Träffa Ebba Johansson – ny chefsberidare på Holsteiner Verband

Precis utanför staden Elmshorn, knappt fyra mil från Hamburg, hittar vi Ebba Johansson och det tyska holsteinerförbundet. Anläggningen ligger mitt i samhället och vore det inte för häststatyn som står på gräsmattan vid infarten är den faktiskt lätt att missa. Bakom en grön häck gömmer sig dock flera stall och lite längre in ligger den stora travbanan och det enorma ridhuset där hingstvisningarna hålls.

Efter blott en månad på plats har Ebba knappt hunnit landa i sin nya roll, men hon stormtrivs med både hästar och kollegor.
– Det här är verkligen en spännande tjänst, säger hon när vi slår oss ner vid köksbordet i lägenheten där hon bor, bara några meter från hästarna.

Ebba tillsammans med hingsten Million Dollar (f -12 e Plot Blue-Vigo d’Arsouilles), som fick betyget 9,75 på hoppningen under 30-dagarstestet som 3-åring.

Jobbet fick sig en rivstart i och med hingstvisningen som hölls strax efter att Ebba kommit på plats, och hon kastades genast ut på djupt vatten.
– Jag visste inte hur det gick till och det fanns en enorm press att hingstarna skulle gå bra och visa sig fint. Jag hade fem ryttare till min hjälp, men det var mitt ansvar att se till så att alla hästar var väl förberedda, förklarar hon.

Hingstvisningen gick över förväntan och Ebba förvånade många som varit tveksamma till hennes kompetens.
– Ingen hade förväntat sig att hingstarna skulle hoppa så bra som de gjorde, så det var verkligen roligt, säger hon med ett stort leende.

Alla hästar har fönster i boxen.

Hur det egentligen kommer sig att Ebba hamnade på den här positionen kan hon inte riktigt svara på. Erbjudandet kom som en total överraskning för några månader sedan.
– Chefen här, Norbert Boley, ringde mig från ingenstans. Jag blev helt paff och förstod inte alls hur de kommit att tänka på mig. Jag visste ju att den förra ryttaren skulle sluta, men det var verkligen helt oväntat att de ringde mig.

I nästa andetag säger Ebba att hon tror att hennes tidigare chef, Holger Möller, tipsat om henne.

Till en början tackade Ebba faktiskt nej till tjänsten, för att senare trots allt gå med på att ta ett möte för att höra vad jobbet skulle innebära.
– Det lät riktigt bra och det var typiskt, för jag ville verkligen inte säga upp mig och sluta där jag var. Jag tänkte på det i två veckor innan jag bestämde mig.
– Jag hade varit tre år hos min gamla chef och det var egentligen dags att gå vidare, men det är alltid tråkigt att behöva göra det. Jag har ju bara varit på två ställen här i Tyskland och jag tror det är väldigt bra att byta miljö lite oftare än så för att lära sig nya saker. Samtidigt måste man jobba ett tag för att kunna få ut något från sin arbetsplats.

Runt hoppbanan på gräns slingrar sig en lång galoppslinga.

Efter en del tvekan bestämde hon sig trots allt. Om hon tackade nej skulle hon säkert ångra det.
– Det var så många som sa att det här aldrig skulle gå, att det skulle vara för mycket press på mig och för svårt att rida hingstar. Själv tänkte jag att jag inte hade något att förlora på att försöka och bestämde mig för att testa ett halvår till att börja med.

Inget dygnet runt-jobb

Jobbet på Holsteiner Verband skiljer sig från de flesta hästjobb. Här finns fasta arbetstider, vit lön och fyra veckors semester.
– Jag vet inte ens vad jag ska göra av alla lediga dagar, utbrister Ebba.

Hon menar att precis allt kring det nya jobbet är väldigt välordnat och korrekt skött.
– När man jobbar med häst är det inte speciellt vanligt. Många arbetsgivare betalar ut mindre än vad de anställda borde få, betalar svarta pengar och låter sina anställda jobba massor med övertid, men här händer inte det alls. Det är väldigt skönt faktiskt, erkänner Ebba, som efter fem år i Tyskland börjat tröttna på att arbeta dygnet runt.
– Nu känner jag att jag faktiskt behöver lite tid för återhämtning och för att hitta motivation också.

Stora ridhuset där de årliga hingstvisningarna hålls.

