40 år med Ridborgarmärket – så började det

”Tänk er att en stor del av de svenskar som någon gång har ägnat sig åt ridning och alla de som i dag är aktiva – årligen tog sitt Ridborgarmärke till en kostnad av förslagsvis tio kronor. Fem kronor till klubben och resten till Ridfrämjandet. 50 000 Ridborgarmärken om året verkar inte vara någon orimlig siffra. På några år skulle Ridborgarmärket kunna bli en folkkär tradition och en verklig PR-möjlighet för ridning som folksport.”

Så skrev Ridsport 1977. Ett år senare var Ridborgarmärket verklighet.
− Jan Bolin och Mikael Persson från Ridsport kom till ett distriktsmöte i Stockholm och förde fram sin idé. Jag, Ulf Rosengren och Ulla Ståhlberg skapade en modell för Ridborgarmärket, berättar Hasse Forsman, som då var ordförande i Mälaröarnas Ridklubb och aktiv i distriktet.

”Max 7 000”

Men Ridfrämjandets generalsekreterare Hans Ernmark trodde inte på idén.
− Max 7 000 märken skulle vi sälja, var hans bud. Det slutade med att vi sålde över 50 000 märken första året, berättar Hasse Forsman, som arbetade med marknadsföring och fick uppdraget att bli PR-general för Ridborgarmärket under premiäråret.

En gemensam premiärdag genomfördes den 5 februari 1978, och ridklubbar över hela landet arrangerade aktiviteter. Under det första året publicerades sedan namnen på alla ridborgare löpande i tidningen Ridsport.

− En del tyckte att idén var konstig, men jag tyckte att den var bra. Vi fick driva igenom den i motvind, och en del var som fågelholkar när succén var ett faktum, minns Ulf Rosengren, biträdande generalsekreterare för Ridfrämjandet 1978
− Vi gjorde rätt som satsade på en PR-general, för det måste vara någon som driver ett sådant här projekt. Det går inte av sig själv, fortsätter han.

En tia per märke

Första året såldes över 50 000 Ridborgarmärken. De kostade tio kronor styck, varav fem kronor gick till klubben och fem kronor till Ridfrämjandet. Totalt gav det en halv miljon kronor till ridsporten. Ridfrämjandets pengar användes bland annat för att bygga Röda ridhuset på Strömsholm.

Fälttävlansryttaren Victoria Carlerbäck var en av de 50 000 ridborgarna.
− Jag red på min mosters ponny Bonita, och att rida henne var som att stoppa i en pollett. Jag var fem år under premiäråret och fortsatte ta Ridborgarmärket ett antal år efter det. Det var en stor grej att ta Ridborgarmärket på den tiden, minns Victoria, som dock inte var den yngsta ridborgaren. Ännu yngre var Arnold Assarsson, som tog märket bara tre år gammal.

Vann hinderpark

Redan första året var det en tävling mellan klubbarna om vem som kunde sälja flest märken.
Katrinheholmsortens Ryttarförening vann premiärtävlingen, med 375 sålda märken.

− Jag åkte runt på landsbygden och jagade ryttare som fick rida upp för märket, eftersom vi inte hade någon anläggning. När vi vunnit anklagades vi för att ha fuskat, men vi hade verkligen fått alla dessa att rida upp. Det var stort att vinna en hinderpark, för då kunde vi anordna tävlingar, berättar Maria Schartau Öholm, ridborgarbas i föreningen.

Skapade rubriker

Ridborgarmärket skapade rubriker vid flera tillfällen de första åren, i samband med att kändisar både i och utanför ridsporten red upp för märket.
Mest minnesvärt var händelsen 1979 då dåvarande statsminister Ola Ullsten skulle ta märket på en pigg ridskolehäst. Märkestagningen skedde utomhus på Gärdet i Stockholm och det bar sig inte bättre än att hästen bockade så att statsministern ramlade av. Han slog sig inte, men rubriken förföljde honom länge, ”Statsministerns fall”.

Efter några år dalade intresset, och Ridsportförbundet har övervägt att lägga ner Ridborgarmärket. 2013 deltog 30 klubbar och 3 125 märken såldes.
Men märket lyftes genom mer marknadsföring. 2017 deltog 45 föreningar och 9 475 märken såldes, vilket gav Svenska Ridsportförbundet en inkomst på 236 000 kronor.
Priset nu som då är hindermaterial. I fjol var det Tidaholmsbygdens Hästsportklubb som vann tävlingen.