Kent Farrington började från noll

På 14 dagar i maj 2015 vann han sju femstjärniga klasser i två världsdelar, inklusive Hamburgs GCT. Bland hans hästägare märks Boeings vd James McNerney.
 
Kent Farrington har gått den riktigt långa vägen till toppen.
– Jag började från noll. Först handlade mina mål som ryttare inte om att tävla internationellt utan att överleva, säger Kent om hur han byggt sin karriär.
De begagnade datorerna kom från hans pappa, som jobbade som försäljare inom IT.

Kent Farrington växte upp i centrala Chicago och började rida åtta år gammal, på vagnshästar som till vardags drog turister i stadens parker. Familjen hade egentligen ingen hästbakgrund alls, mer än ett foto där Kents mamma satt till häst. Från att han såg den bilden ville sonen börja rida, och när han började rida ville han bli proffs.

Att Kent fick rida lektion på vagnshästarna berodde på att hans mamma chansat på att fråga när hon såg ett spann, men egentligen hoppades att svaret skulle bli nej, så att sonen skulle sluta tjata. Några andra ridskolor fanns inte i närheten.
Han höll inte bara på med hästar utan också kampsport, och tränade thaiboxning i fem år.
– Jag var rätt liten i skolåldern och ville lära mig boxas. Det blev thaiboxning, som var väldigt tufft, säger han.

Kent Farringtons talang upptäcktes då han var tonåring av legenden George Morris, som även tidigt såg bland andra Conrad Homfelds, Leslie Howards och Eric Lamazes potential.
Det skedde efter att Kent från  vagnshästarna hittat till ponnygalopp.  På ponnyerna kom han på att han ville börja hoppa.Han hittade en lokal hopptränare, som i sin tur ordnade så att han fick vara med på en clinic för Morris.
– George sade att det kunde bli något av mig om jag jobbade hårt, berättar Farrington.

Morris uppmanade honom att komma och rida på Floridatouren i Wellington, och ordnade dessutom tre hästar åt honom. Att tävla i Wellington är annars mycket kostsamt.
Kent var då 16-17 år. Han hade bra betyg i skolan och hans föräldrar ville att han skulle gå på college, men Kent sade nej.
– Bli proffs var allt jag ville. George är väldigt disciplinerad och krävande, men han gav mig stora möjligheter.

Så vad var Kents tidiga ambitioner? Tänkte han tidigt på VM och OS?
– OS är ju bara vart fjärde år. Vad jag framför allt ville var att ha ridningen som jobb. Jag tänkte att gör jag ett tillräckligt bra jobb kan det nog bli OS också.

Kent utvecklades snabbt till en av USAs ledande juniorer inom stilhoppning, eller equitation. Han vann  två av de största finalerna, som i praktiken fungerat som en talangjakt inom amerikansk hoppsport. Andra tidigare vinnare är Peter Wylde, Conrad Homfeld och Leslie Howard.
Han fick hjälp av den kände tränaren Andre Dignelli, som också såg till att han fick låna hästar av andra elever.
Equitation handlar om stilbedömning, som blivit så omtvistad inom svensk ponnyhoppning.
– Equitation är en del av det amerikanska utbildningssystemet och en bra grund för all ridning, men när man har den grunden ska man gå vidare, säger Kent.  

Farrington började jobba för engelsmannen Tim Grubb, silvermedaljör i OS 1984, och Leslie Howard, världscupmästare 1986 och OS-guldmedaljör  1984.
– Det finns en lång lista på folk som hjälpt mig att komma dit jag är, säger Kent.
Han blev snabbt framgångsrik på Grand Prix-nivå i USA, men det tog tid innan han började tävla utomlands.
– För att till exempel rida i det amerikanska laget var man tvungen att göra tävlingsturnéer och vara borta hemifrån, och det hade jag inte råd med.

Första steget till att bli sin egen var att hyra ett stall i Greenwich, ett välbärgat område norr om New York.
– Jag hade egentligen inte råd och det var läskigt, säger han om starten för det egna företaget.
Men det växte, och efter några år köpte han en bit mark i Wellington i Florida.
– Det var inte så populärt att vara där då som nu, i dag är det galet, säger han om hur fastighetspriserna stigit med tourens popularitet. I dag har fler toppryttare än Kent sin permanenta bas just i Wellington.
– När jag fick råd  byggde jag stall på marken, förklarar han.  
I dag är verksamheten så stor att Kent har en assistent och kan vara hemifrån. Samarbetspartner för hästletandet i Europa är Leon Thijssen, som 2010 vann Grand Prix på Globen och som utbildade Voyuer.

De som når världstoppen i hoppning präglas oftast av ett enormt driv och fokus, sju dagar i veckan och året om. Farrington beskrivs som i det närmaste manisk i sin ambition kring hästarna.
– Att bli respekterad, sade han i en intervju för åtta år sedan om sina målsättningar.
I dag tillhör han kärnan i det amerikanska landslaget. Hans hemmastall präglas av ordning och organisation, det såg besökarna när en av hans sponsorer ordnade rundvandring tidigare i år. Han visade då bland annat sin stora samling av bett, resultatet av att länge ha fått rida hästar som ingen annan ville ha.
– Min filosofi är att få en kompromiss, så att vi gör lite som hästen vill och lite som jag vill.

Farrington har inte bara lyckats som ryttare utan också tränare, vilket är mycket viktigt i USA. I likhet med Eric Lamaze (Caitlin och Andy Ziegler) eller tidigare McLain Ward (Katie Dinan) har han förmögna hästägare där han samtidigt tränar medlemmar av familjen. Bland hästägareleverna finns Hilary McNerney, dotter till Boeings vd, och Meaghan Nusz, som själv rider Grand Prix. Hennes föräldrar gav häromåret 120 miljoner kronor som donation till sitt gamla universitet.

Blue Angels ägare Robin Parsky är själv amatörryttare och gift med Gerald Parsky, som 2013 sålde ett mjukvaruföretag för 1,1 miljarder dollar.
– Det har tagit mig tills nu att få de hästägare och hästar som krävs på den här nivån, säger Kent.
Att han fått det hästägarteamet sammanfaller med att Kent började rida GCT 2013. Två år innan dess hade han vunnit lagguld på Panamerikanska spelen, med Uceko. Med honom hoppades han på att få rida OS 2014, men valacken rev i en runda i de på den tiden obligatoriska uttagningarna.