Världsettan inpå livet

Efter åtta år av arbete tillsammans har Carl Hester och Charlotte ett annorlunda förhållande för en arbetsgivare och en anställd. Det har förflyttat sig en bra bit bortom det men de är inte ett par på det sättet.

– Jag och Carl är som det gifta paret utan de extra delarna i form av samliv, säger Charlotte till allmänt skratt.
– Det började ju med att jag gjorde allt han sa i träningen, lydde alla befallningar på det sättet han ville jag skulle rida – medan idag är det precis tvärtom, säger hon med brittisk underton. 
– Precis så som alla äktenskap fungerar, vi tror båda att vi bestämmer.
– Vi jobbar så bra tillsammans, vi är väldigt ärliga mot varandra. Jag är bra på att ta åt mig kritik, han är det inte, han lyssnar fortfarande inte, skojar hon.

– Det är de här olika delarna som gör det så bra och det är därför det fungerar. Carl är underbar att arbeta för, träna för och bara umgås med. Han är aldrig på dåligt humör och är så rolig. För mig så gör han dressyr roligare på ett bredare plan. Den här ärligheten mellan oss tror jag är det viktigaste. Alla andra bara krälar vid hans fötter medan jag totalt vägrar, jag berättar precis hur det är (reds anm i ridningen/hästarnas form). Vare sig han gillar det eller inte så hör han på mig. Vi gnabbas och gnatar på varandra, det gör vi verkligen, hela tiden, men det fungerar, bra dessutom, konstaterar Charlotte.

– Först älskade han att han slog mig på banan alltid och nu är det alltid tvärtom, han har fått ge sig. Carl brukade säg till mig att du är inte si och så brittisk mästare, OS- och VM-ryttare.
– I dag så säger jag till honom, ”jo faktiskt, det är jag och mer än så”, säger hon och ler som Cheshire-katten.

Moderatorn Richard Davison påpekar att Carl Hester funnits vid hennes sida under väldigt pressande och omvälvande perioder. Hur har det påverkat deras förhållande?
– Carl är väldigt stöttande för mig, han är tränare, hästägare och den viktigaste personen för mig, min extra ryggrad helt enkelt. Egentligen så avskyr jag att åka någonstans när han inte är med, han ger mig sådan trygghet och en bättre självkänsla när han är med, även om han knappt säger något ibland.

– Han är verkligen rolig och generös, det gör mitt jobb så otroligt underhållande. Ni skulle höra vad det är som kommer i mitt öra när vi är på tävling. När vi är på tävling och vi tittar på alla som är så allvarliga, superseriösa så att det blir larvigt. Det Carl pratar i mitt öra under värmningen inför klasserna är fantastiskt roligt och det gör mig väldigt avslappnad, det är helt perfekt.

Något som många aldrig märkt och inte förstått om Charlotte Dujardin är att hon i början av sin otroliga internationella karriär hade mediaskräck. Richard Davison kommenterade att han inte kunde tro det men efter att ha träffat en likblek ryttare med skallrande tänder tog han henne på allvar. Idag är situationen annorlunda och Charlotte medverkar i både radio- och TV-shower, intervjuas ofta och har en öppen kanal med fansen via sociala medier. Kort sagt en av sportens mest öppna och tillgängliga profiler. Hur gick det till?

– Jag kom över det genom att göra så många intervjuer. För mig var media min värsta värsta mardröm. Jag gick från att knappt ha gjort någonting som uppmärksammades till att plötsligt bli ett villebråd och jag hade otroligt svårt att tackla situationen. Att sitta framför alla på en presskonferens och prata skrämde livet ur mig, jag hade gjort nästan vad som helst för att slippa ifrån det. Men för varje tillfälle blev det lite lättare och idag tycker jag inte journalister är lika skrämmande längre, säger hon med det där leendet och mönstrar oss alla.

