Körigt inför internationell debut

– Jag har inte ens varit där som åskådare men hört massor om banorna, det ska bli mycket spännande, berättar Helene när vi träffas i Åstratorp utanför Perstorp .

Hennes ponny, det gula stoet Sayonara, till vardags Soya (e Vitluvens Curbitz) verkar vara i toppform när Helene visar upp henne på körbanan. Även groomen Kristina Hovander är laddad.

Helene började med hästar tidigt.
– Jag har nog ridit sedan jag var fyra-fem år.
– Som vuxen blev det en paus när barnen kom och ett tag bytte jag hästarna mot motorcykeln.
I slutet av 1980-talet kom Helene och hennes man Janne till Skåne och då blev det också hästar igen.
– Hoppade in som instrruktör på ridskolan i Perstorp, fast då stod jag ju mest på marken och såg på när andra red.

Köpte ponny på Öland
Goda vänner med egna hästar och ponnyer inspirerade och Helene bestämde sig för att skaffa något ”eget”. Nu var det slut på att bara gulla med andras hästar. På Blocket hittade hon ett gult ponnyföl, tio månader gammalt. Redan när hon såg annonsbilden var hon övertygad. Raskt iväg till uppfödaren Christina Johansson på Öland och lika raskt var affären klar.

– Ponnyn var som min hund, vi var ute och vandrade tillsammans i naturen.
Helene vill så småningom köra in sin ponny och som tur var bodde hon i en trakt med gott om körkunnigt folk. Helene tog hjälp av Christer Pålsson och av enbetskusken Camilla Lind.
– Det var ju riktigt kul att köra, jag hade inte provat det innan.

Helen skulle främst köra för att det var roligt, men snart kom också tankarna på att prova att tävla ponnyn själv. I dag handlar det om svår klass och Helene och Soya börjar bli ett erfaret och framför allt sammansvetsat team.
– Hon var ju livrädd för vatten i början, att köra i sjöar eller vid havsstranden gick bra, men vattenhinder! Samtidigt litade hon på mig och visste att jag inte skulle styra på något som var farligt. När hon numera tar galopp igenom vattenhinder, ja, då är jag lycklig.

Mannen som groom
I teamet ingår också Janne, Helenes man som upptäckt hur kul det är att grooma när det går undan i maraton.
– Kul att vi har något så härligt som körtävlingar att göra tillsammans, menar Helene och avslöjar också att Janne, icke hästvan från början, numera är ganska så stolt när han går runt med den fina gula ponnyn.

Har man en ponny är det lätt att man skaffar en till. Men Helene ville ha något alldeles speciellt. Det skulle vara ett syskon till Soya, alltså med Vitluvens Curbitz som far och med samma mamma, en belgisk körponny.
Idag har hon en ettårig hingst som redan nu visar att han kan bli ännu snyggare än storasyster. Kanske.

I månadsskiftet är det alltså dags för stortävling i danska Dorthealyst och Helene är redan nervös, som alltid mest för sin dressyr.
– När jag har kört det brukar det bli bättre.
Sedan väntar Vaggeryd och eventuellt Tjolöholm. Teamet har också funderat på tävlingen i Sala men det är en bit att köra med alla de prylar som hör till en tävlande kusk.
– Och så vill vi ju till Göteborg och SM förstås. Vem vill inte det?
Helenes ponnyer står uppstallade hos körtävlingsfamiljen My och Olof Ekelund och det är också My som hjälper henne med träningen.
– Fast jag har varit med på träningarna för Boyd Exell också, berättar Helene. Första gången var jag riktigt nervös, det var hemskt. Andra gången riktigt roligt.

Trygg i vagnen
Helenes ridkarriär verkar dock vara över. 
– Jag känner mig mycket tryggare i vagnen än på hästryggen.

Nu är det upp till bevis – fixar Helene och Soya sin första tävling utomlands? Klart de gör – de är ju ett team med enorm potential!