”Tiden blev inte avgörande”

Det stora samtalsämnet var utan tvekan de 21 felfria av 38 startande i final II. Hur kunde det ske, var banan för enkel?
– Nej, sa Frank Rothenberger, den är byggd inom rätt riktlinjer. Vi förväntade oss 10-15 felfria, tiden blev däremot inte så utslagsgivande som vi tänkt oss.
Den obligatoriska följdfrågan kom från den samlade pressen och nu började kontroversen: Varför ändrades inte tiden?
– Tiden ändrades inte för att domarna redan efter en ryttare sa nej till att ändra tiden. Efter tre-fyra ekipage lämnade jag domartornet och jag visste att vi skulle få för många nollor, förklarade Rothenberger.

Diskussionen handlar om de nygamla regler som införts av hoppkommittén sedan årsskiftet. De innebär grovt förenklat att banorna byggs med längre oxrar och lägre räcken vilket fått till följd att rivningarna på oxrar blivit fler. De är som regel grövre och oftare med större konsekvenser för hästarna. Beslutet att inte ändra tiden är däremot inte en följd av en regeländring.

FEIs John Roche menade att maxtiden har tagits fram på samma sätt tidigare. Banlängden mäts på en sträckning som motsvarar en idealritt, längden och angivet ridtempo ger maxtiden.
– Så har reglerna alltid sett ut, de har bara inte tillämpats så. Efter EM i Herning har vi valt att tillämpa det striktare och inte slentrianmässigt ändra tiden.

Steve Guerdat ställde frågan alla undrade:
– Är världscupfinalen rätt ställe att tillämpa regelverket första gången? Är det inte för mycket som står på spel för det?
Kommentaren drog ner rungande applåder men John Roche kontrade snabbt.
– Det är principen som är viktig här, ryttarna rider i det tempo som är satt, att ändra tiden kan innebära att de ska rida i ett högre tempo än som är tillåtet. Jag tror inte att man kan lägga hela skulden på tiden för att det blev så många felfria här.

Ryttarna var samtliga inne på det faktum att det blev så många felfria gjorde det svårt att rida taktiskt i omhoppningen.

– Jag ville inte ta för stora risker, Lacrimoso har inte rört en bom sen starten på finalen. Jag valde att ta det säkra och lade in ett extra galoppsprång till sista hindret eftersom jag visste att vi inte kunde röra Kents tid, sa Patrice Delaveau, populärt hemmahopp.

– Jag visste att jag hade svårt att slå Kent så jag försökte gå en mellanväg. Jag hade velat avancera mer, helt nödvändigt för att vinna det hela men det gick inte, förklarade Daniel Deusser.

– Alla är väl motiverade till en final, jag har planerat detta länge för ingen kommer ihåg en tvåa. Mycket press, ja men så är det och jag ska försöka vinna igen. Om FEI frågade hästarna så skulle de säkert hellre gå två-fem sekunder snabbare rundor istället för 20 centimeter längre oxrar, det borde vara upp till banbyggaren att sätta klassens maxtid, han vet bäst, sa Steve Guerdat med eftertryck.

– Jag tror vi fick fler felfria eftersom avståndet fram till trekombinationen från början var mycket svårare, tänkt till fyra och ett halvt galoppsprång. Det ändrades precis innan klassen och hjälpte nog till att få fler felfria. Min häst är snabb om han får vara ifred och göra sitt jobb så ikväll försökte jag i möjligaste mån låta honom göra det. Vi har vår bas i Wellington  och Voyager har kommit tillbaka från en skada. Jag ser honom som en  stark och spektakulär häst, ett verkligt framtidshopp, berättade Kent Farrington som satsade allt på att avancera i dagens resultatlista.

Ställning omräknat i fel inför måndagens finalhoppning