Malin mitt i drömmen

En vanlig dag i Malin Nilssons liv startar tidigt. Klockan halv sex på morgonen börjar hon med att släppa ut sina två egna hästar i hagen. En timme senare sitter hon i sadeln på den första hästen för arbetsdagen. Före lunch hinner hon rida minst sju hästar. Under lunchen passar hon på att träna sina egna hästar, Erijcha och Don Michelin. Eftermiddagarna ägnas antingen åt kontorsarbete eller åt mer ridning.

Tyskland är hemma för henne nu. Sedan hon flyttade hit för sju år sedan har hon funnit sin plats på jorden, säger hon. Just nu finns det inget annat som lockar. Här, på den magnifika anläggningen med anor från 1500-talet, som ägs av Marianne och Rudolph Tecklenborg, arbetar hon som förstaberidare hos Patrik Kittel, Sveriges högst rankade dressyrryttare.

Det var en lyckosam slump som förde henne hit. Hemma i Sverige tränade Malin för Andreas Jönsson, som i sin tur är god vän med Patrik Kittel. När Patrik våren 2010 ringde och frågade efter en beridare var Andreas inte sen att rekommendera sin elev.
– Först var jag tveksam, minns Malin.

Hon hade startat ett eget företag och hade fullt upp med träningshästar hemma.
– Åker du inte nu, då kommer du aldrig att göra det, sa Andreas. Och han hade rätt. Så, jag pratade med mina föräldrar och min dåvarande pojkvän och sedan åkte jag helt enkelt ner och provjobbade.

Med Patrik klickade det direkt. ­Efter tre dagar i Tyskland var det hela bestämt. Flyttlasset gick två veckor senare från Klippan i Skåne till Haus Giesking i Westfalen.

Det beslutet har Malin inte ångrat en sekund, även om acklimatiseringen till ett nytt land inte alltid har varit en dans på rosor.

– Det var en stor omställning att flytta hemifrån och komma till ett land där jag inte pratade språket och inte kände någon. De första två åren var riktigt jobbiga, men jag har ändå alltid trivts väldigt bra med både jobbet och Patrik.

Drömmen om att åka till Tyskland och jobba med hästar har hon burit med sig ända sedan hon satt upp på sin första ponny hemma i Skåne. Det var i Tyskland hon hoppades få lära sig att arbeta med hästar på allvar. För Malin, som är uppväxt på en hästgård, har hästar alltid varit en självklar del av livet.

Några färdiga tävlingsponnyer blev det dock inte i unga år. Ponnytiden innebar att Malin till stor del fick utbilda sina ponnyer själv. Hon red framgångsrikt i både SM och NM som junior på ponnyer hon själv tagit fram, innan hon gick över till stor häst.

Att jobba som beridare i Tyskland skiljer sig en hel del från livet i Sverige. Framför allt tycker Malin att här finns mer av allt, och så är konkurrenterna på tävlingsbanan i en liga för sig. Här kan hon tävla mot fyra OS-ryttare i samma klass. Det är utan tvekan en utmaning, men samtidigt väldigt värdefullt.
– Att få se dem rida är som en annan värld, och att slå dem för första gången är otroligt peppande, skrattar Malin.

Sedan hon flyttade ner har hennes ridstil utvecklats, dels genom att träna med Patrik, dels genom att se andra rida.
– Jag har varit här i många år nu, men när jag sitter och skrittar fram tycker jag fortfarande det är väldigt givande att se hur Patrik rider och hur han löser olika problem. Man lär sig faktiskt otroligt mycket av att bara titta på bra ridning, det får vi aldrig glömma.

Förutom att konkurrensen är en annan anser hon också att klimatet på tävlingsplatsen skiljer sig en hel del från Sverige. Över lag tycker hon att tyskarna har mer känsla av gemenskap. Här är fler villiga att hjälpa till.
– Kommer jag in på framridningen med en häst som är lite vild så är det alltid någon som erbjuder mig att rida i svansen på dem. I Sverige upplever jag att jag måste hålla mig undan om jag har en lite busig häst. En annan skillnad är att många ser nationella tävlingar som träning och i pauserna är det därför fritt fram att rida in på banan.

– Allt det här gör att tyska hästar oftast inte tittar så mycket heller. De får lära sig från början att saker händer på tävlingsplatsen och prisutdelningarna är stora och stimmiga. De kan kasta in tjugo ekipage på banan, stora hingstar blandas med små ponnyer, berättar Malin.

Hon erkänner att hon tycker att det är skönt, stämningen blir lite mer avslappnad.

Att sälja hästar tycks också lättare här, i ett område där det är tätt mellan försäljningsstallen och kunderna slipper köra i timmar för att titta på en enstaka häst.
– Jag tror att det är svårare att få en häst-verksamhet att gå runt i Sverige, säger Malin.

