Marianne tröttnar aldrig på att döma

Att se hästar hoppa är något Marianne Leffler själv beskriver som ”Jävligt kul”.
– Jag skulle kunna stå sju dagar i veckan dygnet runt nästan, säger hon.

Tjusningen är både att se avelsframstegen och följa både nya och äldre hingstars avkommor, samt att få se glädjen hos hästar som verkligen älskar att hoppa.
– De ska vara noga, men entusiastiska och lekfulla också – det blir man glad av.

En av åtta

Det var i början av 90-talet som Marianne fick frågan om hon kunde tänka sig att utbilda sig till domare.
– Jag hade hoppat höga klasser och var avsutten vilket var bra. Tävlar man har man inte tid att döma.

Efter en utbildning var Marianne snart ute och dömde och ho upptäckte att hon tyckte det var oerhört roligt att få stå och se hästar hoppa hela dagen. Hon har genom åren varit flitigt anlitad vid unghästtester och är idag en av SWB:s åtta A-domare i hoppning. 2016 skulle egentligen ha varit hennes sista domarår – i år skulle hon enligt de tidigare reglerna ha fallit för åldersstrecket.
– Jag fick höra i höstas att åldersregeln var borta, berättar Marianne, som i år istället blev en av de hoppdomare som dömde flest unghästtester.

Marianne dömer gärna hoppning sju dagar i veckan. Här på unghästtest för 4-åringar på Strömsholm i juli i år. Foto: Roland Thunholm.

Det är bra tycker Marianne, som hoppas att någon ska ha kurage att säga till att man börjar bli senil istället för att ha en åldersregel. Själv tycker Marianne att hon är en bättre domare idag än vad hon var tidigare.
– Jag är minst lika engagerad och kan absolut mer nu än förut.

Marianne beskriver själv hur hon kommer från ett småborgerligt medelklasshem utan någon som helst anknytning till ridning. Ändå startade henne brinnande hästintresse redan i tidig ålder.
– Jag fastnade för själva djuret, tyckte det var fint och tyckte om att klappa det.

I början var det inte tal om någon ridning utan hon fick leva ut sitt intresse genom att läsa massor av hästböcker. Vid tio års ålder fick hon äntligen börja på ridskola, då bodde hon i Sundsvall. Utöver sin lektionstimme en gång i veckan det red hon på allt hon kom över.
– Vi hade en kvarglömd sågbock som jag red på, och mor hade en stol som passade att rida på, minns Marianne, som dessutom klädde sin cykel med snöre och ”red” på den också tillsammans med sin väninna Lisbeth Pahnke.

Efter flytt till Malmö kom så småningom hoppningen in i bilden. Marianne blev helt fast för sporten.
– När jag tagit första språnget på Kerub visste jag att det var det här jag skulle göra, säger hon och får något lyriskt i ögonen när hon tänker tillbaka på den tiden.

Letade fakta

Att bli en bättre hoppryttare såg Marianne snart som en stor utmaning. Hon sökte fakta i böcker och försökte sedan applicera det hon läste sig till på sin egen ridning under veckans lektionstimme.
– Kunde jag hoppa lite högre, svänga lite snabbare? Hur satt jag – hade jag sänkt häl och handen rätt? Marianne ville hela tiden bli bättre.

En av de största utmaningarna var att stå i lätt sits.
– Det var jäkla svårt för man satt ju i manskapssadel – det gick bra att komma över hindret men när man landade var det knepigt att komma tillbaka.

Utöver böckerna och otalig tid i stallet satt Marianne även på läktaren och studerade andra ryttare. Speciellt på torsdagar när det var hoppträning med många av den tidens främsta ekipage. Marianne skolkade från skolan för att studera deras ridning.
– Det är helt otroligt att jag fick betyg i kemi för det hade vi på torsdagar samma dag som det var hoppträning – jag var ju aldrig där, erkänner Marianne.

Hade hon tur fick hon skritta av någon häst efter hoppningen.
– Då upplevde jag hur det var att rida i en riktig sadel – det var väl ingen konst!

Det brinnande intresset ledde till att Marianne fick börja tävla med lektionshästarna – dock aldrig de bästa.
– Det var spännande de gånger man inte ramlade av, säger Marianne och ler åt minnet.

En egen häst

Att under den här tiden få en egen häst var helt otänkbart för Marianne, men när hon närmade sig arton år insåg hennes pappa plötsligt hur oerhört stort dotterns intresse var. Marianne skulle nu utan förvarning få en egen häst. Nästan i chock över förändringen som skulle ske började de titta på olika hästar utan att Marianne riktigt fastnade för någon.
– Vi tittade enbart på 3-åringar, så var det då. En oerfaren flicka fick en oerfaren häst.

Men Marianne ville inte ha någon av hästarna de tittade på. Hon trodde nästan det var fel på henne som inte kunde uppskatta att hennes tidigare så overkliga dröm skulle gå i uppfyllelse.