Sedan Ebba tillträdde som förstaberidare har hon ögon på sig från alla håll. Folk i branschen vet vem hon är och hur jobbet går till, och hon känner sig aldrig anonym längre.
– Oavsett var jag är måste det gå bra nu.

Men Ebba känner sig ändå inte speciellt pressad.
– Vi får se vad som händer när det går dåligt första gången, men jag tror trots allt att stress är något man bygger upp inifrån mer än att det kommer från folk runtomkring. Jag måste lära mig att acceptera att alla hästar inte kan gå jättebra jämt och det gäller att vara realistisk och inse att man kommer att göra missar någon gång.

Ebba på hingsten Uriko (f –06 e Untouchable–Lavito), tillsammans med tränaren Lorenz Lassen.

Det faktum att hon troligtvis är den första kvinnan någonsin på posten reflekterar hon inte speciellt mycket över. Hittills ser hon mest fördelar med att vara både ung och kvinna på positionen.
– För mig har det känts som om folk har lite lägre förväntningar på mig faktiskt, och det är ganska skönt. När det började spridas rykten om att jag skulle börja här var det många som sa att det inte kunde stämma i och med att det bara var män som fick rida hingstarna. Därför är det extra kul att det gick så bra på visningen.

Barndomsdröm

Vägen till förstaryttare på Holsteiner Verband har inte varit varken speciellt lång eller krokig för Ebba. Redan som barn skrev hon i sin dagbok att hon drömde om att arbeta med hästar i Tyskland, en dröm hon inte vågade yppa för någon… då.
– Det kändes så overkligt. Vem skulle vilja ha just mig i sitt stall, tänkte jag. Men det var något jag innerst inne verkligen ville och så blev det.

Ebba valde att lita på sig själv. ”Det var så många som sa att det här aldrig skulle gå, att det skulle vara för mycket press på mig och för svårt att rida hingstar”.

Ebba berättar om resan från första ponnyn hon fick som ettåring, via dartmoorponnyn som kastade av henne fyra gånger om dagen när hon var sex till första SM-guldet på B-ponny. Hoppning har alltid varit hennes gren, men hon har även -ridit lite fälttävlan och startat dressyr några gånger per år på alla hästar.  På C-ponny tog Ebba NM-guld och på D-ponny placerade hon sig på SM, men det var först när hon gick över till stor häst som 17-åring som det började hända saker på riktigt.
– Efter ponnytiden red jag Cardento-stoet Wednesdays Surprise, på uppdrag åt familjen Lundén i Nickbo. Vi tränade för Lotta Björe och Sylve Söderstrand, tävlade upp till 1,45 och vann Falsterbokval tillsammans, minns Ebba.

Det var direkt efter studenten och precis efter första starten på Falsterbo som hon lämnade Sverige. Egentligen hade hon inga planer på att flytta till Tyskland då, men Louise Haaga, Ebbas tränare på elitidrottgymnasiet Celsius-skolan i Uppsala, ordnade med kontakter.

Corrado (e  Cor de la Bryrère–Capitol) är 31 år och står i en lugnare del av stallet, i en extra stor box.

”Du vill väl åka och jobba ordentligt efter skolan? Åk dit så kommer du få jobba jättemycket, men också rida jättemycket”, lovade Louise Haaga.
– Och så åkte jag, förklarar Ebba, som kom att bli kvar hos sin första arbetsgivare, Jörg och Holger Möller på Sportpferde Möller, i två år.
– Jag fick tävla jättemycket och rida jättemycket. Jag red hela dagarna och var aldrig ledig, men det gjorde ingenting för det var ju precis vad jag ville göra.

Språkbarriär

Ebba minns hur språket satte käppar i hjulet för henne den första tiden.
– Jag kunde ingen tyska alls i början och i Östtyskland, där jag var, pratade ingen engelska. Först kände jag mig helt lost men det var bara att jobba på och hoppas att jag inte skulle göra bort mig alltför mycket.

Chefen Norbert Boley vill att hingstarna åker bort och tränar med jämna mellanrum för att bli resvana. Den här dagen blir det en kort resa till grannstallet där tränaren Lorenz Lassen väntar på Ebba och hingsten Uriko.