Den anrika anläggningen  är storslagen och det syns att ägarna har ett estetiskt intresse. Här och var dyker små och större konstverk upp. En staty med två föl som står tätt intill varandra blickar mot ingången till ett av stallen. Och utanför samma stall sitter en skulptur av en häst i gjutjärn på tegelväggen.

Tiden här hos Patrik har överträffat alla förhoppningar jag någonsin haft.

När vi går tillsammans mot stallet där Malins tävlingshästar står, går vi under ett stenvalv och in på en innergård. Det är kullerstenar på marken och hästarnas hovar klapprar så att det ekar mellan murarna. Rikligt med murgröna klättrar längs de röda tegelväggarna. Genom en smal glugg i muren skymtar en fontän som står mitt i en stor damm som ligger intill. Ett stenkast därifrån finns ridhuset.
– Tiden här hos Patrik har överträffat alla förhoppningar jag någonsin haft. Jag har verkligen hittat drömjobbet och det är jag väldigt tacksam för, konstaterar hon glatt.

Hos Patrik har Malin fått ovärderlig hjälp att utvecklas, berättar hon, framför allt genom att se och lära. Även om dagarna ofta är långa vaknar hon fortfarande upp glad över att gå till jobbet varje morgon.
– Jag tror att det är få förunnat faktiskt, att vara glad att gå till jobbet precis varje dag, säger hon fundersamt och utbrister:

– Men så har vi en väldigt bra stämning kollegor emellan här också. Mina två groomar är till exempel fantastiska. De är väldigt roliga och öppenhjärtiga människor. Vi kan skämta och ha hur kul som helst, men när det är allvar är båda jätteseriösa och vill verkligen att allt ska gå bra.

För Malin har det alltid varit viktigt att jobba i ett team där alla vill ha framgång och stöttar varandra. Hon berättar hur alla på hemmaplan sitter bänkade framför teven när hon eller Patrik tävlar.
– Det där behövs verkligen. Det är jätte­tråkigt att vara i stall där det känns att folk inte unnar varandra framgångar. Teamkänslan är så viktig, för det sliter verkligen när kemin inte stämmer.

Det enda hon saknar från Sverige är så klart familjen, men efter sju år i Tyskland finns både fästmannen Steffen och alla vänner här. Samtidigt erkänner hon att det trots allt är väldigt roligt att åka hem till Sverige och tävla.
– Sverige känns hemma till viss del och det är fantastiskt att vi få rida ut i princip var som helst där, det går ju inte här.

I övrigt tycker hon inte att hästhållningen skiljer sig så mycket, men visst är svenskarna över lag snäppet bättre på att låta hästarna gå ut i hage.
– Sverige är väldigt bra på hästhållning tycker jag, men de senaste fyra-fem åren har det gått framåt mycket även i Tyskland. Här har vi däremot alltid haft våra hästar ute, vi är väldigt svenska på det viset, förklarar hon.

Det händer ofta att besökare förvånat frågar hur de vågar släppa ut dyra tävlingshästar i stora gräshagar, men Malin rycker bara på axlarna.
– Vi stänger inte in våra tävlingshästar, tvärtom. Våra bästa hästar får faktiskt störst hagar och längst tid på gräs. Vi resonerar som så att ju mer vi kräver av hästarna desto viktigare är det att de mår bra och trivs med livet.

I och med att alla hästar går ute 365 dagar om året oroar de sig sällan för skador. Det är trots allt inte mycket som triggar i gång en repa i hagen.
– Visst oroar vi oss kanske ibland om någon verkligen far omkring… Men samtidigt har vi en häst som aldrig skadat sig i hagen men däremot slår sig i boxen. Saker kan hända överallt och vi kan inte säga åt hästarna att de inte får röra sig. Det är precis som med barn, de måste få springa runt och leva.

Dagarna rusar fram men samtidigt anstränger sig Malin för att alltid hinna med en stund i stallet varje dag.
– Jag tycker att det är viktigt att jag inte bara har kontakt med hästarna när jag rider och försöker att umgås med dem i stallet också. I boxen kan jag hålla koll på deras allmänna mående och det är ju ­oftast där jag kan märka av tidigt om något är fel, konstaterar hon.

Malin känner sina tävlingshästar väldigt väl vid det här laget och hon har helt klart en speciell hästtyp som hon föredrar.
– Jag tycker om ganska barnsliga hästar med mycket personlighet. Mina hästar är ofta lite jobbiga pajaser och groomarna tycker kanske inte alltid att de är så roliga.

En bra tävlingshäst ska också gärna vara snabbtänkt och lite skarp, om Malin själv får välja.
– Jag tycker faktiskt mycket om Jazz-hästar fast jag vet att många inte är så förtjusta i dem. Och så tycker jag om hästar som verkligen vill tävla.

