Svar på artikeln: ”Experterna om drevet mot dressyr”.

Alla älskar sina hästar, och jag betvivlar vare sig ryttarnas, tränarna eller domarnas vilja att göra rätt eller deras kompetens vad gäller tävlingsridning. Jag håller också med om att debatten i sociala media kan bli otrevlig och att man aldrig bör ägna sig åt personangrepp. Dock tycker jag inte att sista ordet skall vara sagt i debatten om dressyr och vi nu skall lägga locket på eftersom Ridsport nu förklarat att experterna vet vad de gör. Jag delar faktiskt varken den syn på hästen som djurrättsaktivisternas har, eller den som dressyrexperterna i Ridsport 22/16 har. Jag skall nedan förklara varför.
När hästen är sjuk vänder vi oss till en veterinär, och när vår häst behöver verkas och skos vänder vi oss till en hovslagare. Vi vet också att kunskapen hos veterinärernas och hovslagarnas ökar hela tiden. Ändå betraktar vi hästmänniskor oss som experter på hästar, eftersom vi vet när vi behöver ta in annan expertis. Det som dock skiljer sig från detta är när varje expert på hästar uttalar sig helt oemotsagd om hästens beteende, djurs inlärning och djurvälfärd. Men läran om djurs beteende är en disciplin som alla andra och där kunskapen om djur psykologi hela tiden ökar. Det är också därför de experter som uttalar sig i Ridsport 22/16, hur duktiga de må vara på dressyr, inte är kapabla att bedöma om ridningen är bra eller dålig ur djurpsykologisk synvinkel. Här behöver dressyrexperterna återigen ta hjälp av andra experter, de som faktiskt kan förklara hur djur fungerar. Jag hittar flera tveksamheter i artiklarna om dressyren som skulle kräva en längre redogörelse för att förklara, men jag tar upp några nedan.
Jag säger inte emot argumentet att många säkert tittar på fel saker vad gäller hästens form. Jag är varken dressyrdomare eller expert på fysiologi. Det jag dock säger emot är påståendet att det är helt okej att rida som den form som visas högst upp till vänster på sidan 7 som beskrivs som att ”Kort form bakom lodplan, men fortfarande okej eftersom hästen går där frivilligt utan våld eller styrka från ryttaren.” Den som påstår att hästen går där frivilligt har tyvärr inte förstått hur djurs inlärning fungerar. Ridning utförs mestadels genom att vi tar bort tryck (tygel eller skänkel) när vi erhåller ett önskvärt beteende. Målet är att hjälperna förfinas till den grad att de blir osynliga. En häst som går i en djup form som på sidan 7 gör det för att den vet att om den tar upp huvudet, kan stången kännas. Att hästen accepterar att gå i detta läge utan att försöka slå sig fri eller resa sig, är inte synonymt med att den gör det av fri vilja. Flera forskningsstudier har visat att hästar föredrar en något friare form framför en sådan form, och att de oftare visar stressbeteenden då de går i denna form. Likaså kan man diskutera hur det känns att gå framåt utan att kunna se framåt. Om det sedan är lösgörande är en sekundär fråga. Om det finns två sätt att arbeta en häst till lösgjordhet och det ena innebär onödigt lidande, kan jag inte se varför det som är sämre skall vara tillåtet. Vidare står till bildtexten: ”Ingen form som skall vara statisk utan som skall varieras.” Det är många gånger här som personer reagerat och blivit motsagda att det bara handlar om ögonblicksbilder trots att de sett detta med egna ögon. Istället för att debattera om skadligheten väljer man alltså att misstänkliggöra uppgiftslämnaren. Det är inget bra debattklimat.
Större rörlighet, nerv och energi. Så beskrivs dagens hästar och jag betvivlar inte att det då kan behövas att man får tag i hästen för att den inte skall bralla iväg med fara för sin egen och ryttarens säkerhet. Men man kan här dra en parallell till en helt annan sport med djur, nämligen hundsporten. Vi vet nu att hundaveln i vissa fall gått så långt att hundarna mår dåligt både psykiskt och fysiskt av den avel som gjort att de får problem med exempelvis andningen. Syftet med denna avel var så klart inte att orsaka lidande, men trots detta samlas nu veterinärer mot denna avel och vill ha fokus på att hundens också skall må bra. Självklart rasar avelsexperterna mot detta, reglerna kräver ju att de skall se ut på vissa sätt. Om vi nu avlat fram hästar som är så explosiva så att vi måste hålla dem i schack genom att begränsa huvudets rörlighet, detta förklaras i artikeln på sid 12 Ridsport 22/16, så kanske det är just detta vi måste ifrågasätta. Å ena sidan säger man att man inte gör något för att skada hästen psykiskt, men å andra sidan förklarar man att de extrema situationer vi kräver att hästarna skall prestera i, tidvis erfordrar en sådan typ av ridning. Att vara i en ny okänd miljö och då bli så exalterad att man har behov av att bralla iväg, men inte ha möjlighet att göra det är såklart inte helt utan stress. Frågan är varför man inte lägger mer tid på att habituera hästarna vid dessa extrema situationer. Svaret blir så klart att man gör det och att jag inte vet något om vad som krävs av hästar idag för att vara konkurrenskraftiga. Och det är här jag kräver eftertanke. Vad måste vi och vad måste vi inte vad gäller hästar. Vem bestämmer spelreglerna och vem får ta konsekvenserna. Den idrottsmänniska som pressar sig inför ett mästerskap och förstår konsekvensen av sitt handlande, kan njuta av en senare vinst. Hästar har inte den kognitiva förmågan, och man kan inte rättfärdiga ett dåligt beteende mot hästen genom att man medvetet skapat en situation där man behöver ta till det. Till sist, upprör er inte över att människor reagerar. Det är väl fantastiskt att det är många som bryr sig om hästar och att vi i Sverige kan ha en debatt där alla får uttala sig och alla kan bli motsagda. Som tidigare ledamot i CUS välkomnar jag också Ridsportförbundets vilja att ta debatten och ser fram emot en sådan. Men glöm inte då att ta in experter från flera discipliner är dressyren själv. I ”Ridsporten vill, 2012” står att läsa följande: ”För att ridsportens trovärdighet inte ska gå förlorad krävs att vi värnar om våra hästar med kunskap och omsorg i allt vi gör. Vi måste förvalta och vårda dem på bästa sätt.” Mitt råd till Ridsportförbundet är att ta debatten på allvar, ta den snarast, och frys inte ut de som har en annan åsikt.
Vänligen,
Ulrika Alm Bergvall, forskare i Etologi.