Är ridsporten oberörd inför #metoo?

Jag är en av de 4 084 kvinnliga journalister som skrivit under uppropet #deadline, ett öppet ställningstagande mot sexuella trakasserier inom journalistiken som blev offentligt under tisdagskvällen. Uppropet är ett av många som flammat upp med hjälp av #metoo-kampanjens glödheta startgnista för några veckor sedan.

Hittills har bland andra kvinnliga skådespelare, ingenjörer, jurister och politiker slutit upp i liknande yrkesrelaterade kampanjer. Sociala medier har spelat en nyckelroll för alla dessa yrkesgruppers förmåga att komma samman.

Via en dold facebookgrupp har kollegor, inbjudna av varandra, startat processen genom att dela med sig av egna erfarenheter från olika jobbsammanhang. Ofta hårresande historier har redogjorts för i dessa slutna forum där igenkänningsfaktorn varit ohälsosamt hög i kommentarsfälten och antalet kräk-, hjärt- och gråtemojis trängs i desamma.

Samtidigt som jag läst, förfasats och blivit rasande över det mina journalistkollegor berättat om i den slutna gruppen har jag väntat på att en liknande eld ska börja brinna i ridsportvärlden.
För mig har övergreppen inom ridsporten nämligen varit långt mer kända än de som nu rullats upp inom min egen yrkeskategori.
Det är sorgligt men sant möjligen för att det är ridsporten jag professionellt valt att hålla ögonen på snarare än mina medsystrar i yrket (det ska bli ändring på det nu, jag lovar).

Varför är det så tyst i ridsport-Sverige apropå #metoo?

Tidningen Ridsport har sedan starten för 45 år sedan skrivit om mängder av händelser och ärenden där övergrepp och maktmissbruk av sexuell karaktär funnits med som en drivande komponent.
Många maktfullkomliga män, och ett fåtal kvinnor, med ett gränslöst förhållande till både sex och sin egen självbild har till och med ansetts som ”något man får tåla om man vill hålla på med hästar”.

Det synsättet, menar många, är på väg bort.
Men jag har börjat fundera på om det verkligen stämmer?
Varför är det i sådana fall så tyst i ridsport-Sverige apropå #metoo?

Var är vittnesmålen, historierna och framförallt – var är den solidariska och massiva uppslutningen bakom de män och kvinnor som redan varit modiga nog att berätta?
Kan det vara så att skev maktbalans, den som utgör en ypperlig grogrund för allt från tystnadskultur till skambeläggande, finns kvar i så pass stor utsträckning inom ridsportvärlden att #metoo glider obemärkt förbi?

Jag hoppas inte det.
Jag hoppas på motsatsen.
När det kommer till att göra gemensam sak för något man brinner för är ju hästfolket i det närmaste oslagbara. Så jag hoppas att Jerring-mobben, hästsekten, stallmaffian och ryttareliten än en gång tar tillfället i akt att utnyttja all den goda kraft som folkrörelsen ridsport flera gånger om bevisat att den besitter.

Att sexuella övergrepp inte har med ridsport att göra borde fler hästälskare kunna skriva under på de närmaste dagarna. Eller?

Detta är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i texten.