Just nu rider hon bland annat 7-åriga Forlan som fullkomligt älskar att gå in på banan.
– Hemma kan jag ibland känna att saker och ting inte fungerar, men så fort vi kommer ut kör han på och är med mig till 100 procent, berättar Malin och säger att hon uppskattar hästar som verkligen vet när de gjort något bra.

Foreign Affair, som Malin vann med i Falsterbo både som 5- och 6-åring och som såldes till familjen Rothenberger i år, var precis en sådan häst. Ju större publik och högre musik, desto bättre gick han.
– På prisutdelningen såg man att han visste att han vunnit. Jag har faktiskt haft flera hästar som står jättebra när de vinner men tjurar på prisutdelningen om de inte hamnar först.

Bland Malins främsta tävlingshästar räknar hon upp 7-åriga Forlan och Bon-Ami som hon red i Aachen, och var reserv till EM med i år, men som såldes till USA i förra veckan, 6-åriga Santana (e Scolari-Hochadel) som hon tror mycket på inför nästa säsong och 5-åringen Honnaisseur.
– Honnaisseur är verkligen jättesmart, han lär sig alla saker på första försöket.

Tack vare att Malin just nu har en handfull riktigt fina hästar i stallet kan hon vara relativt säker på att inte stå utan mästerskapshäst, även om någon skulle säljas, som nu när Bon-Ami sålts. Men så har det inte alltid varit.
– Ett tag var jag väldigt frustrerad. Varje gång en häst säljs är det som om jag ramlar tillbaka flera steg. Samtidigt är det så den här världen ser ut om du inte har mycket pengar, konstaterar hon krasst.

Patrik gör alltid sitt bästa för att hjälpa Malin att behålla hästar så att hon kan kom-
ma ut och tävla. I år var hon garanterad att ha kvar Bon-Ami över Aachen och EM.
– Det är väldigt roligt med hästägare som vill att hästarna tävlas och nu är det så klart lättare att sälja, när jag vet att jag ändå kommer ha hästar kvar.

– Visst känns det tråkigt att Bon-Ami är såld, men jag visste att det skulle komma till det förr eller senare. Jag är otroligt glad över att ha fått ha haft den möjligheten jag haft med Bon-Ami.

Annars erkänner hon att det inte är det lättaste att satsa mot ett mästerskap med vetskapen om att tävlingspartnern kan ryckas ifrån en när som helst.

Med sin svarta hund, labrador­tiken Ella, hack i häl visar Malin runt på den välordnade gården. Hunden tycks vara på lika strålande humör som sin matte.

Det råder ett påtagligt lugn på gården.  Det är nästan ödsligt på sina ställen. Förutom Malin och hästskötarna är det mest hundar man stöter på. Hundar finns det gott om här. Ridhuset omgärdas av välklippta gräsmattor och i ån som rinner mellan utebanan och stallarna simmar två svarta svanar.

Malin stannar och pratar en stund med hästskötaren Joakim Hagberg, som bors-tar av en redan blank Bon-Ami. Hon ställer sedan upp valacken för några bilder utanför stallet.
– Han är för cool för att bli en bra fotomodell, säger Malin och skrattar när Bon-Ami inte ens spetsar öronen åt hästskötaren som ivrigt viftar med armarna och prasslar med innehållet i fickorna.

På dressyrbanan glänser han dock.
I april, på deras första gemensamma internationella tävling i Joosland, Nederländerna, vann ekipaget Grand Prix med 73,5 procent och gick vidare till Specialen. Det var första gången för Malin och programmet tycktes aldrig ta slut.

– Jag var helt slut efteråt. Jag hade varit så himla koncentrerad på att rida att jag inte hade en aning om hur det gått.

Bra gick det dock. Ekipaget kammade hem förstaplaceringen även där och snart fick Malin förfrågan om att prova ut inför EM-laget.

– I och med att det trots allt var osäkert om jag skulle få rida EM eller inte, tyckte Bo (Jenå), Lussan (Nathhorst) och Patrik att jag skulle åka till Aachen för att rida också. Det är ju en väldigt speciell upplevelse, förklarar hon.

En speciell upplevelse blev det utan tvekan. Tillsammans med Bon-Ami tog hon sig hela vägen till finalen, en viktig milstolpe för en tävlingsmänniska som Malin. Hon drivs av att hela tiden bli bättre och att få mäta sig med andra är ett måste. Samtidigt erkänner hon att den där tävlingsinstinkten inte nödvändigtvis är begränsad till tävlingsbanan.

– Om någon säger att en häst inte är bra nog så vill jag gärna ta den bara för att visa att det visst går. Det bästa man kan säga till mig är att man inte tror på hästen, säger hon och ler.

Det stora målet just nu är naturligtvis en plats i landslaget, och att få behålla de bästa hästarna.

– Jag har hästar som kan bli riktigt bra. Just nu vill jag bara rida på och hoppas. Samtidigt kan jag inte oroa mig för mycket utan det gäller att köra ändå om man inte vill tappa motivationen.