Klivet från ponny till häst: Ryttare, föräldrar och mental coach berättar

Reportaget publicerades första gången i Ridsport nr 2/2018.

Julia Persson tränade C-ponnyn Poetic Annie i Vetlanda tillsammans med sina storasystrar, som red stor häst.
– Jag hörde att de fick lite annorlunda instruktioner, så jag visste att det skulle krävas en annan ridning, men ändå… Man vet egentligen inte riktigt vilken stor häst man letar efter när man byter från ponny till häst, säger Julia.

Julia red Poetic Annie i hoppning under några fantastiska år. De vann nästan allt som gick att vinna. Förutom SM-guld och SM-silver blev det vinster och placeringar i Ridsport Ponny Cup, Baltic Cup, NM, lag-SM och ponnyderbyt. De samlade på sig massor av Globengehäng, som man fick efter vinst i en medelsvår klass. Lilla pigga Annie hoppade ur alla vinklar och hade nästan alltid den snabbaste tiden.

– Jag kunde vända upp på ett galoppsprång. Det var som om Annie också hade gått banan, säger Julia.
– Men det såg väl inte alltid så snyggt och ordentligt ut.
Snyggt eller inte. Julia vann stilhoppningen – som det hette då – vid SM i Helsingborg 2011.
– Det tycker jag fortfarande var konstigt, säger hon med ett skratt.

Hur gick det då att byta från lilla Poetic Annie till stor häst?

– Vi köpte Warina (f -02 e Wordly-A Jungle Prince, imp Tyskland) och hon var ändå bra. Jag lärde mig mycket på henne, red i Baltic Cup med seger i 1,30 och placering i 1,35, och jag startade henne i 1,40. Men det var ändå inte en häst som jag riktigt klickade med, säger Julia.

”Du måste få en kick av att lära dig”

Inte nog med att det är en stor omställning bara att gå upp på häst. Om man dessutom är van vid att stå överst på pallen kan det bli en mental utmaning att inte längre kunna slåss om rosetterna.

Kjell Enhager är mental coach och föreläser för såväl företagare som idrottsmän. Han poängterar vikten av att inte bara fokusera på yttre resultat:

– Om kombinationen ponny/ryttare har varit bra har du kanske vunnit mycket, utan att riktigt ha koll på din egen insats i det hela. Nu är det en ny kombo som ska fungera, och det sker inte automatiskt. Du måste lära dig proceduren, veta specifikt HUR du gör. Om du inte ”äger” proceduren utan bara fokuserar på yttre resultat, som att vinna, då uppstår oftast en prestationsångest. För mig är att vinna ett kvitto på att jag har gjort rätt saker, att hästen och jag är förberedda. Det kan lätt bli jobbigt och stressande om du bara får en kick av att vinna, i stället för att få den där kicken av att du lär dig, vet hur du kommer vidare.

Mot slutet av ponnytiden rider många ponny och häst parallellt. Så även Julia Persson. Men det var inte helt enkelt.
– Det blev en mer mogen ridning på Warina och när jag ville ta den ridningen till Annie fungerade det inte. Hon blev stimmig och gjorde luftsprång och ville iväg på det sätt hon var van vid. Annie hoppade allt – och fort gick det. Med Warina, som var runt 1,70 och hade en helt annan galopp, blev det att tänka mer på linjerna och var man kunde vända.

Med Warina mötte hon också ett annat motstånd – vuxna ryttare som var både äldre och med mer erfarenhet. Därtill var hindren högre.
– Jag hade ju bara ridit upp till 1,20 eftersom Annie är en C-ponny, så när jag red 1,30-klasser med Warina var det mest att ta sig runt och göra en bra runda. Jag kunde vara rätt avundsjuk på de vuxna, som hade hållit på länge och kunde rida snabba rundor och bara vända upp.

– Warina var så stor, och det kom mer nedslag. I början kunde jag vara nöjd med en runda även om jag hade fyra fel eller till och med åtta fel. Att ha åtta fel med Annie, den tanken fanns inte ens på kartan.

