En ”helt vanlig tjej” tog EM-silver

Anna-Karin Andrae på fuxen Cornetto, eller ”Kotten” som han kallades, ingick i det svenska EM-laget, som tog silver. För Anna-Karin blev det dubbla medaljer, då hon tog silver även individuellt.

I en familj med fyra ridande flickor var det inte tal om att köpa dyra tävlingsponnyer. ”Kotten” fick Anna-Karin ärva, när storasyster Anne-Marie gick över till häst.
– Vi hade köpt en vanlig ponny, en sådan som vilken hästfamilj som helst kan ha råd med, berättade flickornas mamma Lisbeth i artikeln från 1992.
– Först ville jag inte ha honom alls, säger Anna-Karin.  Cornetto var ilsken av sig, rädd och skygg och gnisslade tänder! Han var lat och jobbig att rida dressyr på, och han var svår att ta i hagen…

Det blev många tårar i början, och att Anna-Karin och ”Kotten” skulle bli ett EM-ekipage var det ingen som hade räknat med. Men hoppa kunde han, och särskilt ute i terrängen.

Man förstår att det måste ha varit en fantastisk upplevelse att få rida ett Ponny-EM i Drottningholm, och dessutom lyckas så bra – för en vanlig tjej på en vanlig ponny. Så hur gick det sedan? Efter EM-medaljerna, efter ponnytiden?

Numera heter Anna-Karin Beiron i efternamn, hon är gift och har två ridande döttrar, Frida och Vilma, och bor utanför Mariestad. Hon har jobbat som sjuksköterska på akutvårdsavdelning under många år, men har nu utbildat sig till yrkeslärare inom vård och omsorg och bytt yrkesbana. C-tränare i fälttävlan är hon också och håller i träning för Mariestadsryttarna.

När du tänker tillbaka på ponnytiden, vad var det som var det roligaste?
– Det var nog att vi hade så roligt tillsammans i fälttävlanssporten, det var bra gemenskap. Vi var så många också, vi kunde vara 40 D-ponnyer på ett EM-kval.  Vi kände varann och det var bra stämning.
Ditt allra bästa resultat?
– Ja, det var ju Stockholm och EM-silvret i lag och individuellt. Det var fantastiskt roligt, att det var i Drottningholm, att man fick rida runt där i parken, vilken känsla. Det lär ju inte hända igen…  Det var tufft att komma med i laget, det fanns ju så många att välja mellan, fick man en utbrytning i ett kval så kom man inte med. Man måste ha felfri terräng.  ”Kotten”  tittade aldrig, han hoppade allt. Samtidigt var det inte så allvarligt, jag red för att det var roligt och kände ingen press – och så plötsligt var vi med i EM-laget!

Hur tänkte du sedan då, att fortsättningen på hästlivet skulle bli?
– Jag utbildade mig till sjuksköterska,  jag ville inte jobba med hästar som yrke, men jag fortsatte ju att rida, jag hade Sweet and Brave och Tornado och 1996 vann jag YR-SM på Baldersnäs. Sedan blev det jobb och utbildning, jag gifte mig och fick barn, men jag hade häst hela tiden och tävlade när jag hade tid.

Anna-Karin berättar att hon inte har lämnat hästarna och fälttävlansvärlden, även om hon fick ta bort sin senaste häst Quite Sure i somras. Hon är aktiv som tränare i sin klubb, och hon stöttar sina döttrar som rider sina ponnyer. Äldsta dottern Frida tränar och tävlar, medan Vilma, tio år, än så länge mest hänger med och hejar. Frida och C-ponnyn Top-fuel tog brons på SM P80 med stilbedömning för ryttare upp till 13 år på Ljuslingsbacken förra året.

Anna-Karins systerdotter Linda Bolin är med i utmanartruppen YR, och red Junior-EM förra året på sin häst Lalique. Linda är också med i Team JYR, där tränarna heter Piia Pantsu och Jan Jönsson. Familjen Andrae med Anna-Karins pappa Sven och mamma Lisbeth är en riktig fälttävlansfamilj och morfar och mormor följer numera  barnbarnens tävlande.
– Ja, pappa och mamma vill gärna åka med! säger Anna-Karin.