Hennes privata situation har ändrats under de här åren, idag finns sambo och eget hus.
– Jag bor i Gloucestershire, fem minuter från Carl. Det finns ingen mark till huset så jag har inga hästar hemma. Det är enkelt och praktiskt, jag kan låsa dörren och åka iväg. För mig är det väldigt skönt, jag kan göra mitt dagsverke hos Carl och sedan kan jag åka hem och koppla av. Jag behöver inte bekymra mig om något, en stor skillnad från alla åren då jag var i tjänst och var tvungen att göra nattkontroller i stallen och liknande, det var väldigt bundet.
– Det är mitt första hus och jag har lite OCD  (Obsessive–compulsive disorder enkelt uttryckt tvångsmässiga beteenden, reds anm), jag är väldigt nogrann hemma. Jag är så med allt, jag vill att allt ska vara organiserat, rent och snyggt, prydligt runt om kring mig. Jag ska inte behöva gå och leta efter saker. Ibland har jag besökt stallflickornas lägenhet och konstaterat att man inte en kan se golvet och köksbänkarna, herregud! That’s it! Nu får ni allt städa, rejält. Jag tar inte på mig gummihandskarna utan de får själva städa men städa ska de.

Under de första åren hos Carl bodde hon i hans hästskötarbostad som är riktigt fin men så har det inte alltid varit.
– Jag har bott i hästskötarbostäderna på flera ställen, inte alls fint. Jag bodde i en del av ett stall, två boxar var omgjorda till rum, så bodde jag i flera år.
– Det var hårt att sälja Fernandez som jag haft sedan han var tre år och som jag själv tagit upp till Grand Prix. Det var enda vägen framåt, min familj bestämde sig för att sälja honom när buden blev för stora, vi har inte haft pengar att gödsla med. Min mamma gav en del av pengarna til mig och det är idag mitt hus som jag har stor glädje av.

Richard Davison gick sen in på den mörkaste perioden i Charlottes unga liv, OS i London.
– När Valegro blev framgångsrik kom buden på honom haglande och jag visste att det var oundvikligt att han skulle bli såld. Jag visste då att varje gång jag visade upp honom så kom jag allt närmare min sista ritt på honom. London-OS var otroligt dubbelt för mig. Det var ett av mina tre livsmål att rida i London, det första målet var att rida i landslaget med Carl, det andra var att får rida på Olympia. Valegros ägare Roly Luard och Carl hade pratat med mig om att han kunde säljas efter OS.

– Jag var så stolt över ha kvalat och kommit med till OS med Valegro, i princip var jag nöjd med det men sen måste jag ju rida klasserna också. Alla tre ritterna i London var följda av massor av tårar för jag var helt övertygad om att det var min sista ritt i det programmet med honom. Jag brukar inte gråta alls. Efter küren var jag ett känslomässigt vrak, det var i min värld min absolut sista tävlingsritt på honom. För mig var hotet överhängande och definitivt.

Sedan dess har Carl Hester och Roly Luard valt att inte sälja Valegro, istället har de ett program med clinics och annat som ska ge intäkter. Så vad kommer efter Valegro för Charlotte, finns det något mer kvar att göra?
– Ingen häst kommer att kunna ersätta Valegro, det kommer aldrig en häst som honom igen. Men jag vill träna min egen häst upp till GP och nå framgångar med dem, det är så roligt att träna med unga hästar och utbilda dem. Jag älskar att bygga upp det samarbetet och den kontakten som du får med en häst när du tar den hela vägen till Grand Prix. Kan jag nå en yttepyttebit på vägen med dem av vad jag gjort med Valegro så kommer det att vara bra nog.

Hur går det till att rent mentalt greppa den sortens otroliga framgång som du har nått på så kort tid? din internationella GP-debut skedde ju så sent som 2011.
– Det går för Carl talar om det för mig varje dag att det är helt otroligt. Han menar att han har hållit på i nästan fyrtio år för att åstadkomma en del av det jag gjort. Det är fantastiskt och visst nyper jag mig i armen då och då. När jag läser i katalogen här om mig själv och vad jag åstadkommit så tänker jag att det är helt enkelt inte möjligt – men det är det ju, så jo, jag är både förundrad och stolt, förklarar hon.

Finns det ett liv utanför dressyren, du tänker ju tävla i Rio och bortom det, finns det tid för familj?
– Min sambo vill verkligen gifta sig och göra mig gravid på en gång. Jag är inte riktigt på den linjen själv. Han vill verkligen skaffa barn men det blir inte före Rio. Jag vill gifta mig och då ska den pensionerade Valegro dra vagnen till bröllopet med mig där bak. Det kan visserligen gå rätt fort men jag tror att Blueberry skulle gilla det.

