Birgitta ser framåt efter olyckan

Nu börjar det närma sig ett år sedan Birgitta Wentzel Hägg från Säffle och hennes halvblod May Gold blev påkörda. Snart är det dags för rättegången efter en lång process där Birgitta själv har fått driva på i kontakterna med både polis och åklagare.
– Det är skönt att det närmar sig och jag hoppas kunna få ett avslut, säger Birgitta.

Det har varit flera turer. Först missade polisen att notera vållande till kroppsskada och rapporterade bara vårdslöshet i trafik. Efter en tilläggsanmälan lades utredningen ändå ner, utan att Birgitta fick besked om det. Våren gick och efter ytterligare svängar, med Birgitta själv som pådrivande, insåg en åklagare vidden av det inträffade och beslutade sig för att ta upp fallet.
– Att frågan tas upp är viktigt både för mig och för alla andra ryttare. Vi ska ju kunna känna oss trygga i trafiken. Den unga mannen, som just hade tagit körkort, har kunnat köra vidare sedan dess medan mitt liv förändrades för alltid, säger Birgitta.

Trygg i trafik före olyckan
Innan olyckan, som både Ridsport och andra tidningar har skrivit om, hade Birgitta aldrig känt sig otrygg i trafiken. På den smala vägen på den värmländska landsbygden hade hon skrittat många gånger förr och bilar brukade sakta ner eller stanna vid möte med hästekipagen. Den ödesdigra decemberdagen stod den skarpa vintersolen lågt och det var klart ljus när Birgitta kom skrittandes på Maya i sällskap med stallkompisen Jenny på Lilleman. Vid en raksträcka på den smala vägen ser de en bil komma i hög hastighet och snart inser ryttarna att föraren inte ser dem.
– Vi skriker panikslaget till varandra och vet inte vad vi ska göra. På en så smal väg har vi ingenstans att ta vägen, inga marginaler alls.
Bilen passerar Jenny och Lilleman och är nära att köra på dem. Sedan kom smällen.
– Maya kände att jag var rädd och tog ett steg ut i vägen. Bilen körde på henne rakt i buken och körde av hennes bakben.
När Maya föll, flög Birgitta av, men det har hon inga minnen av. När hon vaknade igen hade hon flugits till Karlstad lasarett. Hon hade en traumatisk hjärnskada med små blödningar och fick veta att hennes Maya inte fanns mer.
– Jag hade alltid drömt om en egen häst och fick Maya när jag fyllde 50. Det var henne jag skulle bli gammal tillsammans med, men vi fick bara sju år ihop. Nu hade jag mist min vän och hela livet vändes upp och ner.

Fortfarande sjukskriven
Sedan dess har Birgitta återhämtat sig fysiskt, men saknar fortfarande känsel i sin fot ibland. Därtill tar en traumatisk hjärnskada tid att läka ut. Den har lett till en lång sjukskrivning och Birgitta har ännu inte kunnat komma igång i sitt yrke som lärare. Samtidigt som olyckan har satt djupa spår säger Birgitta att hon var lyckligt lottad trots allt och att det nästan har varit värre för Jenny i efterhand. Hon var den som fick hämta hjälp medan Maya kravlade runt och till skillnad från Birgitta minns Jenny allt som hände. Hon har hela händelsen på näthinnan.
– Nu rider vi tillsammans igen. Jenny är mer rädd än jag och vi ser alltid till att ha en reträtt och lyssnar noga efter bilar, säger Birgitta.

Numera är det ingen fuxmärr som väntar på henne i stallet ute på landet. I stället är det hennes nya kärlek Paxson, en importerad KWPN-valack från Holland.
– Han är helt annorlunda än Maya, en riktig cooling. Maya var tuff även om hon var schysst, medan Paxson är en väldigt snäll pojke som det känns bra att börja om med.
Birgitta håller fortfarande till i samma stall och det är ridning utomhus som gäller.
– Jag är ju närmare 60 och borde kanske flytta till ett stall med ridhus på grund av rädslan för att rida på vägen, men så ska jag inte behöva känna. Jag är inte beredd att byta stall. Jag har ju varit här i fem–sex år, nästan hela tiden som jag hade Maya.

Rättegång i oktober
Rättegången i tingsrätten är satt till slutet av oktober. Birgitta tycker att tanken på att vittna känns okej, även om hon inte minns allt.
– Något som jag däremot aldrig glömmer är rädslan när jag förstod att föraren inte ser oss, säger Birgitta.
Den unga mannen har inte fått körkortet indraget. Samtidigt som Birgitta slogs medvetslös och förlorade sin Maya har han kunnat köra vidare. Föraren har berättat att den skarpa, låga vintersolen bländade honom, men har inte kunnat ge en förklaring till varför han fortsatte i samma hastighet vid så dålig sikt.
– En annan hade saktat ner om man inte kan se ordentligt. Får man solen ögonen måste man sakta ner, så enkelt är det.

Birgitta återkommer flera gånger till att hon tycker att det är viktigt att det väcks åtal mot föraren, inte bara för sin egen skull utan för alla ryttares skull. Hon vet flera exempel på olyckor som har inträffat och menar att rättegången har betydelse i mer än bara det här fallet med just den här föraren.
– Det är en het potatis och en otroligt viktig debatt. Även den snällaste häst kan ju hitta på saker, men ryttare måste kunna känna sig säkra i trafiken. Alla på vägen måste samsas och ta hänsyn till varandra. Tyvärr kommer rädslan och misstron till trafiken finnas kvar hos mig och Jenny i resten av våra liv.