55 år som exteriördomare

Redan 1955 dömde Kurt Graaf sin första utställning. Det var nystartade Svenska Ponnyföreningen som hade utställning på Rommehed i Borlänge och med sitt stora hästintresse var Kurt mycket lämplig som domare.

Den utställningen har följts av oräkneliga domaruppdrag och tunga poster inom premieringsväsendet inom och utom landet, inklusive 23 stater i USA, men även som ansvarig för hästaveln i Lantbruksstyrelsen, en tjänst som han tillträdde 1961.

”Ohyggligt stor skillnad”

Kurt Graaf har varit verksam som premieringsförrättare i alla län i Sverige, utom Dalsland. Med den bakgrunden torde han vara en av dem som bäst kan göra en tillbakablick över svensk hästavel och se på vilket sätt den förändrat sig genom åren.

– Det är en ohyggligt stor skillnad på hur det ser ut i dag mot hur det var när jag började på Lantbruksstyrelsen 1961. Då var det mycket strikta regler, det var inte tillåtet att ta in avelshästar i landet om de inte kunde gå in i en svensk stambok. På den tiden var det varmblod, ardenner, nordsvenskar, fullblod, travare och gotlandsruss. I dag är det ett sammelsurium av hästraser, nästan som bland hundarna där det verkar som att alla ska ha en ras som ingen annan har och som inte finns i landet tidigare.

– Problemet är att det många gånger är människor som inte har så stor hästbakgrund, som skaffar sig dessa raser. Hur ska man kunna bedriva en framgångsrik avel i så numerärt små raser? Jag tror att det kommer att bli många förändringar även framöver och att många raser kommer att försvinna just därför.

Vad tycker du om att hingstbesiktningstvånget försvann 2005?
– Totalt sett är det inte positivt, men den svenska staten har i dag en helt annan syn på hästavel än då jag var på Lantbruksstyrelsen. I dag anser staten att den inte har något ansvar för att det ska finnas bra hästar i landet, som tidigare när hästen var ett måste. Därför är jag glad att jag inte längre är aktiv på det sättet inom hästaveln. Jag skulle nog bli arg om jag behövt arbeta under de nuvarande förutsättningarna.

– Ser man till de framtida följderna är jag inte ängslig för de mer etablerade raserna, som har starka avelsföreningar med människor i styrelserna som har god kännedom om hästavel och en gedigen hästbakgrund. Däremot är det en ohygglig skillnad i de mindre rasföreningarna, där man inte kan förvänta sig att de har lika mycket erfarenhet. De kanske knappt har tillräckligt många intresserade för att få ihop en styrelse.

Du har också varit med om en helt annan typ av premieringsförrättare. Hur har det förändrats?
– Jag har fått uppleva många av de verkligt kunniga hästgubbarna och faktiskt också haft äran att skriva dödsrunor över de flesta av dem. Nu är det bara jag kvar av de gamle.
– Förr var det framför allt pensionerade officerare från beridna förband som dömde hästar, men även agronomer och veterinärer. Gemensamt var att de kom från hästkretsar, var uppfödda med hästar och hade hästkunskaperna med sig helt naturligt. Många av dem kunde vara ganska barska, det hade de med sig från militäryrket. Men det var ingen som ifrågasatte deras beslut, utan folk tog den bedömning de fick på sin häst utan att ens fundera på att våga fråga eller besvära om de inte förstod bedömningen. Folk skulle inte acceptera det uppträdandet i dag!

– Det fanns inte heller några poäng eller protokoll. Premieringsförrättaren behövde inte motivera sitt beslut på samma sätt som i dag.

– Om man går tillbaka 40-50 år så fanns det ett system med frisedlar för betäckningar för de bästa stona, vilket var mycket värdefullt för hästägarna. Det gjorde att alla stona visades. Jag minns på ett ställe i Stockholms län, då det visades 113 ardennerston på en och samma dag! I dag får man vara glad om det kommer fram ett par-tre ardennerston där.

Önskvärt mer fler domare

– Premieringsförrättarna hade ett väldigt omfattande schema och kunde ligga ute flera månader i sträck och bedöma häst. Många av dem var också verksamma i hingstpremieringsnämnderna, som var uppdelade i fem olika premieringsdistrikt. En av de skickligaste exteriörbedömarna jag träffat var Rutger Jensen, en mycket klok och uppskattad man som verkligen hade förmågan att se till hästens förtjänster. Av honom lärde jag mig mycket.

– Jag anser att de blivande domarna i dag skulle anlitas mycket mer som sekreterare innan de kommer vidare. Då får de insyn i hur domarna arbetar och de situationer som kan uppkomma. Det är också ett bra sätt för dem som sedan ska examinera dem, att se hur de fungerar i arbetet i ringen.

– Det var en fördel förr när man i större utsträckning dömde tillsammans, fyra ögon ser bättre än två. Jag har dömt på flera håll utomlands, där domarna inte fick tala med varandra, vilket jag tyckte var rena dumheterna. Klart att domarna gemensamt ska kunna diskutera sig fram till ett bra beslut. Det fick jag också igenom vid flera tillfällen, trots att man egentligen inte fick göra det.

När vi talades vid i somras hade du blivit klar med din bok om det engelska fullblodet i Sverige. Hur har det gått med den?
– Den ligger nu för tryckning och kommer att bli klar lagom till sommaren. Det passar bra då det i år är 200 år sedan de första galopplöpen gick i Sverige och det ska uppmärksammas den 15 augusti.
– Det engelska fullblodet har varit ett av mina stora intressen, som jag följt väldigt noga sedan jag var 15 år. I höstas var jag åter igen med i avelsvärderingsnämnden för fullblodshingstar, vilket gör att jag varit verksam som domare i 55 år, längre än någon annan i Sverige och antagligen i hela världen.

Artikeln publicerades första gången i Ridsports Avelsextra 2010.