Tokyo Nästa!

Fredagen den 3 juni hölls en paneldebatt på Strömsholm som Ridsport refererade under rubriken ”Dressyrens intressenter ska vårdas”. Inbjudna var dressyrentusiaster från alla intressegrupper såsom ryttare, hästägare, uppfödare, tränare och alla där emellan. Debatten var välbesökt och refererades ganska utförligt på Ridsports webb.

Här kommer Patrik Olssons replik och kommentar till det som diskuterades under debatten.

”Tokyo nästa!

Jag är onödigt intresserad av dressyr. Och framförallt de ekipage som siktar mot toppen.

I Strömsholm samarrangerade SWB och Dressyrkommittén ett möte med gäster och panel bestående av uppfödare, hästägare, ryttare och internationella domare från Danmark och Holland.
Mötet har refererats i Tidningen Ridsport på ett spöklikt korrekt sätt av Kim Lundin. Syftet med mötet var att informera om goda exempel som skulle hjälpa sporten att selektera fram nästa stjärna till det svenska laget.

Jag tycker det är bra att folk engagerar sig. 
Det enda jag tänker är dock att i näringslivet hade vi inte gjort produkt- eller tjänsteutveckling på det här viset. Jag menar att man skulle kunna ta samma initiativ men från en annan nivå och därifrån gå in i strategi- och konceptutvecklingsdiskussion som är mycket mer aggressiv. Det gäller ju liksom att komma till ”pudelns kärna” ganska snart.

Jag tyckte det var intressant att höra Leif Törnblad eftersom han har foten i flera läger som domare, uppfödare, ägare, groom, företagare och medborgare i landet ”där allt är till salu”. Det holländska systemet med kontraktsskrivning (NOP) med toppekipage, urvalsprocesser i cuperna och ”fundraising” kan säkert också fungera som inspiration.

Vad menar jag då? Jo, jag tycker att man bör klarlägga vad som är det bästa tänkbara utgångsläge per dagens datum och sen koncept-utveckla det! Tittar man på ekipage och/eller nationer som presterar bäst idag så finns det ett visst mönster. Det finns inspiration att hämta från Canada, USA, Holland, Danmark, Tyskland och England t ex. Om vi bortser från parametern ”obegränsat med pengar” så ser jag:

Har du hästen? På riktigt, alltså?
Analysera vilka grundkvaliteter som ekipaget behöver för att bäst prestera i förhållande till aktuell bedömningsmall. Har du den hästen och ryttaren? Ska du till Tokyo så räcker det inte med ”nästan”. Har du inte hästen? Leta, fråga, samarbeta eller köp.

Har du tränaren?
Hitta ett samarbete med en tränare som vill minst lika mycket som du själv och som med sitt engagemang lyfter dig till kompetens som du inte riktigt trodde fanns.
De bästa ekipagen idag har ett optimalt upplägg där de kan balansera närvaro, intensitet och coachning både hemma och på tävling.
Jag skulle kunna tänka mig en organisationsstruktur och ett arbetssätt som gör att toppekipagens tränare får ett större ansvar gentemot förbundet för att utveckla ekipage. Alltså inte bara gentemot ekipaget utan som en kugge i laget. Ge mer – Kräv mer! Lövsta: s cuper lyfte fram tränaren ur skuggan men här går det att göra mycket mer.

Har teamet ambitionen och prioriteringarna?
Om man gör en uppställning med ekipagen i spets- och A-truppen och tittar på hur de genomför sin satsning mot nästa mästerskap så blir det tydligt att man har gjort prioriteringar, planering och finansierat detta för att få mesta möjliga effekt för budgeten. Gör listan själv och se vad du kommer fram till.
Visst jobbar dom hårt med annan verksamhet runtom sin satsning men prioriteringen förefaller klar. I en nation av vår storlek kommer det kanske att komma fram ytterligare några ryttare som går hela vägen med en häst för att sedan försvinna men även detta kommer att bli allt mer sällsynt. Det här är spetskompetens inom idrott som vilken annan gren som helst och har man inte det klart för sig så börjar satsningen krackelera lite i hörnet. Zlatan möter oerhörd respekt för sitt sätt att utöva sin sport. Hur ser vi på våra ryttare? Vad är skillnaden gentemot Zlatan? Hur minskar vi gapet?
I en annan diskussion utvecklar jag gärna min syn på att affärsmodellen med att ta in hästar mot betalning som beridare är utdöende. I alla fall om den ska vara din inkomstkälla för att finansiera dina andra drömmar på hästryggen. Här handlar det om att sätta prioriteringarna och ha teamet som gör det möjligt.
Nu ingår jag ju förvisso i ett kompetent team men utan att klia mig själv för mycket på ryggen så krävs det mycket planering runt ryttaren för att resorna ska bli bra upplevelser. Det krävs träning för att ett helt team ska röra sig världsvant och med självförtroende på de största tävlingsplatserna. Heja teamet!

Har ni en plan?
Börja arbeta mycket aktivt med coachning. Planera – sätt mål – öva – pröva – utvärdera – coacha – sätt nya mål – planera – öva – pröva- utvärdera – ……
Oavsett hur bra en avdelning presterar på ett företag har den alltid blivit bättre av att vara delaktig i en kravställande och utvärderande process. Samma princip borde gälla för ekipaget som uttalat satsar mot mästerskapen. För att utvecklas krävs det inte bara coachning utan också resurser och befogenheter att leverera det man lovat. Man kan inte trolla med knäna. Ansvar, resurser och befogenheter går hand i hand med löfte om utveckling. Det är min uppfattning att det finns verktyg som man känner till men inte använder och att det finns fungerande modeller från andra verksamheter som man lätt kan ta till sig, anpassa och använda. Häromåret blev jag glad av att Canada rekryterade en operativ sportchef med uppgiften att skapa bästa möjliga förutsättningar för lagprestation på mästerskapsnivå. Vad gör hon om dagarna? Det vet jag inte men det är rätt tänkt! Kopiera den ambitionen rakt av!

