Gustaf Johansson: ”Många lever i tron att vi måste ha nerviga hästar”

Jag ser en smått skrämmande utveckling inom svensk dressyravel. Den börjar splittras i två läger med två olika syften. På ena sidan finns uppfödarna vars avelsmål är att få fram fina sporthästar, på den andra de som mer ägnar sig åt, i mitt tycke, gångartsavel som syftar till att få fram flashiga fölungar och förhoppningsvis antingen kunna sälja dyrt tidigt eller få höga poäng på 3-årstest.

Vart tog prestationsaveln vägen? Fortsätter utvecklingen blir det snart som i schäferaveln – en utställningslinje och en brukslinje. Inom hoppaveln är uppfödarna betydligt bättre på att avla på prestation. Där använder de mer än gärna gamla välpresterande hingstar som Baloubet du Roet, Cornet Obolens-ky, Kannan med flera, vilket sportmässigt fört hoppaveln snabbt framåt i  Sverige.

Fortsätter utvecklingen blir det snart som i schäferaveln – en utställningslinje och en brukslinje. Gustaf Johansson.

Vad är då faran med ren gångartsavel? Risken är ett minskande antal svensk-födda dressyrhästar som hävdar sig på högre nivå och sämre temperament/ridbarhet och hållbarhet. Ridbarhetsbegreppet är väldigt intressant. Många lever i tron att vi måste ha känsliga, nerviga hästar för att lyckas i den absoluta toppen. Det kunde inte vara mer fel. Jag är själv tävlingsryttare som tävlat flera hästar upp till och med Grand Prix och är det något jag vet, med största säkerhet, är det att de flesta dressyrryttare är fega och föredrar ”snälla” hästar.

Ridbarhet för mig är en häst som är arbetsvillig, har egen framåtbjudning och bra talang för samling. Gustaf Johansson. 

Ridbarhet för mig är en häst som är arbetsvillig, har egen framåtbjudning och bra talang för samling. Hästar som konstant är spända och springer på rädsla är inte ändamålsenliga. Att hästar som är avlade på prestation dessutom är mer hållbara är självklart. Ses generationer av GP-hingstar i stammen ökar chanserna betydligt för att avkomman ska bli hållbar då dessa hingstar bevisat att de håller för träning/tävling på toppnivå. Även mentalt har de klarat uppgiften, så ett bra temperament kommer ofta på köpet.

Varför väljer folk då att avla på hingstar som inte har presterat på hög nivå i generationer? Svaret på den frågan är enkelt – pengar styr.

Glöm inte att kolla var i stammen du hittar närmsta GP-hingst. Gustaf Johansson.

Om jag ska sälja ett hoppföl är det väldigt svårt att tidigt se om det blir en stjärnhoppare eller ej. Exteriör och galoppkvalitet ger en fingervisning, men merparten av hoppfölsköparna går på stammen. De vill se prestation, helst både på mödernet och fädernet. Det duger inte att fadern är någon som vann sitt bruksprov men sedan aldrig presterade på tävlingsbanorna. Ska man däremot sälja ett dressyrföl är det nästan bara en sak som gäller; den ska traaaaaava! Om den sedan är efter en hingst som aldrig har presterat i högre klasser, förutom kanske unghäst-VM för fem år sedan, spelar ingen roll.

Ska vi då helt sluta att använda yngre hingstar? Givetvis inte. Rätt sorts yngre hingstar är de som ger snabbast avelsframsteg – men glöm inte att kolla var i stammen du hittar närmsta GP-hingst.

Gustaf Johansson

Denna text var publicerad i pappersupplagan av Ridsport, nr 1/2018, första gången. Det är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna.