Undervisar med hela kroppen

Hon har en bakgrund som tävlingsryttare i dressyr på internationell elitnivå som young rider och har arbetat med Anne Gribbons i många år. Veckan före midsommar besökte hon Sverige för en kurs för ryttare och avsuttna deltagare. Anordnare i Sverige är Ewa Angantyr, som är upplärd av Karen och själv undervisar i hennes metod, Dressage Naturally eller naturlig dressyr som Ewa kallar det på svenska.

Karen känner egentligen inte att hon gör något annorlunda eller speciellt, men hennes grundfilosofi är att kombinera partnerskap och kommunikation med hästen med biomekanik. Läran om kommunikation och partnerskap har hon hittat i Natural Horsemanship och hos Pat Parelli.
– Min utgångspunkt är dressyren som FEI beskriver den, säger Karen.
– Men till skillnad från tävlingsdressyren tittar jag på ekipagets utveckling mer än en uppvisning vid en viss tidpunkt. Jag tycker till exempel att det är en större bragd att rida för en sjua på gångarterna med en häst som i grunden är femmässig än med en som är niomässig. Domaren kan ju inte veta annat än hur hästen rör sig där och då, men som tränare tycker jag utvecklingen är det intressanta.

En annan skillnad som Karen betonar är att sporten accepterar en viss grad av spänning i hästarna. Det gör inte hon – grunden för henne är att ha en avspänd och självbärig häst. Det är svårt att rida helt utan spänning i en tävlingssituation, därför tycker hon att det blir fel om tävling blir självändamålet med ridningen. Tävlingen kan i stället användas som ett sätt att mäta sina framsteg i träningen.
– Och alla vill inte heller tävla och slå andra. Det betyder inte att de är sämre ryttare eller presterar sämre ridning, säger Karen. Mina elever får gärna tävla, men de får inte sätta tävlandet före hästens välbefinnande.

En av deltagarna på kursen är Elisabeth Blomgren. Hon är utbildad dressyrdomare och har rest från Järbo utanför Sandviken ner till Hörby i Skåne för att träna för Karen.
– Men jag har även åkt till Tyskland för att träna för Karen när hon är där, säger Elisabeth.

Som domare håller Elisabeth med Karen om att hon bara kan döma vad hon ser för tillfället.
– Jag dömer vad jag ser, sen får de träna hur de vill. Men jag vill gärna belöna de ekipage där hästen är avslappnad och rör sig genom kroppen, säger hon. Det gör att jag kanske är lite mer tolerant med huvudets placering än andra domare, jag tycker inte det är så viktigt.

Olika skolor och system har olika prioriteringar. I Karens system är glädjen den viktigaste byggstenen.

När Karen tävlade dressyr upplevde hon att det fanns en trappa som såg ut så här: Dressyr – teknik – kommunikation – harmoni – glädje. Hon tänkte att en dag när allt stämmer kommer hon få uppleva harmonin och glädjen. Nu har hon vänt på steken och tänker så här i stället: Glädje – harmoni – kommunikation – teknik – dressyr.
– Kommer jag inte längre än till det första trappsteget har jag i alla fall roligt, konstaterar hon.

Karen rider själv sina hästar utan träns ibland. Hennes nuvarande tränare tycker det  är konstigt, men han gillar resultatet när hon tränar med vanlig utrustning. Hennes elever får rida med vilken utrustning de vill, men hon tillåter inte hårt åtdragna nosgrimmor.

En annan sak som hon inte tolererar är hur en del människor pratar om sina hästar.
– Om man inte tycker om sin häst har man en dålig utgångspunkt. Om man förolämpar sin häst, även om det är på skämt, så känner de det och förtroendet saknas. Det allra viktigaste är att ha ett sunt förhållande till sin häst. Hur långt man sedan kommer utbildningsmässigt är sekundärt.