjar hennes hästar repa sig.
– Långt efteråt var bäddarna helt upp och ner varje morgon för att de var så oroliga om nätterna. De sprang stressat ut ur stallet och vågade knappt gå in, säger Marianne.

Värst kanske det var för hennes äldre häst som inte vågade äta.
– Jag började bli rädd att hon skulle få kolik. Hon spände sig så mycket att hon knappt kunde äta och dricka kring nyår.
Hästarna är fortfarande inte helt är sig själva.  Exempelvis har ljudkänsligheten blivit markant mycket större. Hästarna blir oroliga av enstaka smällar som fortfarande hörs och spänner sig även vid ”normala” ljud.
– Det är inte så kul att se sin unghäst så. När jag skulle lägga på täcket nyligen kom spännet åt gallret men en liten smäll som hästen nog inte skulle ha brytt sig om annars. Det räckte för att det inte ska gå att sätta på täcket nu.

Inget hjälper mot smällarna
Smällandet pågick både före och efter nyår. Själva nyårstimmen beskriver Marianne som ren skräck för hennes hästar som stressade i boxarna. Visst har hon försökt med bomull i öronen och tända lampor, men det hjälper föga. Inte heller radio är någon idé.
– Vi var två som var i stallet den natten och vi kunde knappt prata med varandra över smällandet. Då hade nog knappt radion kunnat höras ändå.
Några år har hon kört sina hästar till ridskolan inför nyår, men det går inte nyårsaftnar som den här då ridskolestallet är fullt. Eftersom fyrverkerierna pågår både före och efter nyår ser Marianne inte heller lugnande medel som en hållbar lösning.
– Grundproblemet är egentligen inte hur jag och andra djurägare ska lösa det, utan hur det kan få hålla på och smälla på det här viset. Att ha det så här varje vinter är fruktansvärt. Det är hemskt att se sina djur så stressade och att höra hur hästens hjärta slår alldeles för fort, säger Marianne.

Går inte att anmäla
Efter nyår ville Marianne sätta ner foten och försökte först polisanmäla saken som djurplågeri. Där blev det nobben då hon inte kunde namnge någon eller några specifika personer. Inte heller kommunen gick att polisanmäla för smällandet i allmänhet fick hon höra. Marianne kontaktade då länsstyrelsen som svarade att det var inget att göra och hänvisade henne tillbaka till polisen, där Marianne alltså redan hade gått bet.
– Jag känner mig arg och maktlös. Just nu vet jag inte vad mer jag kan göra. Det enda jag vet säkert är att smällandet så småningom börjar om igen.