Medalj mot alla odds

EM i Rotterdam 2011 var speciellt, precis som alla mästerskap har sin charm och mystik. Säsongen fram till de där stekheta dagarna i augusti, i parken Kralingse Bos, hade varit händelserik. Adelinde Cornelissens Jerich Parzival hade gått lite på sparlåga. Matthias Alexander Rath kämpade med att hitta knapparna på Totilas och förväntningarna från den tyska nationen gick att ta på i Rotterdam.

Istället fick vi se Storbritannien ta sitt första lag-guld något flera svenska skribenter senare skulle klassa som en engångsföreteelse, så blev det ju inte. Carl Hester bländade med hingsten Uthopia och Charlotte Dujardin med Valegro var inte så pjåkig hon heller. Det här var Hesters mästerskap för första gången, med två silver och ett lag-guld, hans första medaljer någonsin.

- It’s about time, I’ve been at it for quite some time, skojade Hester när chocken efter lag-guldet lagt sig. 
Kanske minns jag det mer än Adelinde Cornelissen trots att hon och Parzival plockade två guld, det var på något sätt deras tur efter ett tungt VM 2010.

Det som för evigt är fastnaglat i hjärnan är Patrik Kittels svenska otippade triumf. Otippat kanske för att bedömningssporter är oberäkneliga, du kan räkna med att etablerade ekipage får sina poäng. Det går inte alltid att våga tro på att nya kombinationer ska få gå utanför ramarna och få mer poäng än vanligt.

Sverige började mästerskapet med en bra insats i Grand Prix (lagklassen) från Patrik Kittel och Watermill Scandic men Favourit och Tinne Vilhelmson Silfvén var inte riktigt på samma våglängd. Trots det tog laget en fjärde plats, Sveriges bästa resultat sedan 2005. I den inledande GP-klassen slutade Patrik som sexa, i specialen blev han femma.

På söndagen när det var dags för kür så var det grymt spännande även om hoppet om upprättelse för Tinne och Favourite släcktes snabbt. En runda jag tror vi alla glömt och gått vidare ifrån. Publikfavoriten från Spanien, Juan Manuel Munoz Diaz på den fantastiske Fuego, gjorde sitt bästa för att tända elden från VM i Lexington året innan. Det gick inte. När Patrik och Scandic kom in på banan var vi många som bet på naglarna, skulle det kunna bli en ny femte eller kanske till och med en fjärde plats?

Patrik var samlad, Scandic också, Depeche Modes toner ekade mellan stadions väggar. Jag vet inte om det rent faktamässigt stämmer men ibland så bestämmer sig hjärnan för hur saker ligger till.

I mitt minne satte den vackre fuxhingsten inte en hov fel, han och hans ryttare låg spik på takten och dansade tillsammans. Det var ett svårt program, tillsammans satte de alla moment felfritt. Det kändes efteråt som om de fått den där felfria ritten alla ekipage drömmer om, nu var bara frågan: gillade domarna det de såg?

När det blinkade 83,429 procent på tavlan så tror jag att jag bar mig mycket oprofessionellt åt. Jag skrek rakt ut och skrämde livet av avelsnestorn Chris Hector, alias Mr Negativity. Det spelade ingen roll, det var nytt svenskt rekord, Patrik-rekord, Scandic-rekord. 2011 var fortfarande 80 procent i kür ganska unikt och sällsynt.

Nu var bara frågan hur långt det skulle kunna räcka? Kvar i leken var Carl Hester med Uthopia, Laura Bechtolsheimer med Mistral Höjris, Matthias Alexander Rath med Totilas och såklart Adelinde Cornelissen med Jerich Parizival.

Carl Hester levererade mid sin lilla svarta hingst, ganska bländande men inte så långt ifrån ändå 84,179 procent och tog med det ledningen. Laura numera Tomlinson med sin ”Alf” hade problem, fick ändå skyhöga poäng på 83,108 procent men efter Patrik och Scandic! Adelinde och hennes Parzival levererade kanske sitt livs bästa ritt då till dags dato, ett år senare i London var de bättre men fick sämre procent. Nu blev det 88,839 och solklar ledning. 

När Matthias Rath gick ut som sista startande hade han hela den tyska nationens förväntan på sina axlar. Och det gick bra, men inte med det som kallas flow, med lätta hjälper, som en dans och i harmoni. Kanske fanns det en hårdhet i domarnas öga: Du kan inte köpa dig till en medalj. Procenten stannade på 81,696 procent och med det var Tysklands bästa ryttare inte mer än femma.

Jag tillhör inte de som ”ondar”, det vill säga önskar att det ska gå dåligt för andra nationers ryttare, det känns patetiskt. Men, det är oärligt att idag säga att jag inte blev makalöst glad när Totilas siffror kom upp. Misstolka mig rätt, jag älskar den svarte.

Den här dagen var det en fuxhingst som kämpade, dansade och skötte sig så till den grad att Patrik Kittel fick sin medalj, ett brons. Sverige hamnade återigen på dressyrkartan för första gången sedan EM 2003 och 2005 när Jan Brink och Björsells Briar tog silver respektive brons. Det var rätt, riktigt och välförtjänt med bronsmedaljen. 

Jag grät glädjetårar av nationell stolthet och rörelse, Patrik själv grät och större delen av hans entourage. Det kändes stort att få vara med i utkanten av en sådan prestation. Inte så att all tumhållning och krökta tår hjälpte till men jag tror nästan alla svenskar på plats kände sig delaktiga i framgången. Den kollektiva glädjen var stark, där skiljer sig inte dressyr och ridsport från fotbollsmästerskap eller seriesegrar i innebandy.

Sporten var stor i Rotterdam, det blev Patrik Kittels stora genombrott för en bredare allmänhet. Sedan dess har han staplat de fina GP-hästarna på rad och Watermill Scandic alias Scandiman fortsätter att dansa. Han presterar en av de allra bästa piaff- och passage tourerna som går att hitta, fortfarande.

Amatörvideo från TV-sändning, magin går trots allt genom rutan, Notera Patrik och Scandics makalösa synkronisering till Depeche Modes synttakter. Detta är kür, hästbalett till ljuv musik.