Årets hedersprisvinnare: ”Prisutvecklingen på hästar är skrämmande”

Vad betyder ridsport för dig?
– Väldigt mycket, jag har sysslat med det på frivillig basis i 50 år. Det har varit fullt upp hela tiden. Charmen med ridsporten är att det är en individuell sport men man är aldrig ensam, man har alltid en häst att ta hand om. Det är den enda sporten där man har ett levande idrottsredskap med en egen åsikt, vilket gör det fullständigt unikt, berättar Sven Holmberg, pristagare av Årets hederspris, som delades ut på Ryttargalan.

Vad är din egen hjärtefråga?
– Jag kan kanske inte välja ut en, men det jag sysslar med nu inom sporten, Young Rider Academy, att hjälpa unga ryttare att ta steget från att vara lovande ryttare till att vara professionell, är väldigt inspirerande. Det täcker in alla aspekter. Sedan har jag ägnat mycket av min tid, när jag var engagerad i det internationella förbundet, åt dopning och medicinering. Dopning i den här sporten är inte samma sak som inom en vanlig sport. En idrottsman har förhoppningsvis möjlighet att tänka själv, och ta till vara på sin egen kropp, medan en häst inte har det. Därför ställs det större krav.

Vad har varit roligast med livet med hästar?
– Jag har gjort tre saker som står ut, som jag tycker varit riktigt roliga. Det ena var att göra första VM 1990, jag var sportchef. Det var spännande, jobbigt och bökigt. Sedan var det roligt att vara förbundskapten i dressyr, 1988 till 1998. Det tredje är det jag håller på med nu, Young Riders Academy.

Hur ser övriga världen på svensk ridsport?
– Den har mycket gott anseende. Sverige är väldigt väl framme i de flesta grenar, i alla fall de olympiska grenarna. Det syntes inte minst i somras på alla medaljer som togs då. Man ser på svensk ridsport med stor respekt nu för tiden.

Nu för tiden, har det varit annorlunda?
– Ja. Från när världscupen började 1979 fram till någon gång på 90-talet var man i princip glad om en svensk tog sig runt en internationell Grand Prix-bana. Nu är man lite småsur om de inte är bland de främsta. Det fanns inte på kartan för 25 år sedan att en svensk kunde bli Europamästare.

När skedde den stora förändringen?
– Jag tror att det skedde på 80-talet, där man gjorde ett nytt system och en ordning för hur svenska tränare skulle utbildas och fungera. Man byggde upp systemet med C-, B- och A-tränare, det tror jag har haft en avgörande betydelse. Det blir en stabil grund att stå på. Det var ett system man delvis kopierade från Tyskland.

Vilken är den viktigaste frågan för svensk ridsport framöver?
– Få bättre ordning på hästförsörjningen. Organisera hästaveln på ett mer effek­tivt sätt, så att vi producerar fler bra hästar själva. Prisutvecklingen på hästar är skrämmande på det viset att det brakar vidare. Nu är man inte förvånad om en häst kostar tre eller fyra miljoner euro. Det är för dyrt att köpa, man måste få en bättre organisation. Kvaliteten på det vi producerar är bra, men det är för lite och för splittrat. Det är klart att förbundet måste agera som någon katalysator i det.

Finns det något som oroar dig mycket?
– Ja, utvecklingen på tävlingssidan där det blir allt mer vanligt att ryttare får betala astronomiska summor för att komma in på tävlingar. Som Global Champions Tour, där man får betala för att vara med om man inte råkar tillhöra topp 15–20.

– Risken är att det leder till att kvaliteten på ridsporten sjunker, därför att de som är riktigt duktiga ryttare inte får möjlighet att komma in på riktigt bra tävlingar. De som kommer in, där det kostar så mycket, de tjänar rankningspoäng på ett sätt där konkurrensen är mindre och möjlig­heterna att få poäng är större.