Capulette överlevde sin dödsdom

– Det går att bota knäledsfrakturer, poängterar veterinär Amanda Welin.

I samarbete med veterinär Palle Brink på Jägersro lade Amanda upp en behandlingsplan som Capulettes ägare följde till punkt och pricka.

Olyckan inträffade under framhoppning på en tävling i Falkenberg.
– Capulette är världens snällaste häst. Ändå fäster jag en röd rosett i svansen när vi ska tävla. En del hästar blir rädda för skimlar och då vet man inte vad som händer, förklarar Hanna Dahl Albertsson, som driver stuteri Oceanhill öster om Varberg tillsammans med föräldrarna Sigge och Kerstin Dahl.

Den här gången gjorde den röda rosetten ingen nytta. Hanna såg inte vad som hände men hörde smällen.
– Capulette hade fått en hård spark av en annan häst. Jag hoppade av genast. Min häst var allvarligt skadad, det förstod jag. Hon skakade våldsamt.

Hanna och Sigge körde Capulette direkt till djursjukhuset och hann fram precis innan personalen skulle stänga för kvällen. Stoet fick stanna kvar på sjukhuset. Först efter par dagar syntes frakturen i knäleden på röntgen.

Efter att ha frågat en annan klinik om råd förutspådde djursjukhusets veterinär en dyster prognos, som förmodligen skulle leda till avlivning.

I det läget tog familjen kontakt med veterinären och goda vännen Amanda Welin, som har sin verksamhet i England. Med stöd av röntgenbilderna arbetade hon och kollegan Palle Brink på Jägersro Hästklinik i Malmö fram en noggrann plan för behandlingen.

Capulette hämtades hem mot klinikens vilja. Sigge hade förlängt rampen på släpet för att underlätta lastning och lossning, så att Capulette bara kunde gå rakt fram i transporten. Hemma i stallet ställdes stoet i boxvila, så att hon inte kunde röra sig alltför mycket.

Husse delade om inte säng så box med sin sjuka häst. Till saken hör att Sigge Dahl sedan många år tillbaka lider av en ryggskada. Halvliggande i en speciell stol gör sig smärtan minst påmind. Med hjälp av ett resårband, som stod i förbindelse mellan stoets grimma och handleden, märkte han direkt om Capulette rörde sig för mycket.
– Kerstin och jag turades om att hålla uppsyn även dagtid. Sedan var vi väldigt noga med vad hon åt och att hon drack. Hon fick specialfoder för att undvika biverkningar som kolik och muskelförtvining.

Under den här perioden tog ägarna vid ett flertal tillfällen ut veterinär, som kontrollerade att Capulette klarade sin behandling utan onödigt lidande. De skickade också film och bilder.
– Det gäller att tänka på djurskyddet, förklarar Sigge.

Efter boxvilan startade nästa etapp enligt behandlingsschemat. Stoet skulle ledas tre till fyra pass per dygn som utökades successivt till 20 minuter per gång. Att varken Kerstin eller Sigge orkar gå långa promenader mötte inget hinder.
– Vi cyklade med hästen i ett grimskaft. Det var hon van vid sedan tidigare. Alla våra hästar vänjer sig från början att gå ut och in från hagarna vid sidan av en cyklist, berättar Sigge.

Skrittpassen med åtta timmars mellanrum inkluderade ett tidigt pass vid 3-4-tiden på morgonen. Den tidiga morgonrundan var inget veterinärt krav utan kom till på Sigges önskemål för att spara ryggen. 

Skrittperioden ”för hand” avslutades med två månaders rehabilitering på Herreds gård i Fjärås, där man bland annat kan erbjuda konvalescenter skritt på ett rakt band. Därefter skulle Capulette skrittas uppsuttet under cirka fyra månader, helst i form.

I mars i år gav Amanda Welin äntligen klartecken för att nu fick Hanna börja galoppera Capulette.
– Galopp belastar mindre än trav, förklarar Hanna.

