Fel att ställa ”precisionsridning” mot ”kvalitet”

Lars Andersson har i Ridsport i en artikel talat om en ”smygande kursändring” för svensk dressyr. Jag vill från början säga att jag påstår inte att det föreligger några sakfel i det LA säger. Men jag måste reagerar mot att på ett så lättvindigt sätt beskriva något för dressyren så viktigt. Man måste inse, att när man publicerar sig i ett så brett forum som Ridsport, kommer det man säger att sprida många ringar på vattnet.

Det är möjligt att det inte är LA som satt rubriken, men redan där måste man fråga sig hur överhuvudtaget en förändring av den typ LA talar om kan tillåtas att ske ”smygande”. Detta är väl om något en process som måste göras mycket tydlig. Den måste genomföras genom tydliga direktiv till både domare och tränare. Det innebär också att alla domare måste genomgå en kompletterande utbildning för att rätt kunna väga positivt mot negativt.

Jag håller helt med LA om att det är viktigare att ett moment utförs på ett kvalitetsmässigt bra sätt, än att det sker exakt vid angiven bokstav. Men då inställer sig bedömningsfrågan: Hur mycket betyder det i betygshänseende om t.ex en övergång utföres bra på angiven punkt mot om den utföres med samma kvalitet flera meter från denna? Här kommer objektiviteten i bedömningen att sättas på prov. I tävlingsmomentet och i den form av additionsbedömning vi fortfarande har ligger ju att ha hästen i en sådan balans att moment kan utföras på angiven plats. Annars är det bättre att som i en del lättare program ange att momentet skall utföras ”mellan angivna bokstäver”. Genom att vi har ett bedömningssystem, där varje enskilt betyg ingår i slutsumman får också varje enskild bedömningsgrupp en avgörande betydelse för placeringen i klassen. Om vi i stället hade ett bedömningssystem där man satte sammanfattningsbetyg som en variant av ”allmänt intryck” skulle man kunna fästa mindre avseende vid precisionen.

Jag anser att det är helt fel att ställa ”precisionsridning” mot ”kvalitet”. Man kan ju, som LA säger, tala om ”petimeterdressyr” men då bör man också klargöra vad detta är. För mig innebär det att man enbart rider på punkter utan hänsyn till kvalitet. Men den typen av träning hoppades man att Ridsportförbundet eliminerat genom sin ”tränarutbildning”.

En gång i tiden ansågs det att vi i internationella sammanhang red våra hästar i bra form men förlorade mycket på vår slarviga programridning. Det var då jag – som dåvarande ansvarig för dressyrbedömningen – i lägre klasser införde bedömningsgruppen ”vägarnas rätta ridande och hörnpasseringar”. Detta för att på ett tidigt stadium lära de unga ryttarna att bli mer noggranna. Men också för att detta är en mycket viktig del i basutbildningen, för att tvinga ryttarna till tillräcklig aktivitet och att göra hästarna tillräckligt uppmärksamma så att man senare kan rida mer på det sätt LA beskriver. Om programmen, som LA önskar, skall bidraga till en positiv utveckling så måste detta också avspegla sig i de nationella programmen. Det man i dag mest oroas av när man ser lägre klasser är den mycket slarviga programföljningen. Man måste i alla sammanhang skilja på när man talar om ”bredd” och ”elit”.

LA skriver att ” i dag vinner man inte en klass på en häst som ”bara” är lydig. Den måste även ha smidighet, spänst, balans och bärighet”. Men var går då gränsen för dessa krav mellan lätt och svår klass och mellan regional och elit? Det är inte något som bara kan uttryckas på detta enkla sätt.

Det är viktigt att man när man yttrar sig offentligt även beaktar de konsekvenser ens åsikter kan få. Både ur pedagogisk synpunkt och för sportens olika utövare. I det här sammanhanget vore det också intressant att veta var ”källan” till dessa åsikter ligger. Är det hos LA själv eller är det hos dressyrkommitten eller domarna? För jag har svårt att tro att FEI skulle lägga sig i hur vi utvecklar vår nationella dressyr. Varifrån detta än kommer visar det på ett mycket tydligt sätt hur viktig en bred diskussion om dressyrens mål och medel är.

Bo Tibblin