Kan du skaffa dig rutinen?
Kan man jobba fram en bredare spets? Dagens indelning i landslagsgrupper är fullt logisk och bygger på enkel matematik. Med tanke på hur många platser det finns på varje 3-5* tävling så tror jag man måste jobba aktivt med att ”dammsuga upp” varenda plats som finns tillgänglig så att de starkaste ekipagen får möta det bästa motståndet men även att de som vill och har potential får möjligheten att komma ut och skaffa sig ännu mer rutin. Jag menar att det måste finnas en process för detta med. Att skicka en mindre erfaret ekipage ut på en grusväg i Polen kräver en viss stöttning medans att hela staben ser toppryttaren live för tjugofemte gången på en perfekt bana i Hagen kanske inte är optimalt använda pengar. Här tror jag att man kan jobba på ett mer dynamiskt sätt och involvera fler personer både i landslagsledningen, bland tränarna och bland valda personer som man vet är ute mycket och har goda referenser att mäta emot.
Låt oss säga att två tränare följer med tre svenska ryttare till ett meeting. I gänget finns också tre andra personer som visat på gott omdöme och ett sakligt sätt att se på sporten. Skulle de få en uppgift som är tydligt avgränsad och lätt att dokumentera så skulle vi på detta meeting få underlag från (som mest) sju personer per ryttare och ritt. Detta tillsammans med protokoll, kommentarer, ryttarens egen utvärdering och filmmaterial skulle bli en väldigt bra databas för att hålla det där coachsamtalet. Då behöver vi inte bara lyssna på förklaringarna utan istället titta mer på orsakerna och dess samband. Utveckling bottnar ju i att man har en genomarbetad plan (budget), har en återkommande utvärdering av sin verksamhet (controllerfunktion) och fattar nya beslut baserat på fakta och trender. Och sen kör vi det ett varv till.
Samarbete skulle kanske också skapa ett öppnare klimat att utvecklas i. Det är en individuell sport och vårt mål är att rida bättre än dig men däremellan kan vi väl ha ett bra samarbetsklimat. Öppet – ärligt – framåtsyftande synpunkter för de som är villiga att ta emot det.

Hur gör vi med finansieringen?
Leif Törnblad ställde en retorisk fråga och undrade om vi skulle ha ett ”kommunistiskt system” där vi tilldelade hästarna. För mig som företagare är det ett galet och orealistiskt sätt men jag är ändå väldigt glad att han tar upp det. Jag måste ändå erkänna att jag många gånger har tänkt på vilka som har en GP-häst med potential men även att jag många gånger har tänkt på vilka som borde ha en GP-häst. Det finns en stor orörd potential med ryttare som har kapaciteten och erfarenheten som krävs men ingen häst till förfogande för tillfället. Anledningen till att jag tänker allt mer på det hänger ihop med ökad mognad hos mig själv. Det är på samma vis med dressyren som med all annan vetenskap och konst. Ju mer du lär dig desto större blir insikten om hur komplicerat sakernas förhållanden är och därmed också hur mycket mer du har kvar att lära dig! Det vi tyckte vi gjorde bra för några år sedan är idag bara en bit i ett mycket större pussel. Hantera den insikten ödmjukt så kommer du att fortsätta utvecklas. Det är med detta i åtanke som jag ibland tänker på dom som kan köpa GP-häst och rida den och på dom som kan plocka fram en GP-häst och utveckla den.
När det gäller ekonomiska medel från t ex SOK eller en grensponsor så är det säkert hårt reglerat hur det ska användas. Det hade jag nämligen krävt om jag var givaren. Här skulle det nog ändå gå att jobba fram en mer dynamisk modell som ändå har alla de kontrollfunktioner som en givare kan kräva. Min poäng med dynamik är att man inte bör binda pengar i statiska modeller utan att man istället använder dem till att fullfölja något i satsning som har möjlighet att slå väl ut. Jag tänker att om en ryttare har stöd men tillfälligt inte tillgång till sin häst så styr man om medlen så att någon med flyt och framåtrörelse får en fördel istället. Det svänger fort i denna branschen och då måste mål och medel kunna följa med i den omsvängningen.
I något annat sammanhang har jag resonerat om att omsätta grensponsor i mästerskapscykler. För mig innebär det att man under ett avtal som löper 1+2 år ser till så att grensponsorn får maximal utdelning på sin satsning i samband med ett mästerskap. Ett år för att fasa in och ut och två år mellan mästerskapen. Crescendot på de två åren ska vara ett mästerskap (OS eller VM) där de får så mycket goodwill tillbaka att nyårsfyrverkeriet i Sydney framstår som en Kinapuff.
Vi har några mycket väl rustade och satsande aktörer idag. Har någon ställt frågan om vad som skulle krävas eller vad som skulle motivera dom att utöka sin satsning med en eller flera ekipage? Vad kostar det? Vad får du ut av det? Hur får vi detta att fungera?

Jag kan inte se att jag har lanserat något nytt eller omöjligt i min text. Min idé var mer att ta vår bästa produkt och utveckla den. Måla inte med den breda penseln. Bestäm dig för några väl definerade uppgifter och utför dom. Tokyo nästa!

Vid tangentbordet
Patrik Olsson

Patrik är sambo och stöttepelare i teamet runt landslagsryttaren Anna Svanberg. Han har även tidigare haft åsikter om svensk dressyr, senast efter Dressyrmedaljer.se möte i Falsterbo 2015. 

Vad tycker du som läsare? Kom gärna med dina synpunkter och åsikter.