Till slut fann de Lamona (f-62, död 81 e Lansiär u Pieta e Piemonte) i ett kostall i Eslöv, och Marianne beskriver mötet som att det var klart med detsamma.
– Hon var snäll och den hästen kommer vilja vara med mig, kände Marianne direkt.

I dag förstår Marianne mer än väl att mycket blev tokigt i början med Lamona. Hästen var oinriden och hon stallades upp på en ridskola där i hon i ett år stod i en spilta utan fönster. Marianne red in henne och började snart hoppa.
– Jag gjorde väl nästan allt fel men jag visste inte vad en unghäst var – jag trodde man kunde rida den som en vanlig häst, säger Marianne och skakar på huvudet åt minnet.

Högre höjder

Lamona var efter Lansiär. Han kunde ge bra hopphästar men var lite av en vagnshästmodell.
– Grejen med att Lamona blev så bra var att hon hade fullblod bakom sig, hon var ädlare och det blev lite mera nerv.

Marianne visar ett av sina minnen med Lamona.

Hoppningen gick jättebra med Lamona och ekipaget kom snart upp på högre höjder.
– Jag red 1,25-hoppning på henne som 4-åring, helt galet, säger Marianne.
– Hon hoppade 150 procent av vad hon kunde och ville verkligen hjälpa till och vi lämnade aldrig ett meeting oplacerade.

Tävlandet gick så bra att Lamona kunde försörja både sig själv och Marianne. Så småningom kom de upp till Grand Prix-klasser och började även tävla internationellt. Marianne berättar hur organisationen kring internationellt tävlande var helt annorlunda på den tiden med en väldigt otydlig ledning.
– Det var så oproffsigt, det fanns till exempel någon från förbundet som sa att ”Marianne du får åka till Hamburg” och så kom någon och hämtade mig.
– Ett tag hade vi även en fantastiskt inkompetent lagledare – i alla fall när det gällde att vara lagledare. Vi fick bara trava efter honom och rätta till allt.

Hoppning går inte att jämföra

Det var i slutet på 60-talet och i början på 70-talet som Marianne var ute och tävlade som mest. Hindren var lika höga på den tiden men Marianne tycker ändå inte att man riktigt kan jämföra tävlandet då med hur det är nu.
– Det var mycket lättare med mycket stigsprång och inte sådana parallella oxrar som det är nu. Internationellt var det svårt nog där var det parallellt så det räckte, men inte i Sverige.

I takt med de internationella framgångarna fick flera personer upp ögonen för Lamona.
– Hans Günter Winkler drog i henne, han hade vunnit OS under 50-talet på Halla och tävlade fortfarande.

I Holland skulle det startas upp en ny era av avel och man skulle samla ihop Europas bästa ston – det som sedan blev Zangersheide. Lamona var påtänkt för detta men Marianne ville inte sälja henne, varken till någon OS-ryttare eller till avel.

När Lamona var åtta år blev ekipaget uttagna att rida VM i Köpenhamn. Marianne är noga med att poängtera att det var ett VM för damer.
– Men det var svårt nog – alla damer som var något var där.

Att skicka en 8-åring till VM tycker Marianne i dag är vansinne, men hon säger att på den tiden förstod varken hon eller ledningen hur tokigt det var.

Tackade nej till OS

VM gick över tre dagar och totalt red de 86 språng över hinder på upp till 1,60. Marianne berättar att hon var den ryttare som var i särklass minst rutinerad – hennes träning inför mästerskapet hade bestått av att hoppa ett hinder på en fyra meter bred grässträng mellan två upplöjda åkrar.
– Jag hade hästen på Malmö Ridklubb och där fanns ingen hoppbana, förklarar Marianne.

Det finns många minnen med Lamona och andra hästar i Mariannes rosettlåda.

Trots omständigheterna gick det bra i Köpenhamn. Marianne tycket det är roligt att ha det äventyret gjort.
– Mycket bommar ramlade sista dagen men det ramlade ännu mer för andra.

Segrade gjorde franska Janou Lefèbvre på Rocket och silvret togs av Marion Mould, Storbritannien, på sin OS-ponny Stroller. Marianne och Lamona slutade på en fin sjätte plats och blev bästa svenska ekipage.

Efter VM var Lamona helt slut och fick vila i ett halvår innan hon kom ut på tävlingsbanorna igen.
– Hon gick fantastiskt bra och vann mycket som nio- och tioåring hemma – ett år var vi Sveriges bästa ekipage.

Något mer internationellt tävlande blev det inte efter VM. Marianne fick frågan om hon ville rida OS i München 1972 men tackade nej.
– Jag var en liten lektionsryttare som hade ridit VM, jag tyckte jag hade fått alla drömmar uppfyllda och inte kunde göra mer.