Warina såldes, därmed missade Julia att vara på hög nivå under young rider-åren. Hon fyller 21 i år. Kanske hinner hon rida YR-klasser om familjen hittar en bra häst.

Jämför sig med sina vänner

Men varför är det så viktigt att hänga med som junior och young rider? Som ryttare har du teoretiskt sett hela livet på dig att tävla, till skillnad mot i många andra idrotter där karriären slutar redan vid 30.

Julia funderar lite och säger eftertänksamt:
– Jag ser goda vänner som är där uppe hela tiden. De har kunnat köpa bra hästar, det finns några som har ridit på hög nivå på ponny och direkt blivit kvar på den nivån på häst. Jag hade gärna velat vara där med dem.

– Sedan kommer man lätt ifrån det, om man inte har en häst att rida 1,40-klasser med. Men hästlös blir jag inte. Vi har en gård med uppfödning här utanför Vetlanda och jag rider flera av våra fina unghästar – jag red Perfect Pearl på Elmia och Breeders. Det kändes att det var svårare banor där än på vanliga regionala tävlingar, även om det bara var 1,20-1,25.

Julia letar efter en välutbildad häst som kan gå de där höga klasserna. En häst att tävla parallellt med att hon utbildar unghästar. Unga hästar som så småningom ska klättra i klasserna. Men det tar tid.

– Jag vill inte komma ifrån det för mycket. När man rider unghästar händer det att man åker av ganska mycket. Det finns en risk att man blir lite rädd och försiktig. Nu vet jag i alla fall hur stor häst jag vill ha, säger Julia bestämt.

– Det ska vara en häst med Annies psyke, orädd i alla lägen. Ingen tittig, nervig, som flyger i luften för allting. Jag vill inte stimma runt, för jag tycker om den här ordentliga ridningen. Det är nästan roligare att rida häst än ponny.

”Föräldrarna har här ett ansvar”

Om segrar och placeringar inte kommer som man är van vid gäller det att ha tålamod och förmågan att glädjas i nuet, åt det man har. Det betonar Lars Christensson, domare, tränare och banbyggare i fälttävlan.

Lars Christensson red i landslaget några år och var med att ta EM-guld i lag 1993. Han menar att man måste se långsiktigt på sin tävlingsridning:
– Om du tappar under de första junioråren på häst, och inte når dina mål, blir det en besvikelse. Men det betyder inte att det roliga är slut – allt har precis börjat.

– Hästar är inga maskiner, du kan ha din glädje i att utveckla ett partnerskap med hästen under lång tid. Det går upp och ner, man får lära sig att klara medgång och motgång. Det är ingen katastrof om du inte kvalar eller inte blir uttagen till ett mästerskap.

Där menar Lars Christensson att föräldrar, tränare och förbund har ett ansvar,  så att ryttarna inte känner sig exkluderade och bortglömda vid 22 års ålder.
– Där är till exempel U25-klasser bra. Ryttarna ska känna att det är kul att vara kvar i sporten.

På så sätt är ponnytiden viktig, inte bara för att slipa teknik och ridskicklighet. Den kan också vara avgörande för om man fortsätter i sporten. Åtskilliga framgångsrika ryttare minns åren på ponny med glädje. En av dem är den tidigare landslagsryttaren i fälttävlan, Viktoria Carlerbäck. I våras sade hon till Ridsport:
– Ponnytiden var fantastisk. Jag red och hade roligt. Jag märkte aldrig av någon avundsjuka, trots att det inte var så många barn som hade egen häst eller ponny på den tiden i Borås.

Julia Persson tänker också tillbaka med glädje. Alla kände varandra, det fanns en gemenskap, och dessutom blev hon lite av en idol i och med Annie var så känd. När Julia tog över den lilla connemaran var stoet redan ett känt namn under syskonen Bergdahl, Martin och My.

