Peter Granath: Avlar vi på talang eller på tidig utveckling?

I höstas såg jag en rubrik i Ridsport: ”Avla på talang – inte på ryttareffekten”. Så glädjande, tänkte jag, tills jag läst krönikan, och konstaterat att skribenten dragit slutsatsen att man uppnår detta genom att avla i första hand på yngre hästar och negligera dem som meriterat sig genom att tävla på högsta nivå, eftersom dessa uppnått sina framgångar i första hand tack vare skickliga ryttare, inte för att de besitter medfödd talang. Min övertygelse är tvärtom att hästar som till exempel Casall eller Cento förvisso knappast uppnått sina resultat med mediokra ryttare, men att varken Rolf Göran Bengtsson eller Otto Becker hade kunnat matcha dem till de lysande framgångar de haft utan att de haft enorm nedärvd talang. Däremot betyder ryttaren enormt mycket för att en unghäst ska kunna göra sig själv rättvisa.

Man ska vara försiktig med att bli entusiastisk över unghästar som visar prov på perfekt teknik över de förhållandevis låga hinder de har att hoppa. 

När jag sedan läst reportagen från KWPN:s hingstshow kan jag inte undgå att ställa mig frågan: ”Avlar vi på talang, eller på tidig utveckling?”. Någon av gångna tiders giganter i ridsportsvärlden, jag tror det var Fritz Thiedemann, sa att man ska vara försiktig med att bli entusiastisk över unghästar som visar prov på perfekt teknik över de förhållandevis låga hinder de har att hoppa. Detta eftersom det kan vara ett tecken på att dessa hinder kräver att hästen ger sitt bästa redan på denna nivå. Unga hästar kan också te sig klumpiga och bortkomna, inte på grund av bristande talang, utan därför att de är outvecklade och omogna såväl fysiskt som mentalt.

Och så denna indexhysteri. Visst kan jag förstå att husdjursgenetiker med intresse för hästavel är ivriga att kunna utnyttja sina insikter i populationsgenetik och visst kan dessa index vara av visst kompletterande intresse, men det går aldrig att komma ifrån att hästavel aldrig kommer att kunna bedrivas framgångsrikt med statistik, matematiska formler och analys av molekyler. Avelsarbete för framgångsrik mjölk- och köttproduktion är någonting helt annat än sporthästavel. Dels rör vi oss med kor och grisar om objektivt mätbara storheter – kilo mjölk respektive kilo tillväxt. Dels kan vi bygga avelsvärderingen på fler individer, slumpvis utvalda för att ge ett förutsättningslöst underlag.

Inom sporthästaveln är avelsmålen så mycket mera komplexa. En hopphäst ska kunna övervinna såväl rättuppstående hinder som oxrar och vattengravar. Den ska kunna galoppera snabbt och besitta tillräcklig ridbarhet för att kunna längas och kortas, samt vara vändbar. Detsamma, förutom hoppkapaciteten, gäller dressyrhästarna. I gengäld behöver de tre goda utvecklingsbara gångarter, medan medioker skritt och trav inte är något stort bekymmer för en hopphäst. Lägg därtill att vi inom mjölk- och köttproduktionen eftersträvar besättningar med hög och jämn produktion, med sporthästaveln eftersträvar exceptionella individer.

Dessutom har fäderna till sporthästar i allmänhet valts ut för att kompensera stona brister. För dem som vill läsa ett mera initierat och kunnigt ifrågasättande av försöken att bygga hästavel i första hand på avkommebedömning och avelsindex vill jag rekommendera Bernard le Courtois’ artikel ”Halte Au BLUP” som publicerades i franska sporthingstboken 1994.

Populationsgenetikerna må ha en hel del av värde att tillföra sporthästaveln, men basen för avelsledningen måste vara personer med mångårig erfarenhet av att utbilda hästar hela vägen från unghäst till svår klass.

Peter Granath
Uppfödare och tidigare hingsthållare

Det här är ett debattinlägg. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i texten.