Hastigheten bryter ner distanshästarna

Riskfaktorerna i grenen och skelettutmattning presenterades genom två vetenskapliga studier när FEI Sports Forum avslutades.

Det har gått snart tre år sedan Endurance Task Force Group bildades och satte ett helt nytt reglemente, men distanskommitténs ordförande Brian Sheahan från Australien skrädde inte orden i sitt inledande anförande.
– Vi har alltid haft reglerna som har kunnat stoppa hästar i lopp, de har bara inte efterföljts på det sättet.

Han berättade om distansens explosiva utveckling på flera plan. På tio år har antalet hästar och starter nästan fördubblats medan ryttarantalet har ökat med 50 procent till strax över 6 000 med licens. Sedan 1986 har snitthastigheten gått från runt 12 km/h till 22 km/h, samtidigt som antalet ekipage som fullföljer sjunkit från 52 procent ner till 35.
– I dag har vi Catastrophic Injury, skador med dödlig eller mycket allvarlig utgång, i en omfattning vi aldrig sett tidigare. På många sätt är utbildning lösningen på många av distansens problem, de nya reglerna hjälper till och vi håller funktionärer och tränare ansvariga, sa han.

Distansens explosionsartade ökning på tio år.

Från Glasgows universitet presenterade Dr Tim Parkin och Dr Euan Bennet de faktorer som medför ökad risk för en distanshäst att drabbas av statusen FTQ – Fail to Qualify och tvingas bryta loppet. Det är ett gigantiskt material som ingår i studien från 2010 till 2015, det omfattar nära 83 000 hästar i över 4 900 distanslopp fördelat över FEI:s alla nio regionala grupper.

Arbetet har syftat till att skapa vetenskapligt baserade underlag för vad som är de verkliga riskfaktorerna, så att utbildning och regelverk kan anpassas för att minska risken för allvarliga skador.
– Nu har vi så mycket fakta att vi kan påverka hästvälfärd i praktiken, inte bara i teorin. Vårt projekt ger veterinärerna bättre verktyg för att identifiera vilka hästar som har hög risk för skador och att inte klara sig i loppen, förklarade Tim Parkin.

Statistiken visar att i de flesta regionala gruppernas distanslopp slutar mellan 20 och 26 procent av alla deltagande häst med statusen FTQ Lameness, det vill säga hälta eller avvikande rörelsemönster. I alla regionala grupper utom grupp VII Mellanöstern försvann 3-7 procent av ekipagen ut på grund av FTQ Metabolic, som kan vara uttorkning eller annat som påverkar hästens allmäntillstånd.  I grupp VII stiger siffran för Metabolic stadigt till 10 procent och mer.

Riskfaktorerna för en häst har delats in i tre olika nivåer, ryttarberoende, loppets karaktär och hästens egna egenskaper.

För en distanshäst innebär det 25 procent högre risk att inte nå i mål om den har en manlig ryttare eller 10 procent högre risk med en ryttare som tidigare ridit hästar som i lopp kommit till FTQ Metabolic status.

Riskerna relaterade till loppen är olika beroende på vilken regional grupp de arrangeras i samt hur stort startfältet är. Större samling hästar innebär upp till 20 procent högre risk att inte gå i mål. Störst risk för hästarna är 120 km-loppen – på grund av att många av hästarna inte är redo jämfört med dem som startar i 160 km-lopp.

För den enskilda hästen är det mindre risk för ston och hästar yngre än 12 år. Risken påverkas av hur hög hastighet som hästarna tvingas gå i under de olika looparna, högre hastighet innebär större risk. För hästar som tävlar upprepade gånger ökar risken med hur lite vila de fått utöver den obligatoriska viloperioden, hur det gick i deras förra lopp och hur ofta de tävlat. Högre intensitet innebär högre risk.

Studien har i simuleringar visat att många hästar hade kunnat besparas det lidande varje FTQ-status och brutet lopp innebär om den obligatoriska viloperioden mellan loppen förlängts med bara sju dagar. 

Statistiken visar också att hästar som i lopp fått utgå med FTQ är flera gånger mer benägna att drabbas igen än andra hästar. Till exempel är risken att upprepade gånger får metabolisk status mer än 2,5 gång så hög som för hästar som inte drabbats. Sambandet mellan höga snitthastigheter i första loopen och att senare under loppet drabbas av metabolisk status var mycket starkt. Det är överhuvudtaget mycket större risk att inte kunna fullfölja när hastigheten i loppens början varit för hög.