Julia skrattar lite:
– Alla visste vem jag var och de kände till Annie. Många kom fram och ville ta bilder, jag hade en blogg och det var mycket med nätet. Vi var verkligen ett gäng på den tiden. De flesta har jag tappat kontakten med, eftersom vi inte åker på samma tävlingar längre.

Även för föräldrarna blir uppväxlingen från ponny till häst en omställning. Efter att ha träffats på tävling efter tävling har de fått ett tajt umgänge som plötsligt splittras.

Håkan och Tina Magnusson  från Åseda reste landet runt med sina döttrar Mathilda och Ellinor som tävlade dressyr på högsta nivå. Nu rider båda döttrarna stor häst.
– Det är en viss skillnad. Nu är det mer rida och åka hem, säger Tina Magnusson.

Lars Christensson håller med, föräldrarnas roll förändras, från att ”köra, bära och betala”.
– Det gäller att hitta en balans. Barnen vill vara oberoende, föräldrarna vill fortsätta att vara delaktiga. Då får man försöka hitta ett mer jämställt förhållningssätt för att fortsätta dela gemenskapen.

Föräldrar: ”Ponnytiden var mer social”

Håkan och Tina Magnusson kuskade land och rike runt med sina döttrar under ponnytiden. Nu tävlar båda döttrarna häst. ”Det är en viss skillnad”, säger Tina Magnusson.

Familjen Magnusson bor i Åseda i Småland och deras bästa ponny var C-ponnyn Paulo Pan. Han reds först av Mathilda, sedan av Ellinor, som tog sig hela vägen till EM i Moorsele i Belgien.

Livet förändrades även för Håkan och Tina när ponnytiden var över.
– Ponny är mer en kompis. Det var på en annan nivå, lite enklare. Sedan kom våra unga tjejer på häst och skulle konkurrera med ”tanter”, säger Håkan, som är glad över att de hittade läromästaren Champis (Golden Champ), en bra övergångshäst.

–  Champis var gammal när vi köpte honom, men han var välutbildad och kunde mycket, säger Tina.
– Att köpa en stor häst på EM-nivå är omöjligt för vanliga människor.

Håkan instämmer, och fortsätter:
– Det är sanslösa pengar för en YR-häst eller U25-häst. Alla föräldrar har inte de plånböckerna – det kan röra sig om miljonbelopp. Lite tråkigt, för ridsporten missar säkert många ryttare på det viset.

Ellinor hoppar in i samtalet och säger:
– Då tänkte jag mest på hur häftigt det skulle vara att rida i frack och hatt, men nu för tiden rider jag i hjälm…

Champis var en häst som kunde utbilda tjejerna. Ellinor red honom högt upp i klasserna. Numera är han pensionär och Ellinor har en yngre häst, Pixar, som dock har varit skadad sedan april och inte tävlat på länge. Han är just igångsatt.

Ellinor, nu 24, har ridit YREM i Compiègne i Frankrike, NM och debuterat i GP för unga ryttare före skadan. 2017 blev lite av ett mellanår.
– Det är nog det som flickorna upplever som det tråkiga med hästlivet, att de stora hästarna skadar sig oftare. Paulo var aldrig halt på alla år, vi kunde planera och genomföra allt vi ville, säger Tina.

Håkan och Tina upplever också att ponnytiden var mer social. De åkte till samma ponnytävlingar och träffade samma människor. Med stor häst är det inte så. Ryttarna på häst åker inte till samma tävlingar, inte alla ponnyryttare har fortsatt på häst. De träffar helt enkelt inte sina gamla bekanta på tävlingarna längre.

Tina tycker också att det har blivit mycket mer allvar. Flickorna är vuxnare, nu när de åker på tävlingar är de fokuserade på att visa upp hästarna. Förutom de egna hästarna har de också sin verksamhet, där de rider och utbildar hästar åt andra ägare. Mathilda är 28 år och har arbetat mycket med unghästutbildning på Flyinge.

Det är annorlunda, säger Tina:
– Förr kunde de springa runt och busa mellan ponnyklasserna, nu är det mer rida och åka hem. Visst åker vi med flickorna i dag också, men det är inte på samma sätt.

