Svante på väg tillbaka efter den tuffa tiden

– När man väl har kommit upp dit går mycket av sig självt. Det händer inte så mycket där och då. Man har sin plats. En fördel är att sämre resultat inte påverkar så mycket, säger hoppryttaren Svante Johansson som har haft flera fina hästar, ridit i landslaget, i världscupen och vunnit bland annat i Globen och Scandinavium.
Att skaffa sig rätt rutin baserad på erfarenhet från den högsta nivån handlar inte enbart om att kunna rida snygga rundor på trixiga banor utomlands.

– Om man är på toppen ska man vara sparsam med klasserna för hästarna. Någon arrangör kanske ringer och säger ”det fattas en gubbe där”. Då vill man vara lojal, ställa upp och hoppas få något för att ha ställt upp. Men var sträng mot dig själv om du inte var med från början. Jag tror att det är fällan som många går i. Har du lagt en tävlingsplanering, håll dig till den. Extra starter gör att hästarna blir slitna. Det är större belastningsgrad på hästarna i dag.

Tillsammans med skimmelstoet Classic Lady hade Svante flera bra säsonger med strålande resultat. De hann till exempel vinna i Göteborg och placera sig på Olympia i London innan hon såldes till Kanada i samband med säsongsavslutningen 2009.

Två år senare var det dags för en ny affär med en annan topphäst som Svante hade plockat fram, Caramell KS, som såldes till Saudiarabien. Caramell KS stod för en stor del av de bästa resultaten 2011.
– När båda försvann gick luften ur. Lampan släcks och landslagsplatsen försvinner. Försäljningen av Caramell var planerad. Jag var överens med ägaren. Och när topphästar försvinner, är det andra som kommer. De flesta har fått göra den här omstarten. Det är få förunnat att bara rida fina tävlingar.

Bara räknat i rena siffror är Svante Johanssons karriär rik på starter, resor och resultat. Han har funnits med på hoppscenen i många år, tävlat både internationellt och nationellt, i landslaget och individuellt. Varje år rider han flera hundra rundor på tävling, är ute och tävlar i snitt 48 av 52 helger per år – oavsett var i karriärcykeln han är. Han skrattar lätt när han beskriver sig själv som en stryktålig ”självplågare” i en bransch där det inte fungerar för den som är mer bekvämt lagd.
– På vägen upp är det tuffare. Det är en del av tillvaron som man måste gilla.

För ganska exakt 30 år sedan hade Ridsport ett reportage om Svante i ”vinterextra”, dåtidens Ridsport Special (med samma fotograf som nu!). 1984-85 var han young rider och hade en femteplats på Ridsports rankning. Rolf-Göran Bengtsson och Peter Eriksson är de två andra som fortfarande är aktiva ryttare av de tio på listan. Royne Zetterman var och är aktuell på samma sätt, men just det året fanns han inte med på tio i topp.

1985 hade Svante redan hunnit med att ta ett silver på EM, vinna i Scandinavium och bli tvåa i det danska hoppderbyt. En målmedveten person träder fram och artikeln avrundas med: ”Nu verkar hans närmaste framtid väl utstakad. Det råder ingen tvekan om att Svante tänker satsa för fullt på ridsporten. Men som sagt… För att utvecklas som ryttare behöver den här unga förmågan en eller ett par tävlingshästar till. Själv kan han erbjuda ett toppenfint stall, kunnig omvårdnad och inte minst rätt träning och därefter fina resultat på tävlingsbanorna.”
Han höll måttet.

Att tävla kostar, det vet alla – kanske i allra högsta grad de svenska ryttare som arbetar professionellt och rider internationellt. Många rider svenskuppfött. Svante säger att flera tar det de får, kör ”den svenska modellen” på traditionellt vis som har gett bra utdelning i hästar som till exempel Butterfly Flip, Mynta och Feliciano.
– Ofta går det bäst med de hästar som du har utbildat själv. Det är hjärtat i sporten, att man förstår grunden, känner empati för hästen och glädjen i att utbilda den själv. Jag är duktig på att producera hästar, det är en inkomstkälla och den biten ökar mer och mer. Svenska hästar är eftertraktade, säger Svante och tillägger att alla inte har kunskapen att utbilda en häst hela vägen upp till svår hoppning, men att sporten i jämförelse med till exempel fotboll rymmer så många olika delar att engagera sig i och försörja sig på. Ingen behöver vara bra på allt.

Sportens sponsorer är viktiga. Företag som vill synas i hoppfulla sammanhang eller hästägare som engagerar sig i sporten via sina egna hästar.
– Det är lite ett moment 22. Om man är på toppen är det lättare att få sponsorer, men man behöver dem mer på vägen dit. Sverige är ett litet land. Rent krasst är det egentligen bara Malin Baryard Johnsson och Peder Fredricson som har stora sponsorer.
– Många delsponsorer är väl så viktiga och inte att förakta. Sporten är fortfarande liten, även om den har blivit större generellt. Det är tydligare i dag. Det räcker inte att bara vara en bra ryttare, du ska kunna hantera sponsorer också. Ägarna blir mer och mer krävande, på gott och ont.

En bra ryttare bör alltså gå hand i hand med en bra hästägare eftersom båda behövs.
– Det kostar längs vägen och kräver en dialog med ägaren, att det görs en konsekvensanalys: Leder det här någonstans? Att åka till Italien kan kosta 25 000 kronor för två veckor – lönar det sig?
En Italienresa med flera starter på vårvintern kan göra att hästens form är rätt redan i maj.

