Inget bröllop utan häst

Det är bråttom. På en gata strax utanför stadskärnan i indiska Udaipur står en vit häst, omgiven av flera personer, och görs i ordning för dagens arbete. 
– Vad hästen heter? Hmmmm… Inget. Vi brukar kalla honom Den store, säger hästskötaren Dinesh Jr Kumawat samtidigt som han lägger en extra filt på hästens rygg där sadeln ska vara. 

Stallet heter Chand Pole Udaipur. Inne i staden är fyra hästar inkvarterade i bottenvåningen på ett vanligt bostadshus med en väg direkt utanför stalldörren. I samma hus bor det också två familjer. Stallet är enkelt och långt ifrån att uppfylla de svenska kraven för häststallar, men rent och utan detaljer som kan skada hästarna. Hästarna står uppbundna utan mellanväggar på en yta om ungefär 25 kvadratmeter. En stallpojke är där och mockar så fort en häst har uträttat sina behov. Ett utrymme bakom stallet används som förråd för hö och en spannmålsblandning som hästarna äter. All utrustning förvaras i ett låst utrymme i samma hus som stallet.

”Den store” och hans tre kamrater arbetar på bröllop. Det är en stark indisk tradition att brudgummen ska rida till sitt eget bröllop på en vit häst. Och hästen ska vara lika rikt utsmyckad som brudparet den stora dagen. ”Den store” står ute på vägen med motorcyklar, bilar och tuck-tucks körande omkring sig samtidgt som han smyckas för dagens uppgift. Han och hans tre kompanjoner är skinande vita, i gott hull, skodda på ett godtagbart sätt och utan sår. Detta är tyvärr inte så alla hästar i Indien ser ut. 
– Vi måste sköta om dem ordentligt. Annars orkar de inte. En bröllopsparad tar ofta tre, fyra timmar, fortsätter Dinesh Jr Kumawat.

Det märks att han har gjort den här proceduren många gånger förut. ”Den store” själv står och sover medan sadel, träns, filtar, hovbeklädnader, ländtäcke, bogutsmyckning och diverse tingeltangel hängs på. Sadel och träns är enkla och ganska slitna, medan det inte har sparats på något när det gäller utsmyckningen. 

Stallet ägs av Pankaj Kumawat. Förutom det lilla stallet inne i staden har han en gård ett par kilometer utanför. Där finne ytterligare några hästar och bedrivs en del turridning i det vackra landskapet. Hästarna får turas om att vara stadshästar och lantisar.
– Det verkar som de trivs med lite omväxling, säger Pankaj Kumawat.

Det börjar bli dags att ge sig i väg. Det är Pankaj Kumawat själv som ska se till att ”Den store” kommer till jobbet. Men några hästtransporter är det inte tal om. I stället sitter han upp och rider i väg de två kilometrarna till brudgummens hem på Udaipurs bullriga gator. Dinesh Jr Kumawat hinner bara ta en kort rast innan det är dags att göra iordning nästa häst till ett annat bröllop.
– Bröllop utan häst? Nej, det går ju inte. Utan häst – inget bröllop, säger han.

Text och foto: Annelie Frank