Cardentodottern Capulette född -08, är halvsyster till Oceanhill La Roche e Leuthen född -05, som blev bästa 3-åring i hoppning på Flyinge. Helt klart var det en lovande unghäst med kapacitet för hoppning som var nära att helt gå förlorad för ägarna och uppfödarna.
– För oss handlade det i första hand om att rädda livet på henne, klargör Hanna.

Veterinären Amanda Welin ville gå ett steg längre. Inför en come-back på hoppbanan ingick träning på låga studshinder.
– Jag tänkte starta med en pay and jump på riktigt låg höjd, men Amanda föreslog en meter, berättar Hanna.

På tävling i Frillesås för drygt en månad sedan galopperade Capulette i mål efter att felfritt ha hoppat banan med hinder på en meter. En stor seger för alla inblandade.
– Jag grät hejdlöst av lycka. Det här var bästa belöningen för all tid, all oro och allt slit som vi lagt ner för att få Capulette frisk.

Med bakgrund till vad som har hänt är det knappast troligt att spekulanterna, som hängde på låset före olyckan, hör av sig igen.
– Skulle det vara så, säger jag att hon har haft en fraktur, säger Hanna och ser glad ut för hon vill ju behålla sin häst.

Hon är lättad över att behandlingen lyckades men beklagar samtidigt att skadan, som hon på inget sätt var medvållande till, medfört ett långt avbräck i träningen av inte bara av Capulette. På grund av den tidskrävande rehabiliteringen har stallets andra unghästar fått stå tillbaka.

Capulette visar att det går att läka en knäfraktur. Ändå verkar det som om svenska djursjukhus generellt förordar avlivning vid fraktur i leden. Veterinär Amanda Welin med erfarenheter från utlandet vill gärna väcka debatt kring det här synsättet.
– Där det är möjligt, ska det finnas ett alternativ för djurägaren till en individanpassad behandling i samarbete mellan veterinär och ägare.
– Läkning och den smärta som då eventuellt uppstår är ju en del av livet. Det kanske snarare är så, att vi vill bespara oss själva arbete och lidande, frågar sig Amanda.

Veterinär Palle Brink:
”Knäfraktur kan läka i gynnsamma fall.”

Det går att återställa en häst med knäledsfraktur till tävlingsskick.
– Felet är att man klumpar ihop alla knäledsfrakturer i ett fack, hävdar veterinär Palle Brink på Jägersro Hästklinik, som i samarbete med Amanda Welin lade upp behandlingsplanen för Capulette.

Palle Brink, Europaspecialist i Equine Surgery (hästkirurgi) med 22 års erfarenhet av ortopedi och kirurgi, är övertygad om att fler hästar med knäledsfrakturer än i dag, dock inte alla, kan bli friska igen med rätt vård.

Av olika anledningar tar svenska veterinärer i allmänhet det säkra före det osäkra och förordar avlivning.
– Knäfrakturer är ett svårt kapitel. Avlivning är den lättaste vägen. Ringer man försäkringsbolaget blir reaktionen ”oj, oj, knäleden, då är det inte mycket att göra.” Om veterinären har mod nog att behandla hästen och det går snett, riskerar man kritik för det. Hade hästen varit död, hade problemet varit ur världen.

Vad som brister är kunskapen att bedöma om en knäfraktur går att behandla. För det första måste röntgenbilderna tas ur olika vinklar. För det andra krävs erfarenhet att läsa bilderna rätt, att avgöra om frakturen är så allvarlig att hästen måste tas bort eller om det finns förutsättningar till en läkning. Rätt ofta kan frakturen korrigeras eller botas med kirurgi, oftast artroskopi (titthålskirurgi).
– Jag har också som ung veterinär gjort misstag, upplyser Palle Brink och betonar att han absolut inte vill hänga ut några kollegor.
– Med tiden kommer erfarenheten som gör det lättare att välja korrekt behandling av dessa komplicerade frakturer.  
– Däremot behövs det mer information om att knäledsfrakturer inte nödvändigtvis behöver leda till avlivning. Flertalet fall med god prognos självläker, men det finns också exempel där hästen blivit frisk efter ett kirurgiskt ingrepp.