Ebba berättar att hon snabbt kände hur hon förlorade sig själv i och med att hon saknade språket.
– Jag pratar normalt sett väldigt mycket, jag skojar ofta, och där satt jag bara tyst. Efter ett tag började jag komma i gång och efter tre månader kunde jag äntligen tyska och det var väldigt skönt.
– Jag upptäckte att det bara gällde att våga prova och inte vara rädd för att säga fel. Man får testa sig fram och leva med att bli utskrattad några gånger.

Jobbade dygnet runt

2014 fick Ebba så ett jobberbjudande från Jörg Kreutzmann på Turnierstall Kreutzmann i Holstein utanför Hamburg. Till en början tackade hon nej men snart insåg hon att situationen hon befann sig i inte var hållbar i längden.
– Jag jobbade dygnet runt och även om det fungerat ett tag insåg jag att det inte var vad jag ville göra för all framtid. I Holstein var mentaliteten en helt annan. Alla här var lugnare och vänligare.
– På det förra stället skrek någon alltid på någon annan och det var hård stämning.

”Jag rider 4-åringarna ordentligt en eller två dagar i veckan och resten av tiden får de ta det lite lugnt och ridas ut på travbanan eller gå ut”, säger Ebba, här med hingsten Uriko som har vinster i 1,40 och placeringar i 1,45.

Ebba minns hur hon till en början sprang runt och hela tiden försökte hitta saker att sysselsätta sig med på det nya jobbet.
– Det slutade med att de fick säga till mig att sätta mig ner och ta det lugnt. Jag var ju så van vid att bli utskälld om jag jobbade för långsamt. Jag frågade om ingen brukade skrika hos Kreutzmann. ”Nej, svarade de, varför skulle vi göra det?” Det var riktigt skönt faktiskt.

Ebba stannade hos Kreutzmann i tre år och fick rida allt bättre och bättre hästar.
– Hos min första arbetsgivare red jag minst tio hästar och ibland upp till 16 på en dag, och även om jag tävlade på 1,40-nivå var hästarna egentligen inte redo för mer än 1,30. Hos Kreutzmann red jag hästar som kommit längre i sin utbildning och då kunde jag rida mer på känsla. Det sista året hade jag till och med en häst jag fick behålla och tävla ett helt år. Det är det längsta jag haft en häst, säger hon och erkänner att det ibland känns tungt att hästarna säljs precis när de börjar bli riktigt bra.
– Ibland känns det som om man jobbar och jobbar men aldrig får något för det och till slut kan man bli lite frustrerad. Det var en av anledningarna till att jag tog det här jobbet, att få möjlighet att lägga upp en långsiktig plan och faktiskt få njuta av jobbet jag lägger ner. Hingstarna jag har nu ska ju inte säljas. Målet är att de ska ridas bra, visa sig bra och betäcka.
– Efter fem år i Tyskland känner jag att jag vill få ut mer från jobbet och det tror jag att jag kan få här. Jag har mina egna hästar och jag kan verkligen jobba med kvalitet nu.

24-åriga Ebba Johansson har allas ögon på sig.

Ebba hoppas bli kvar länge på sin post, men det gäller att hon kommer överens med sin arbetsgivare och att hästarna får stanna kvar i träning hos henne.
– Skulle det vara så att de unga hästar jag rider nu försvinner till andra ryttare så snart de börjar bli bra, skulle jag nog överväga att gå vidare, men det är en diskussion jag får ta med chefen om det händer. Jag vill inte att favorithästen försvinner utan att jag blir varnad innan, säger hon.

Million Dollar är favoriten

Favorithingsten i stallet just nu är 5-åringen Million Dollar (e Plot Blue-Vigo d’Arsouilles) som liksom de flesta andra hingstar på anläggningen ligger långt framme i sin utbildning. Ebba berättar att hon till en början hade svårt att avgöra åldern på hästarna utifrån hur utbildade de var.
– Hästarna vi har här har kommit så mycket längre än vanliga unghästar. De longeras nästan varje dag som 2-åringar, och som 3-åringar går de tester i upp till två veckor. De flesta har redan sett så mycket när de är tre att själva hoppningen blir ganska enkel när de fyllt fyra.

