Fendi – från svårriden till välriden GP-häst

För nio år sedan fick uppfödaren Tina Petersson Lind ett hingstföl som skulle visa sig ha en alldeles utmärkt hopptalang och senare köpas av en av världens bästa ryttare.

Bara något år tidigare hade Tina bestämt sig för att satsa mer seriöst på avel och uppfödning. Stoet, som förhoppningsvis skulle ge henne några fina föl var Tarusa (sto f -00 e Corland-Nimmerdor). Tina köpte henne som 4-åring efter att ha fått tips av bekanta om stoet, som hoppade fantastiskt.
– Hon hade många intressanta led med spännande härstamning. Mixen av Corland och Nimmerdor intresserade mig extra. Tarusa var bara fyra år då och hade inte gjort några egna resultat. Men i det läget gick jag bara på rekommendationen. De som skulle köpa henne för hoppning sade att hon var helt fantastisk.

Tarusa hade säkerligen kunnat få en mycket lovande tävlingskarriär men eftersom hon inte gick igenom röntgen blev det i stället en karriär i avelsboxen hos Tina Petersson Lind i Småland.

Tina la ner mycket tid och energi på hingstvalet. Till slut föll det på For Feeling, hingsten efter välkände For Pleasure, som var i ropet just då.
– Det var inget slumpmässigt beslut. Som alltid försökte jag ta lite rådgivning av dem som kan mer än vad jag själv kan. Vid den här tidpunkten var For Feeling ganska ny. Han fick bra omdömen och jag blev rekommenderad att välja honom. Med hans blodslinjer blev det intressant eftersom det är en helt ny blodslinje till Corland-Nimmerdor. Senare visade det sig att For Feeling inte var helt enkel, konstaterar Tina.

2005, långt innan någon visste att For Feeling-avkommor kunde vara lite svårridna, kom Fendi till världen. Som med alla föl är det svårt att veta vad det ska bli av dem och Tina hade för många hästar. Därför såldes Fendi redan som föl. Men Tina betäckte Tarusa en gång till med For Feeling.
– Jag tyckte att det första resultatet var så bra. Fendi hade en bra utstrålning och bra galopp. Klart att jag tyckte att han hade något speciellt, annars hade jag inte betäckt med samma hingst igen.

Fendi som föl, med sin mamma. Foto: Privat.

Ny ägare till Fendi blev Lena Magnusson och Emelie von Essen, som köpte fölet ihop efter att ha hört gott om Tarusa.
– Vi kände till den märren genom andra bekanta. Det var en bra märr och så fanns Fendi här i närheten av Jönköpingstrakten där vi bor. For Feeling hade inte jättemycket avkommor då, det var mest mödernet vi gick på, berättar Lena Magnusson.

Hemma hos Lena fick Fendi gå med ett jämnårigt föl. Att det skulle bli en vacker sagohäst av Fendi gick knappast att se hemma i hagen i Småland.
– Han var en liten skit när jag hämtade honom. Liten och smal har han alltid varit. Han kallades för den lille röde, han började luta åt skimmel men hade kvar lite av fuxfärgen. Märren hade inga avkommor innan så vi hade ingen aning om vad det skulle bli av honom.

Men hoppa, det visade Fendi tidigt att han kunde.
– När vi löshoppade såg vi att han hade en fantastisk teknik, speciellt när han hoppade ut genom ridhusdörren, säger Lena och syftar på när Fendi tog sats, taxerade och flög ut genom öppningen på 1,5 meter ovanför den höga ridhusdörren.
– Han hoppade helt ljudlöst ut utan att slå i någonstans. Vi var helt mållösa. 1,50, samtidigt som han fick ducka!

Att påbörja inridningen av Fendi var lättare sagt en gjort.
– Ja, man hade ju mycket ståhej med honom genom åren. Han hade ett fruktansvärt sadeltvång. Det var riktigt rysligt. Han gick på bakbenen och skrek som en gris första gången jag tog på honom sadeln. Jag stod och longerade honom i flera år känns det som och försökte få honom att vänja sig vid sadeln. Men det var det ju värt i längden.

Det förarbete Lena oftast gör själv med sina unghästar var nästan omöjligt nu. I stället fick den nu 3-årige valacken flytta hem till Oleg Stefanov, beridare och enligt hörsägen lite av en specialist på att rida in galna hästar, för att han förhoppningsvis skulle få ordning på Fendi.
– Han var väldigt svår och otroligt känslig. Han hade väldigt svårt med sadelgjord och sadel, minns Oleg.

Det tog tid att komma underfund med hur han skulle hantera Fendi, som ofta stod på bakbenen eller bockade. Efter två månader kunde han komma upp på Fendis rygg och börja skritta.
– Sitta upp var det svåraste. Det var väldigt svårt att börja rida honom över huvudtaget. Han reste sig upp, stod länge på bakbenen. Han var riktigt jobbig och försökte göra allt för att få av mig. Som en vild mustang. Det tog tid att acceptera ryttarens vikt och balans. Du hade inte så mycket möjlighet att göra fel. Hans reaktion när han blev rädd var att bocka av. Fendi var en tuff och en stark individ själv så han ville inte bli tillsagd vad han skulle göra.

Det tog ungefär tre månader för Oleg att rida in Fendi någorlunda. Ändå var sadeltvånget långt i från borta, och att stå på bakbenen och bocka fanns fortfarande på menyn. Men Olegs konsekventa utbildning gjorde att Fendi gick från oridbar till någorlunda ridbar. Att det fanns människor som tvivlade på om Fendi skulle bli något är det inget hysch hysch om.
– En massa människor tänkte nog att det inte var någon idé att försöka. Jag hade själv väldigt svårt att avgöra vad det skulle bli av den hästen. Han hade väldigt bra balans och rörelser och det tyckte jag om. Men själva ridbarheten och hur han skulle kunna hantera allting emellan hade jag väldigt svårt att se i framtiden.