– Jag har tänkt ut hur bröllopet ska vara, på Carl’s gård under sommaren. Jag har blivit erbjuden en vacker klänning redan. Förr hade jag nog inte en tanke på barn men min sambo jobbar på det. Han lämpar alltid över små barn till mig för att jag ska vänja mig. Jag vill ha flera barn, speciellt eftersom min sambo önskar sig en hel hög, men säg inget till honom för då vill han starta på en gång.

Tillsammans med Valegro har Charlotte haft en otrolig karriär men korparna kraxade högt vid sommarens stora tävling i Aachen. Vad hände egentligen där?
– Aachen var mitt största karriärmisstag när GP-klassen gick riktigt dåligt. Vi hade inte Valegro i toppform eftersom vi ville ha honom i toppform till VM. Det var för varmt,  33 grader, och vi hade inte alls förberett oss för det. Det kom som en chock för hela teamet, och vi började diskutera vad vi skulle ändra i vår vanliga uppvärmning på grund av värmen, Blueberrys lite dåliga kondition.

– Beslutet blev att vi bytte sporrar fast jag inte ville, Carl och jag grälade om det men jag gjorde som jag blev tillsagd. och allt gick åt skogen. Vi red in på arenan och det var en gigantisk katastrof, en mardröm från början till slut. Jag red ut och visste precis vad som gått fel och tänkte ”skit skit skit skit skit”. Det händer förmodligen alla någon gång.

– Jag kunde inte lägga till skänkeln, han kändes helt skrämd och han var inte med mig överhuvudtaget, det var som om han var rädd och jag kunde inte hjälpa honom. Han har aldrig svikit mig någonsin, det gjorde han inte nu heller men vi ändrade saker och det ska du inte gråa sådär. Jag accepterade misstaget helt och hållet.
– För mig var det svåraste hela pressbevakningen efteråt, alla var så snabba att sabla ner oss och fråga om Valegro-sagan var slut. Hela debaclet hade snurrat jorden runt inom fem minuter efter att vi ridit ut och rubrikerna var skoningslösa. ”Är Valegro slut?” ”Nu är de slagna”.

– Jag var så skakad och hade jag kunnat springa och gömma mig så hade jag gjort det, jag var livrädd och jag hade gjort vad som helst för att få slippa rida Specialen i Aachen. Jag skakade innan jag red in till Specialen och jag ville faktiskt kliva av, jag bad Carl att få slippa. Jag var fullständigt nedbruten de dygnen. Jag kom in och vi gjorde ett helt okej program, nu gick det vägen och det är jag rätt stolt över.

– Efter det fick jag hjälp av en sportpsykolog som löste alla mina knutar. När jag åkte från Aachen kände jag att jag verkligen behövde hjälp med att hantera nederlag och motgångar. Min sportpsykolog hjälpte mig att omvandla det negativa till något positivt jag kunde växa med istället för att brytas ner av. När jag åkte till VM var jag på toppen av världen och allt fungerade så mycket bättre. Jag brydde mig inte längre om skriverier och rubriker, jag var redo att ta mig an VM. Jag höll huvudet högt och var fast förvissad om att visa alla precis hur bra vi fortfarande är. Jag njöt av VM på ett helt annat sätt tack vare det här.

Ditt debacle i Aachen är ju ett verkligt litet jämfört med vad andra går igenom. Kan du ändå relatera till andra trots din enorma framgång?
– När det går fel så gör det det med besked, för många. Jag har genom åren vunnit så mycket att när det verkligen gick åt skogen hade jag inget system för att hantera det. Nu har jag kommit igenom det och blivit en mycket starkare person. Nu vet jag att när jag kommer in på presskonferensen så kommer media att ställa alla de där frågorna som jag inte vill svara på. Med den professionella hjälpen jag fått så känner jag mig mycket starkare som individ. På VM behövde jag inte bry mig om vad som hände för jag visste med mig att jag skulle kunna hantera det, jag var trygg.

På presskonferenser är du ofta den som skämtar, gör du det för att du är nervös eller är det din personlighet?
– Jag vill framförallt inte vara tråkig, absolut inte tråkig. Alla säger till mig att jag är bra på presskonferenser, men jag behöver kanske själv tro på det. Jag var och är fortfarande väldigt nervös, svetten rinner ner för mina armar. Men det är ju mer som jag känner mig och mindre det som syns. Jag försöker, och det går bättre, det är allt du kan göra, försöka.

Läs även den första delen av intervjun i Ridsport nr 21, på sidan 16.