En familj full med B-ponnyryttare

Det finns familjer mycket handlar om att vänta in rätt ålder. Familjen Wikström i Vännäs är en av dessa familjer. De fyra Wikströmska barnen Meja, Moa, Mewin och Majken tävlar i hoppning och vill alla uppåt i klasserna. Åldern ställer till det för dem.

Meja är det äldsta syskonet och hon fyller 11 i år. Förra året fick hon starta medelsvår, och hon gjorde en lysande säsong – det blev bland A-final vid utomhus-SM och en placering vid SM i inverkansridning. Årets säsong har Meja rivstartat med en rad segrar och placeringar, vilka under årets första månader sköt upp henne i topp av rankingen bland alla ponnyekipage i hela landet.

Väntan på medelsvår klass har känts lång för den ett år yngre Moa, som fyllde nio i december. Förra året fick hon bara starta upp till LA+, vilket hon bland annat gjorde på Strömsholm där hon tog en fin placering bland Sveriges ponnyelit. Barnens mamma Malin tycker inte det finns något positivt med att låta barn som är klara för högre klasser får vänta tills de har åldern inne.
– I stället för att sätta upp begränsningar kan man lägga större ansvar på tränare att bedöma om det är okej att tävla en högre klass, säger hon.
Medelsvåra debuten är nu avklarad för Moas del, och hon har hunnit med en nolla och placering i nationell klass med Olle. Målet är att hinna med att kvala båda sina B-ponnyer till SM, men hon är lite rädd för att inte hinna med tanke på att det blir så mycket resande för att hinna med kvalen i inverkansridning.

Malin Wikström har själv en hästbakgrund sedan barnsben och en tävlingskarriär på både ponny och häst bakom sig. Hon har hunnit med att vara praktikant hos Rolf-Göran Bengtsson och arbeta som tävlingsryttare i Tyskland vid ett understall till Paul Shockemöhle, men efter en olycka där sadelgjorden gick av under en tävling tog Malin ett uppehåll från hästarna och utbildade sig till jurist. När barnen kom hade Malin – vis av egna erfarenheter – bestämt sig för att de inte skulle hålla på med ridning utan försökte få dem intresserade av andra aktiviteter.
– Det spelar ju ingen roll hur mycket pengar man tjänar när man har hästar, man är ändå alltid urfattig, minns Malin om hur hon tänkte.
Balett, dans, skridsko och gymnastik introducerades, men att hålla barnen från hästar var omöjligt.
– De sprang omkring och gnäggade i alla fall.

Meja fick börja rida när hon var runt tre/fyra år. Den första egna ponnyn köpte familjen när Meja blivit fem år, och då lånades även en shetlandsponny till Moa. I de här unga åren började sedan flickorna delta på småtävlingar.
– Det kändes som vi hoppade jättehögt då, minns Meja om när de hoppade sockerbitar.
Malin tyckte det räckte utmärkt att döttrarna red de lättaste klasserna, och såg ingen anledning till att de skulle gå upp i höjd. Men Meja lyckades tjata till sig start i en LB.
– Vi bråkade en hel helg om det, och jag lät henne till slut starta den där högre klassen, som hon gick och vann, säger Malin lite uppgivet.
Och på den vägen är det.

Idag är tävlandet det centrala i vardagen, och barnen älskar det. Familjen har nyligen köpt en hästgård mitt emot Vännäs Ridcenter och har därför utmärkta möjligheter till träning. Även om det blivit några dressyrstarter, är det hoppningen de brinner för.
– Jag vet egentligen inte varför, men det är som man flyger, förklarar Meja.
– Det går fort och man får svänga snävt, tillägger Moa om hoppningens fördelar, och helst skall det vara omhoppning med riktigt snäva svängar.
Tjejerna är riktiga vinnarskallar, och enligt Meja är det allra bästa med att rida just känslan när det gått bra på en tävling. Men hon måste inte nödvändigtvis vinna.
– Det viktigaste är att det går bra på banan, säger Meja.
Moa däremot, är känd som den sämre förloraren i familjen, och kan bli riktigt besviken om det inte blir seger – hur fin runda hon än har gjort.

Mewin och Majken, som fyller åtta respektive sju år i år, delar ännu så länge på shetlandsponnyn Warre, och startar i väntan på den riktiga tävlingsdebuten i clear round-klasser på klubbnivå. Majken har ridit felfritt varje gång och har redan en imponerande samling med över 50 rosetter på väggen. Precis som storasystrarna gjorde längtar hon till den dag hon får tävla på riktigt. Målet är tydligt.
– Jag skall också bli en tävlingsryttare, säger Majken, och Meja konstaterar belåtet att när alla syskonen har åldern inne så kan de starta ett eget lag.

Text och foto: Jenny Staaf

Fakta/Meja Wikström, 10 år, och Moa Wikström, 9 år.
Klubb: Vännäs Ryttarförening.
Tränare: Malin Wikström, Carolina Määttä, Anna Spencer.
Mejas tävlingsponnyer: Munsboro Custard ”Nillan” (kat B sto f-03 imp Irland). ”Ganska busig, het och stark, men jättesnäll. Vildast av Mejas tre ponnyer. Munsboro Toffee Pop ”Toffi” (kat B sto f-08 imp Irland). ”Jättebra på att hoppa, gullig och sötast och har roliga trix med underläppen. Lättast att rida, går att busa barbacka med i skogen. Man kan göra vad som helst med henne.” Irish Blue Rebel ”Mirre” (kat B val f-06 imp Irland). ”Behöver ridas samlat och på tygeln. Liten och snäll, men kan vara svår att fånga i hagen.”
Moas tävlingsponnyer: Munsboro Olly ”Olle” (kat B val f-04 imp Irland). ”Snäll, hoppar allt, kan sticka med en men vill inte att man ramlar av.” Munsboro Black Panther ”Panther” (kat B val f-08 imp Irland). ”Snäll men lite svår att svänga.”
Mewin och Majkens tävlingsponny: Stenstugu Waramas ”Warre” (kat A val f-00 e Watson v Bunswaard – Stjärngossen, uppf Anders Wiman). En riktig läromästare. Har tidigare tävlats av Meja och Moa och lärt dem rida i både dressyr och hoppning.