Ekonomin är i mycket den svåraste biten. Att behöva åka iväg en helg på tävling, rida flera rundor utan att det egentligen inte alls går runt ekonomiskt.
– Ibland får man kalkylera, gå plus-minus en helg för det ger mer om några månader. Vissa moment får man göra mer som något matnyttigt.

Foto: Annika Karlbom

Tävlandet kan vara svängigt för Svante. Vid något tillfälle red han 1,60 nere i Europa för att två dagar senare hoppa 0,90 på en lokal tävling i Kungsbacka. Alla ritter har ett gemensamt. De ingår i hans jobb.
– På väg upp rider man fler och lägre klasser. Högre upp är det färre starter, men med mer dignitet. Om man har bra hästar kan man åka iväg en helg med tre hästar och sedan blir det inte mer den veckan, säger Svante och jämför med motsatsen då han kan åka redan mitt i veckan för att hinna starta sex-sju hästar i unghästklasserna.
– Ju fler hästar i omlopp, desto lättare är det att hitta en bra.

En snabb titt i Svantes tävlingsstatistik för de fem senaste åren, det vill säga 2010-2014, visar hur antalet rankningspoäng sjunker (2012) samtidigt som starterna i lägre klasser ökar. Förra året började cykeln vända uppåt igen. Ett steg bakåt för att ta två steg framåt. En i regel fruktbar formel i vissa faser för den som arbetar långsiktigt med hästar. Vissa steg är små, oavsett riktning, men det gäller inte när det börjar bli dags att rida internationellt. Då är steget stort.

– Den som har hyfsade 1,50-resultat hemma får inte automatiskt detsamma utomlands. Det krävs en dimension till för att komma vidare. Det är svårt utomlands. Banorna är mer tekniska med fler språng. Den biten är det jobbiga och det kan bli många dyrbara resor. Man måste ut både mentalt och ekonomiskt. Och det kan ta ett halvår, ett år, det beror på hur trägen man är, säger Svante och syftar på vändningen uppåt då de finare fyrafelrundorna blir allt fler.
– Det är en utmaning för alla. Ser det som typiskt i Scandinavium. De som lyckas bäst där rider internationellt varje vecka. De andra klarar sig inte.

Hur behåller du motivationen?
– Jag har valt den här livsstilen. Av naturen är jag fortfarande sugen på att tävla. Det är en utmaning att se hästar utvecklas, lösa eventuella problem på vägen, skapa en positiv utveckling hos dem. Jag har varit lyckligt lottad, varit mer där uppe i karriären. Men jag har också kört huvudet i väggen, tänkt ”va’ fan”. Då får man bryta ihop och komma igen, för man måste våga utsätta sig själv för detta, vara övertygad i sin tro på systemet, apparaten som ger lugn och ro för att ta sig igenom.

Ekonomin är en tuff bit. Ett professionellt hästeri behöver drivas i bolagsform – Svante understryker att det måste finnas en affärsidé bakom verksamheten. För hans egen del gav försäljningen av Caramell KS en möjlighet för honom och hans sambo Nina att köpa en ny gård, bygga ut verksamheten, få fler ben och kunna skapa trygghet inför ”ålderns höst”. Tidigare drev de en ren tävlingsanläggning, numera kan de ta emot fler hästar och ryttare för utbildning. Svante säger att en sådan här chans får man bara en gång i livet, men visst, tävlandet tog stryk när Caramell lämnade stallet.
– Det här var en process privat. Nu är det fyra år sedan vi bytte gård och jag har några fina hästar på väg upp.
Favoritbenet är tävlandet.
– Tävlandet är roligt. Och till viss del ett skyltfönster. Man blir mer eftertraktad som tränare om man visar resultat.

Var man befinner sig i det övriga livet kan avgöra hur en tävlingsryttare tar med- och motgångar. Det sved mer i Svante när han var i 30-årsåldern än vad det gör i dag, ungefär 15 år senare.
– Om man är 20-30 år är det lite lättare att vakna på morgonen när man bara behöver fundera på vilken färg man ska ha på strumpan (skratt). Det finns plus och minus, man går igenom olika faser. Jag vet vad som krävs, vet vad familjen kan utsättas för. I dag ser jag mer avspänt på satsningen. Blir det bra… så blir det bra.
Han kan sakna rampljuset när lampan inte är tänd över honom.
– Det gör alla.
Men det kan gå att ta sig in i ljuset igen i en sport som har en sådan lång brinntid som denna.

Svantes tankar om en ryttares karriär:
• Det är en livsstil.
• Ha en satsa bit ihop kom igen-attityd.
• En del tävlingshelger behöver få gå runt utbildnings- och erfarenhetsmässigt i stället för ekonomiskt.
• Att ”bara” vara en bra ryttare räcker inte. I dag behöver du också kunna sköta kontakter med sponsorer och hästägare.
• Bra hästägare som satsar hela vägen har stor betydelse.
• Olika åldrar har olika betydelser i en lång karriär.
• Ha en plan för varje häst – och håll den.
• Starta inte för ofta eller i för höga klasser.
• Våga ta en eller par steg bakåt för att kunna komma framåt.
• De flesta ryttare behöver göra en omstart ibland.
• En hästverksamhet i bolagsform kan behöva bestå av flera delar och ha en tydlig affärsidé.
• Framgången på den egenutbildade hästen blir ofta större än på den häst som köpts in färdig.

Text: Katarina Liljedahl
Foto: Annika Karlbom