Veterinär kan neka provtagning vid misstänkt hästsmitta

Åsa Saletros hästar smittades i ett stall som fick in kvarka genom en tyst smittbärare, det vill säga en häst som bär på sjukdomen men inte har några symptom. Alla tre hästar insjuknade, men hennes 5-årige PRE-hingst blev riktigt dålig. Stallet isolerades, alla sjuka hästar behandlades och så småningom friskförklarades de. Strax därefter blev Åsas 5-åring hängig igen och det började rinna var ur näsan. Det visade sig vara en inkapslad böld från kvarkan som spruckit.
Ny behandling och isolering sattes in och han blev bra. Men Åsa var vid det här laget orolig för att det skulle finnas någon mer böld. Hon var också bekymrad över om han nu hade blivit en tyst smittbärare så att hon riskerade att föra smittan vidare, något hon absolut inte ville bidra till. Veterinären gjorde ett nässköljprov som var positivt för kvarkabakterier med PCR-analys och förordade fortsatt isolering.

För att få en säker diagnos och veta hur hästen bäst skulle behandlas rekommenderades hon att gå vidare och göra endoskopi med inspektion och provtagning i luftsäckarna. Det visade sig dock vara lättare sagt är gjort. De djursjukhus som fanns i närheten ville inte ta emot hästen för endoskopi med hänvisning till eventuell smittrisk.

En skyldighet när det är akut
Enligt lagen ska veterinärer ge vård till djur som är akut sjuka. Så var inte fallet här, och veterinärer och veterinärvårdsföretag har rätt att själva välja vilken vård de vill erbjuda. De har också skyldighet att tänka på sina övriga patienter och deras säkerhet. Johan Beck-Friis är veterinär och kommunikationsansvarig på Veterinärförbundet.
– Varje veterinär måste själv göra bedömningen om de kan genomföra en undersökning utan att riskera att sprida smitta, säger han. De har ingen skyldighet att åka ut i icke-akuta ärenden. I det beskrivna fallet finns det tyvärr ingen bra lösning. Det är en lucka i lagen som kan drabba enskilda djurägare.

Mycket som står på spel
För veterinären är det mycket som står på spel. De har ett ansvar gentemot andra djurägare, och om det visar sig att de sprider smitta kan de riskera att bli av med möjligheten att utöva sitt yrke.

Gittan Gröndahl är tillförordnad statsveterinär och expert på smittor och smittspridning. Hon förstår veterinärernas tvekan inför provtagningen.
– Många är rädda om sin utrustning, har en stor genomströmning av känsliga patienter och kanske därför inte vill ta in känt smittförande hästar i onödan.
Samtidigt menar hon att just eftersom det finns tysta smittbärare bör veterinärerna alltid desinficera sin utrustning och hålla andra hygienrutiner som om det hade varit en kvarkahäst de undersökt. Det finns inga garantier för att en till synes frisk häst inte sprider smitta, särskilt om man för in ett instrument i luftvägarna. Det kan gälla både virus och bakterier.

Känslig analys
Gittan Gröndahl menar att det i de allra flesta fall fungerar utmärkt att de tillfrisknade hästarna umgås med andra igen efter en isoleringstid på fyra-sex veckor efter sista symptom utan att det blir några nya kvarkafall. En del bär på små mängder kvarkabakterier ytterligare en tid, men en liten mängd räcker i de flesta fall inte för att orsaka sjukdom hos andra hästar. PCR-analysen är känslig och reagerar på en mycket liten mängd bakterier, men det går inte att säga om mängden bakterier ökar eller avtar.
I Åsa Salteros fall slutade det väl. Hon fick till sist möjlighet att åka 40 mil enkel väg för att göra undersökningen vid ett större djursjukhus. Provet var negativt, hennes häst var frisk och inte längre bärare av smittan. Hon är ändå kritisk till att det är så svårt att få hästen undersökt och behandlad, även på klinik med isoleringsavdelning. 
– Det är mycket som står på spel även för hästägaren, säger hon. Även de kan ha företag som äventyras på grund av detta. 

Denna text publicerades första gången den 11 maj i Ridsports pappersutgåva nummer 9 – 2017.