Mentala coachen: ”Det är din egen tolkning som gäller”

– Hästens gåva är att du växer som människa. Det säger Kjell Enhager, föreläsare och mental coach, som vill sätta in livet i hästvärlden i ett större perspektiv – att vara ryttare är en livsstil.

Kjell Enhager påminner om att ryttare lägger sitt liv, sin själ och sin tid på ridningen. Därför är det också viktigt att fundera över sina värderingar, över prestationer och resultat och vad som egentligen betyder någonting.

Många upplever juniortiden som pressande. Du går över från ponny vid 16 års ålder och du har två år på dig att hitta rätt häst, hinna kvala och rida juniormästerskap. Men som ryttare har du egentligen hela livet framför dig.

– Du kan välja ditt fokus eller din valda sanning. Du kan tänka att ”jag har bara två år på mig” och då kan det medföra oro och stress. Du kan också tänka att ”nu har jag tid att förbereda mig, ha fokus på min egen ridning och det jag ska göra, alla viktiga detaljer, planera och genomföra det med glädje”.

Om du vill bli bäst, bli då bäst på dig själv. Utveckla dig själv, bli komplett.

Att byta från ponny till häst innebär också att man plötsligt tävlar mot vuxna. Det är lätt att känna sig ny och i underläge. Hur kan man tänka då?

– Jag upplever att det är viktigt med ödmjukhet och respekt. Men om jag tror att seniorerna är så mycket bättre, då är det lätt att få dåligt självförtroende. Om jag däremot är trygg i mig själv och min förberedelse, då spelar motståndet inte så stor roll. Då håller jag kvar fokus på min egen ridning.

– Jag kan också tänka så här – jag har ungdomlighet och framåtanda, och det ser jag som en styrka. Och att jag kan lära mig av alla andra ryttare med mer erfarenhet. Knycka deras framgångsrecept helt enkelt.

– Om du har fokus på att vara bättre än andra, att bara se till resultat, kan det ge prestationsångest. Om du däremot känner en glädje i själva prestationen gör det att du upplever kontroll och mår bra. Resultat är ett kortsiktigt sätt att se. Om du vill bli bäst, bli då bäst på dig själv. Utveckla dig själv, bli komplett. Det är din egen tolkning som gäller.

Kompisgänget är en annan aspekt. När du byter från ponny till häst åker du på helt andra tävlingar och träffar andra människor. Du tappar kontakten med många som du tidigare umgåtts med.

– Detta är viktigt för en del. Man får tänka efter vad som är det viktigaste för mig. Rider jag för att det är ett sätt att umgås, eller älskar jag själva ridningen för att det är kul att träna, eller för att utveckla mig själv? Eller är det tävlandet och resultatet som är viktigast? Det finns inget rätt eller fel, bara behov och drivkrafter. Vad driver just dig?

Många idrottsungdomar slutar att tävlingsidrotta när vuxenlivet infinner sig. Varför är det så?

– Det kommer in nya aspekter på livet, kärlek, familj, yrkesval och andra intressen. Det som var viktigt förr blir ointressant och tvärtom. Många tjejer i andra sporter, som till exempel golf, kan komma tillbaka efter att ha fått barn och spela ännu bättre; de har fått ett behov av till exempel kärlek uppfyllt och kan spela med ett annat självförtroende. De är älskade oavsett resultat. Men det där kan nog variera beroende på sport. Ridsporten har ju sina risker, så är det inte i alla sporter.

Kjell Enhager är övertygad om att ridsporten kan lära av andra idrotter.

– En korsbefruktning mellan sporterna är som en gåva till varandra. Om man alltid ser allting i rött och plötsligt tar på sig gröna glasögon uppstår nya perspektiv och kan skapa en ny tanke. Kan man se det på det sättet?

– Du kan börja med dig själv. Jag kan byta glasögon med någon annan. Det är guld värt.

Reportaget publicerades första gången i Ridsport nr 2/2018.