Team med stort ansvar

– Torsdagens 1,50-klass var inte helt lagom. Det blev några fler felfria än vad vi tänkt oss. Ryttarna vill visserligen börja lite mjukt eftersom det kommer fler klasser och svårigheterna ska stegras men när mer än halva klassen var felfri blev det lite fler än vi hade tänkt oss, säger Peter Lundström.

Peter är internationell banbyggare i nivå tre med ambitionen att nå den högsta – nivå 4 – där tyske Frank Rothenberger finns och som berättigar till att bygga internationella mästerskap. I Scandinavium har Frank huvudansvaret för de internationella klasserna och Peter för de nationella. Det mesta arbetet med byggeriet sker ändå gemensamt i ett team där även svenska Maria Alfredsson och en tysk banbyggare ingår.

– Till skillnad mot nationella banor, där höjder och antal hinder är mer reglerat, är friheten stor internationellt när det gäller de flesta klasser i ett meeting. När det handlar om exempelvis världscup, nationshoppningar och internationella mästerskap är banbyggnaden däremot reglerad, säger Peter.

Både nationellt och internationellt finns domare som också har ett finger med när det gäller banorna.

– Innan vi öppnar banan för ryttarna går vi igenom allt tillsammans med ground jury. Det kan ge synpunkter som gör att vi får förklara vår tanke och det kan ge synpunkter som gör att vi får ändra något.

En bana på 1,50-höjder har aldrig samtliga hinder lika höga. Hindren kan variera från kanske 1,47-1,48 upp till 1,52 och ibland även upp till 1,55 på något hinder.

– En idealisk bana ska ge ett utslag som är spritt över hela banan. Vad vi har att spela med är hindertyper, storleken på hinder, relaterade avstånd mellan hinder, hindermaterial och färger. Till en klass med stora prispengar är hindren svårare, det kan handla om enfärgade bommar, smala hinder och färre bommar i hindren.

Att hinder står på relaterade avstånd innebär att det finns ett antal galoppsprång mellan hindren. Antalet språng för varje häst varierar eftersom hästar kan vara kort- eller långgalopperade. Detta är ryttarens uppgift att ha koll på och avgöra hur många språng hästen behöver för att komma rätt till nästa hinder.

Det kan också finnas ”mellanavstånd” som gör det tekniskt svårare och innebär att ryttarna måste ha klart för sig om de vill få hästen att länga eller korta sina galoppsteg för att få plats med ett mindre eller ett extra steg fram till nästa hinder. Det är det som ryttarna räknar ut när de besiktigar banan och ”stegar” avstånden  mellan hindren.

Varje bana har en maxtid som först räknas ut i datorn. Därefter går banbyggaren den tänkta, ideala vägen och mäter banlängden med ett mäthjul. Banlängden och det tempo/minut som gäller för klassen ger den maxtid som banbyggaren bestämmer.

– Maxtiden kan sedan ändras uppåt eller nedåt efter de tre första ekipagen om vi tycker att den ligger fel, säger Peter som assisterat i Gothenburg Horse Show de fyra senaste åren och varit ansvarig banbyggare lika många år vid tävlingarna i Globen.