Till ägaren Lena Magnusson, som börjat tappa hoppet om sin vilda häst sade Oleg att det var 50/50 med Fendi. Det kunde bli något. Eller inget alls.
– Det är tack vare Lena han fick chansen att gå så långt, hon gav aldrig upp, säger Oleg.

Varför Fendi var så svår vet han inte. Visst sägs det att For Feeling nedärver svårridna hästar men det är sällan Oleg stött på så svårridna hästar som Fendi.
– Han är nummer två av de svåraste hästarna jag någonsin ridit och då har jag ridit ungefär 350 hästar. Men han var inte elak, bara svår och skulle bestämma själv hela tiden. Jag tror att han hade lite för lätt för sig. Han var väldigt taktmässig och balanserad, så han hittade på hyss. Hästen visste exakt var den hade sin kropp.

Oleg följer fortfarande Fendi och hans framgångar och såg hästen live senast under Stephanie Holmén. Han känner fortfarande igen den gamla Fendi, även om han är betydligt mer ridbar i dag.
– Det som är med Fendi nu är att det är professionella människor som rider och hanterar honom. Han har ingen chans att spåra ur. Han måste få utmaningar hela tiden, bli ompysslad och känna sig trygg. Ett bra system får hästarna att må bra.

Från Oleg gjorde Fendi ytterligare ett viktigt stopp på vägen till de stora arenorna. Christoffer Andersson fick hem Fendi som 3-åring när Oleg påbörjat inridningen.
– När han kom var han riden i skritt, trav och galopp men det var bara att börja om från början. Han var väldigt svår och skeptisk till mig som ryttare. Vi har haft många inridningshästar men Fendi är en av dem som har varit svårast, stod på bakbenen och bockade och busade, berättar Christoffer.

Fendis stora problem med sadeltvånget fortsatte. Han var otroligt spänd så fort sadeln var framme. När Christoffer skulle sitta upp var han jättenervös.
– Det satt i ända tills han var fem, sex år.

Christoffer var dock väldigt förtjust i Fendi redan från början. Bortom sadeltvång, bockningar och dans på bakbenen såg även han en välbalanserad häst som hade koll på sin kropp.
– När vi löshoppade honom såg man spänsten och att han hade ett riktigt bra tryck i språnget.
Fendi har varit hos Christoffer i omgångar. Han åkte en sväng till ägaren Emelie von Essen och sedan tillbaka till Christoffer som 4-åring.

– Då kvalade vi till 4-årschampionaten. Emelie red semifinalen och sen finalen på Flyinge. Hon gjorde inte ett dåligt jobb men hon var lite rädd för honom. Som 5-åring var han hos henne och hade en paus. Som 6-åring kom han tillbaka till mig och då började vi på 1,10-nivå.

Semifinal i 4-årschampionaten i Vetlanda. På Fendis rygg satt Emelie von Essen. FOTO: Lars Nickesson.

På höstkanten gick Fendi ganska stabilt i 1,30-klasser och sadeltvånget hade äntligen gått över. Trots det struntade de i både Falsterbo och Breeders.
– Han var inte tillräckligt redo, han hoppade för högt helt enkelt och blev lite för försiktig om han rev en bom.

Men han skulle aldrig stanna. Han har alltid haft en väldigt stor galopp och så var han spänd och hoppade med för mycket tryck så han hade lite svårt med sin teknik.

Att det fanns stor kapacitet i hästen var Christoffer dock helt övertygad om.
– Många tvivlade men jag har alltid sagt att det är en häst som kommer att gå långt.
Och det skulle snart visa sig att Christoffer hade rätt. Efter vinterträningen började allting stämma mer och mer.

Som 7-åring gick Fendi nu 1,30- och 1,40-klasser med bra resultat.
– Han hade max två nedslag under den perioden. Han hoppade otroligt väl och var väldigt stabil. Det var mycket dressyrarbete som gjorde det. Han mognade lite i kroppen och huvudet. Det var på Champions of the youngsters i augusti som Lisen såg honom, berättar Christoffer.

Lisen Bratt Fredricson var dock inte den första elitryttaren som fått upp ögonen för den bildsköna skimmeln.
– Helena Lundbäck och Roberto Cristofeletti provade Fendi som 6-åring. Roberto tyckte att den var något utöver det vanliga. Helena tyckte att den hade allt tryck i världen men frågade sig om den skulle bli tillräckligt lättriden, berättar Christoffer.

Många har varit intresserade men tyckt att Fendi varit för svårriden. Eller för dyr.
– Den höll på att gå till Mathijs Van Asten och Kristin Nyberg. Men de tvekade eftersom att priset var väldigt högt. Hos Lisen fick han sedan en väldigt bra matchning, hon tog det lugnt.

Ungefär en månad efter att Lisen köpt Fendi var det nya ekipaget trea på Breeders. Hur det gick sedan vet de flesta vid det här laget. Nu tävlar Meredith Michaels Beerbaum hästen och debuterade ganska tidigt efter köpet i 1,55-hoppning.

Att det är många människor som haft ett finger med i spelet när det kommer till Fendis karriär är ett som är säkert. Christoffer Andersson, som lade ner många års jobb på Fendi, har självklart en stor del i framgångarna.
– Det var Christoffers förtjänst att det gick så bra. När han tog över Fendi började det gå riktigt bra och han fick Fendi att lita på honom, konstaterar Lena Magnusson.

– Vi passade väldigt bra ihop och han gillade mig med. Alla som ridit honom sedan har kämpat vidare och förädlat honom lite till men han var väldigt fin och ridbar när han gick från mig, säger Christoffer.