Ebba ställer sig samtidigt frågande till hur hållbara hästarna blir av att pressas tidigt i livet.
– Jag själv tänker lite annorlunda. Jag rider 4-åringarna ordentligt en eller två dagar i veckan och resten av tiden får de ta det lite lugnt och ridas ut på travbanan eller gå ut. Det finns ryttare som jobbar hästarna varje dag och det tror jag inte är hållbart i längden. Det är mitt ansvar nu att lägga upp ett program för hästarna som gör att de håller, säger hon.
– I Sverige tar vi det mycket lugnare med hästarna. Jag tror båda systemen har sina för- och nackdelar, så en blandning kan nog vara bra. Det gäller att se till individen och inte bara pressa hästarna mot testerna.

Måste alltid vara redo

Hittills har Ebba inte stött på några problem om hon behövt säga att en hingst inte är redo för en visning eller tävling.
– Chefen gjorde väldigt tydligt för mig när jag började att även om vi satt upp ett mål för en hingst så åker vi aldrig med den om den inte är redo. Det är otroligt viktigt att hästarna visar sig bra, vi åker aldrig ut och chansar, och det känns ganska skönt.

Ebba förklarar hur en enda dålig visning kan förstöra en hel säsong för hingsten.
– I höstas hade vi en hingst som inte visade sig bra alls och det var helt stilla efter det, den fick inga beställningar alls. Nu under hingst-visningen hoppade den jättebra och sedan dess vill alla beställa av honom. Hästarna behöver bara gå dåligt en gång för att bli ointressanta, konstaterar hon.

Ebba älskar sitt jobb. ”Jag vill jobba hårt” Jag gillar när jag har en dag som är mer än jag egentligen borde klara av”.

Just nu ligger fokus på att lägga upp en bra tävlingsplan för alla hingstar. Det gäller för Ebba att åka på tävlingar där hon vet att det kommer att gå bra. Att åka på tävling för att träna finns inte på kartan.

Trots att anläggningen stoltserar med flera ridhus och utebanor vill chefen Norbert Boley gärna att hingstarna åker bort och tränar med jämna mellanrum för att bli resvana. Den här dagen blir det en kort resa till grannstallet där tränaren Lorenz Lassen väntar på Ebba och hingsten Uriko. Uriko är elva år och behöver inte hoppa mer än fem språng innan Ebba är nöjd för dagen. Hon är noga med att inte anstränga hingstarna i onödan, förklarar hon.

Blandar tyskt och svenskt

Efter fem år i Tyskland känner sig Ebba fortfarande svensk men hon menar att hennes ridstil är en kombination av den svenska och tyska.
– Jag försöker ha tyska metoder men med svensk känsla. När jag jobbar hästarna på backen har jag mer tysk stil, men när jag hoppar rider jag svenskt. Den tyska stilen handlar om att rida mer genom hand och skänkel och jobba genom kroppen. Den svenska stilen är mer öppen, jag rider mer i lätt sits och låter hästarna tänka själva, förklarar hon och varnar för att rida för kontrollerat.
– Många tyskar vill gärna lägga fram allt åt hästarna, men kommer man inte perfekt mot ett hinder så är det en fördel om hästen kan ta egna initiativ.

”Någon dag hoppas jag det hänger en bild av mig här”, säger Ebba när hon visar trappan upp till läktaren.

Nu väntar en intensiv tävlingsperiod, till Ebbas stora förtjusning.
– Jag vill jobba hårt! Jag gillar när jag har en dag som är mer än jag egentligen borde klara av, säger hon och skrattar, och berättar att kompisar som kommer på besök ofta ger upp efter ett par dagar med hennes schema.
– Jag är kanske lite störd. Skulle jag jobba på kontor skulle jag nog bli galen. Dessutom åker jag egentligen hellre på tävlingar än på semester och jag tror det är en fördel om man vill jobba med hästar.

Holsteiner Verband

• Ligger: Precis utanför staden Elmshorn, knappt fyra mil från Hamburg, Tyskland.
• Antal medlemmar: 5 000.
• Antal avelshingstar: 230 varav 60 tillhör Hengsthaltung GmbH där Ebba jobbar.
• Antal avelsston: 5 700.
• Antal anställda: 10 på kontoret i Kiel,  50 på Hengsthaltung GmbH Elmshorn.
• Viktigaste event: På sommaren stoshowen i juni och unghästchampionaten. På hösten hingstgodkännande, auktion för premiumhingstar, föl-auktion och auktion för elithästar i sporten.

Samtliga foton: Natalie Lindholm

Denna text publicerades första gången den 26 maj i Ridsports pappersutgåva nummer 10-2017.