Möt Christian Olsson

Det är ungefär tio år sedan Christian Olsson gjorde sitt första arbete som radioreporter på en hästtävling. Som den göteborgare han är handlade det om de årliga tävlingarna på Scandinavium. 
– Min kollega på Radiosporten var hästallergiker. Så jag åkte till Scandinavium och trasslade in mig i ändlösa och poänglösa försök att beskriva de storartade växterna och blomsterskapelserna. Tror inte att tiden räckte till för att säga så mycket om hästarna, berättar Christian Olsson. 

Hans genombrott i ridsportens Sverige kom när han refererade EM-hoppningarna i Madrid 2011. Då gick guldet till Rolf-Göran Bengtsson och alla som lyssnade på Christian Olsson smått euforiska referat därifrån kommer aldrig att glömma det. För Christian Olsson själv är det hans roligaste minne hittills i karriären som ridsportreporter.
– Det var det första stora mästerskapet som SR skickade mig på. Det blev ett storartat minne.

48-åringens väg till kommentatorsrollen har varit långt i från rak. Den har gått via arbeten som kontorsvaktmästare, tyskastudier på universitet, arbete i zooaffär, tidningsförsäljare, undersköterska, kameraförsäljare, sjöman, redaktionschef på tv-bolag och egenföretagare innan han blev fast anställd på Sveriges Radio för 20 år sedan. Hans företag sysslade med uthyrning av akvarium till offentliga miljöer. Och intresset för akvariefiskar lever kvar. Hemma i det lilla huset i stadsdelen Majorna i Göteborg har han ett dussin akvarium. 
– Jag odlar akvariefiskar, afrikanska ciklider från Tanganyika- och Malawisjön. Fantastiska fiskar som ruvar sina ägg och yngel i munnen tills de är färdiga att försöka överleva på egen hand..eller fena.
– Och jag kan onödigt många akvariefiskars namn på latin.
Drömyrket han hade som barn – bonde – finns dock inte med på den långa listan över sysselsättningar. 
– Jag tycker fortfarande att det verkar vara så härligt att vara bonde.

Det är någonting med att studera djur som han gillar. Och det kan också vara förklaringen till hans så omtyckta referat av ridsport där den ena associationen är mer häpnadsväckande än den andra.
– Djur gör ofta sina grejer utan att tänka så himla mycket på konsekvenser och annat begränsande. Hästar är extra vackra och ståtliga och det är fantastiskt roligt att få försöka beskriva det häst och ryttare uträttar.
Varifrån får du dina associationer?
– De kommer från en liten låda som står under en bro i Mölndal. Nä, jag skojar bara. Jag vet egentligen inte. Fantasin? Och långt i från alla formuleringsförsök blir särskilt vassa. De allra flesta faller platt till marken, som en olyckligt riven bom, och glöms välgörande snabbt bort.

Christian Olsson har numera vardagskontakt med hästar. Han och frun Kristina, som är programledare för Debatt i SVT, har tre barn mellan åtta och femton år – passande nog eftersom leka med barn är en av Christian Olssons bästa sidor. Åttaåringen har börjat rida och då är pappa med. Och pappa har lärt sig en hel del om hästar under den här tiden. 
-Men det finns fortfarande enorma kunskapsluckor och det kan jag uppleva som en svårighet. Men det finns ofta vänliga människor som gärna förklarar olika mysterier. Jag kan också uppleva att min detaljokunskap gör att jag kanske inte ställer så kritiska frågor som jag borde till ryttare och tränare efter och inför tävlingsinsatser. Det får jag försöka kompensera för på annat sätt, genom att till exempel ställa öppna frågor. 

Den största lärdomen han har fått under åren som ridsportreferent handlar dock inte om hästar, utan om människorna omkring dem.
– Jag har lärt mig att ridsporten är en bransch som drivs av ett oerhört engagemang och en närmast gränslös kärlek till hästarna hos dem som är aktiva på olika nivåer.
Du är i det närmaste kultförklarad i ridsportkretsar. Hur känns det?
– Det känns mycket överraskande, smickrande och roligt! Och det är ju ett synnerligen tydligt tecken på att ridsportmänniskor är storsinta, förlåtande och väldigt vänliga varelser.

Här finns flera av Christian Olssons radioreferat från OS i London 2012.

Här finns Christian Olssons radioreferat från EM i Madrid 2011.