Marianne lät istället Jana Wannius rida Lamona med sikte mot OS, men hon blev halt och kom aldrig till München.

Framgångsrikt barnbarn

Marianne fortsatte därefter att tävla Lamona några år och tog även ett föl på henne, men i mitten av 70-talet skiljdes deras vägar.
– Det var färdigt, jag tyckte jag skulle ägna mig åt väsentligheter istället och skämdes lite för att inte göra mer nytta än jag gjorde, förklarar Marianne.

Lamona såldes som avelssto och fick några föl. Hennes ättlingar har nått vissa framgångar – mest framgångsrik har barnbarnet Calamity Forever (val f-84 e Kaliber-Furioso III, uppf Lisbeth Pahnke-Airosto) varit som tävlat svår hoppning. Något avelsmaterial efter Lamona finns dock inte kvar i dag.

Marianne utbildade sig till lärare, vilket hon tycker är superbra att ha i kombination till domeriet.
– Jag har en fil kand i psykologi och pedagogik också så jag kan prata ganska bra med de som visar och skickar inte ut dem gråtande, säger Marianne.

Flera trender

Under domaråren som gått har Marianne hunnit se flera trender. När hon började döma var det mycket fokus på bentekniken och att hästarna skulle hoppa med mycket luft över hindren. I dag är trenden att de ska hoppa normalt och det gör inget om de bara är en centimeter över hindret. Men för Marianne har det alltid varit viktigast hur de hoppar av från marken.
– Tekniken får ju vara någorlunda vettig men de måste vilja hoppa felfritt och de måste kunna trycka av, menar Marianne.

Poängsättningen av ridbarhetsbetyget för 4-åringar tycker hon är lite tokigt.
– En 4-åring som är jätteridbar och hoppar avspänt med en centimeter över hindret blir ingen OS-häst, menar Marianne, och ger exempel på unghästar hon sett som verkligen levererat dåligt som unghästar men ändå blivit stora stjärnor.

Marianne vill gärna se unghästar som är lite vilda.
– Då kan det bli missvisande med ridbarheten, man kan ändå se igenom om den kan reglera sin galopp, förklarar Marianne.
– Klart de ska vilja samarbeta, men de ska gärna vara lite vilda, lite överentusiastiska.

Marianne förtydligar att hon inte vill se farliga hästar som inte går att rida eller som bara står i ett hörn, men de ska inte vara supertama menar hon.
– Poängen ska inte dras ned om de är lite vilda för inte sjutton ska de vara så beskedliga när de är fyra, tycker Marianne.

Stor skillnad på hästar idag

Avelsframstegen har genom åren också varit tydliga. Marianne tycker det är en enorm skillnad på hästarna i dag mot när hon själv var aktiv för 40 år sedan.
– Gjorde man ett rent galoppombyte på en 6-åring då var man sketaglad. Nu gör man galoppombyten på 4-åringar som ingenting, säger Marianne.
– Hästarna i dag har en helt annan mekanik och en helt annan inställning.

Marianne med Tyra, en australisk kelpie, hemma på gården i Hjo.

Den riktiga tjusningen för en hoppdomare är enligt Marianne när det kommer in en intresserad häst med spetsade öron.
– En häst som säger ”ja vad kul när den ser att det står hinder uppe.

Marianne berättar om en av hästarna hon dömde under vårens unghästtester. En häst som kom in och bara lattjade och som själv tyckte att den var så fin.
– Den var uppe på 1,30 och sprattlade – den var så mallig. Sedan landade den och brallade – det är sådant man blir glad av, säger Marianne.

Bildextra: här hittar du Mariannes hoppkarriär i bilder.

Marianne med maken Christer.

Fakta Marianne Averhed Leffler

Uppdrag hos SWB: A-domare i hoppning på unghästbedömningar. Avelsrådgivare

Bostadsort: Hjo

Familj: Maken Christer Averhed

Djur: Tyra, australisk kelpie och Zeb, jaktterrier

Äter gärna: Christers jaktbyten

Dricker helst: Vatten och vin

Läser just nu: ”Min europeiska familj” av Karin Bojs

Favoritfilm: Roy Anderssons ”En duva satt på en gren och funderade”

Reser gärna till: Yttre Hebriderna lär vara fint. Annars håller jag mig gärna hemma.

Förebild: Har inga förebilder – däremot finns det förhållningssätt som jag tycker är viktiga. Var snäll, till exempel.

Eventuellt motto: Vi tillsammans

Främsta meriter: VM-sexa 1970 (för damer), SM-brons. Mängder av segrar och placeringar upp till svår hoppning både i Sverige och internationellt. Deltagit vid laghoppningar för Sverige.

Foto där inget annat anges: Jenny Schwieler Staaf.

Den här texten publicerades första gången den 7 september i Ridports pappersutgåva nummer 17-2017.