Oddsen för att drabbas av olika FTQ-orsaker i ett påföljande lopp.

Professor Chris Whitton från Melbournes universitet höll ett föredrag om sina studier på galopphästar, som har stor signifikans på distansvärlden men även för övriga ridsportdiscipliner. Han pratade om skelettutmattning och hur skelettet kan anpassa sig och återhämta sig efter påfrestningar. Se hela presentationen här, den börjar på 2:46. 

Han hade ett antal hårdsmälta fakta att servera distansfolket, som borde träffat som en knytnäve i solarplexus – slutsatsen var lika skrämmande som tydlig.
– De skador som kommer inom distansen är inte slumpmässiga utan ett resultat av för mycket träning och tävling, summerade Whitton.
– Om en häst visar minsta lilla oregelbundenhet på vet-checken före start så ska hästen ut ur loppet. Tänk på det långa perspektivet, sannolikheten att den ska bryta ner är överhängande.
– Riktiga hästmänniskor vet när en häst har ont. När veterinären ser problemet är det redan för sent. När röntgen visar på problem är det för sent, mikrofrakturer syns inte.

Dessa slutsatser levererades efter att ingående ha presenterat hur mikrofrakturer uppstår, hur skelettet responderar på belastning och hur träning och tävling kan bryta ner. 

Whitton visade hur skelettutmattning är mängder av mikrofrakturer som försvagar extremiteterna. Hur verkliga frakturer kommer ungefär som när droppen urholkar stenen; plötsligt blir det för mycket och allt splittras.

Den komplicerade modellen över när belastningen på ett ben blir för mycket: först händer ingenting och plötsligt bryter det ner helt. 

– Det går inte att diagnostisera hur nära en häst är utmattningsläget, inga analysverktyg visar detta, förklarade han.

Enda sättet är egentligen att övervaka och genomföra väl avvägd träning samt att känna sin häst, väl.
– Ansträngningen i snabb galopp är en kraftutveckling på fyra ton på varje ben, förklarade han och visade en animering av hur benet komprimeras under kraftig påverkan.
– Ju längre en häst används i sport desto större blir risken för ackumulerade mikrofrakturer som småningom kan leda fram till en stor fraktur.

Whitton förklarade hur hästar har en förmåga att reparera sitt skelett, men för intensivt tävlande stör den processen eftersom belastning bryter ner. Träning stör också reparationsprocessen, därför räcker det inte med obligatoriska viloperioder om inte samtidigt träningsdosen anpassas.
– Unga hästar behöver tränas för att stärkas. Efter viloperioder behöver de mycket återträning för att anpassa skelettet till belastning igen, menade Whitton.
– Det går inte att träna upp en häst i trav om själva tävlingsmomentet är galopp i tävlingstempo. Hästen måste stärkas i samma gångart som den sedan förväntas prestera i.
– När hästen väl nått en viss nivå på träning är det meningslöst att träna mer, det bryter bara ner.

Frågan från auditoriet löd: hur ser man skelettsmärta?
– Hästen är tjurig, ovillig, allmänt olik sig själv, det kan vara skelettsmärta, hästen har inte någon möjlighet att berätta. Du måste bara känna din häst. De tränare som kommer till mig och säger att hästen inte är ok men jag vet inte vad det är, de har känsla, förklarade Whitton. 

Veterinärkommitténs ordförande John McEwen relaterade under frågestunden till sin tid inom galoppindustrin.
– Vi kände på senor och ligament samt ömma benhinnor i galoppindustrin, är det relevant i det härsammanhanget?
– För mig betyder det att ett djur försöker anpassa sig till en högre arbetsbelastning. Det tyder på för hård träning för snabbt. På en erfaren äldre häst kan du inte känna det för problemen ligger mycket längre in i lederna. Det finns bra hästmänniskor som upptäcker när deras hästar inte mår som de ska, det ger mig hopp, kommenterade Whitton.

Slutsatsen från sessionen var lika självklar som svåruppnåelig:
Hastigheten dödar mest, en sänkning av hastigheten i loppen och en ökning av viloperioderna skulle göra stor skillnad.

De tre presentationerna i sin helhet
Brian Sheahan
Tim Parkin
Chris Whitton