Uppfödare i världsklass sätter punkt

– Våra hästar har överträffat alla förväntningar. Nu är det spännande att följa våra uppfödningars barn, barnbarn och barnbarnsbarn och så vidare på tävlingsbanorna, säger Margareta Algotsson med ett litet leende samtidigt som hon tar av Fair Mail täcket.

Margareta Algotsson rör sig snabbt och smidigt i stallet runt hästarna på gården utanför Nybro i Småland. Livet bland hästar och som en av världens mest framgångsrika uppfödare av fälttävlanshästar har uppenbarligen hållit både kropp och sinne ungt.
– Men någon gång måste man ju sätta punkt, säger hon.

Det blåser snålt där den småländska granskogen öppnar sig och lämnar plats för Algotssons gård i Körningsven.

Snön hänger i luften, men sedan några år är träningen av gårdens hästar inte så väderberoende. Numera finns ett ljust och luftigt ridhus intill stallet, som har plats för ungefär 20 hästar.

Det finns ingenting i stallet eller i ridhuset som visar hur framgångsrik Margaretas och maken Bo-Christer Algotssons uppfödning av fälttävlanshästar har varit. Inga prisrosetter, fotografier, gehäng eller pokaler. Däremot är två rum inne i det lantliga, gula tvåvåningshuset fyllda av minnen från familjens decennier i fälttävlans världselit.

När Princess Fair hade tävlat färdigt med Margareta Algotsson och dottern Linda Algotsson sattes hon i avelsboxen. Resultatet är känt för de flesta med intresse för svensk fälttävlan och SWB-avel – men det tål att upprepas: tre av stoets avkommor (Stand By Me, Robin des Bois och La Fair) har gått OS, två (Stand By Me och My Fair Lady) har vunnit världscup-finalen. OS-silvermedaljören Wega är dotterdotter till Princess Fair, och Fairnet, som Linda Algotsson red på OS i Rio, är dotterson. Totalt har fem av Algotssons uppfödningar gått OS, ytterligare tre har varit kvalade.

Wega och hennes mamma La Fair ingick i samma svenska OS-lag i London 2012. En unik händelse som fick mycket uppmärksamhet, även internationellt.

– Att ta en OS-medalj… det finns inte mycket som slår det, säger Margareta Algotsson.
– Det var inte bara prestationen i sig som gjorde det till en fantastisk upplevelse. Det var så fina tävlingar, bra väder och så terrängbanan med utsikt över London. Det var helt perfekt.

Margaretas uppfödningar har tagit henne och Bo-Christer runt hela världen – ofta i rollerna som både uppfödare och föräldrar. Deras OS-hästar har tävlats av döttrarna Linda och Sara.

Det var den sedan många år Tysklandsbaserade Sara Algotsson Ostholt som red Wega till OS-silver i London och plötsligt blev ”Silver-Sara” med hela svenska folket. Dessförinnan var Linda Algotsson den syster som lyckats bäst internationellt.

Bo-Christer har ofta rollen som lastbilschaufför genom Europa med familjens hästar och sina döttrar.
– Det har varit många timmar i lastbilen tillsammans. Vi har hunnit prata om mycket, säger han.

Det är svårt att tänka sig att alla de här internationella framgångarna började av en tillfällighet, men så var det. Fälttävlan fanns knappt i södra delarna av Sverige när Margareta Algotsson började sin framgångsrika avel.

Lånehäst gav mersmak

Hon och döttrarna var inställda på att det var hoppning som gällde. Men så dök valacken Caliph (SWB f -75 e Iran-Hyperbole, uppf Sven-Åke Hall) upp som lånehäst i Lindas liv. Han var en riktig läromästare i fälttävlan.

– När jag hade fått smak på det fanns det liksom inget annat, säger Linda som är äldst i systerskaran på tre.

Även den yngsta systern, Cecilia Algotsson, har ett hästintresse, om än inte i samma omfattning som resten av familjen. Hon bor tillsammans med sin familj granne med sin mamma och pappa. Även Linda bor nära familjegården i den småländska skogen.

När Linda drog med mellansystern Sara och föräldrarna i sitt fälttävlans-intresse, som snart ledde till en plats i det svenska juniorlandslaget och JEM-guld med Caliph, var tillgången på terrängbanor och tävlingar i Sverige ännu sämre än nu. Närmaste banan låg i Markaryd, över 20 mil bort. Men med småländsk envishet och uthållighet var detta inget hinder för att utveckla både döttrar och hästar i fälttävlan.

För allt i den här framgångssagan – med det lyckade avelsarbetet, en inspirerande läromästare och döttrarnas ridskicklighet – kan inte vara tillfälligheter och tur, även om det kan låta så när Margareta berättar.

En stark vilja att lära, en förmåga att ta vara på varje hästs enskilda potential och matcha dem rätt, och rätt val av hingstar vid betäckningar borde rimligtvis också ha stor betydelse.
– Vi har ju gjort det här för att vi tycker att det är så roligt. Det är oerhört spännande att följa en häst hela vägen, se den utvecklas och utvecklas tillsammans med den, säger hon.
– När det gäller hästar och deras träning måste man tänka långsiktigt, man måste anpassa utbildningen för varje enskild häst, skapa bra träningsmöjligheter och aldrig ha bråttom.

Ett exempel på professionell matchning med stor fingertoppskänsla är Wega. Hon var stor och lite klumpig som unghäst, vann Breeders som 5-åring, var placerad i UVM som 7-åring men hade efter det en ganska medelmåttig karriär internationellt.

Det var först 2011 som skimmelstoet riktigt blommade ut och under det årets EM-terräng gjorde hon en uppvisning som tog andan ur publiken. Internationellt och av fackpress pekades ekipaget ut som en medaljkandidat inför London-OS. Men för allmänheten i Sverige var Silver-Sara ganska okänd fram till dess.

Prestation är ledordet

Margareta har inget direkt rakt svar på frågan om de hela tiden har haft stora mål för sina hästar, eller vad som har drivit dem. Det handlade mest om att få fram hästar som var trevliga att rida, hästar som hon och döttrarna kunde ha roligt med.

– Men prestation har alltid varit ledordet i min avel, och som jag tror att det är för de flesta uppfödare har jag velat föda upp hästar som kan gå hela vägen till mästerskap, säger hon.
– Och att hästarna kan hoppa har alltid varit jätteviktigt, inte minst för säkerheten i terrängen. Det är mycket tryggare att sitta på en bra hoppare än på en dålig. Jag har aldrig varit direkt rädd när Linda och Sara har tävlat för att de ska skada sig. Jag har litat på hästarna.

Margareta och Bo-Christer har inte haft någon stor uppfödning, totalt handlar det om 32 hästar. Hästarna har varit en hobby och det har fötts ett, två eller tre föl om året. Några har sålts, men då har det framför allt handlat om plats- och tidsbrist.

De upplevelser som jag har fått tillsammans med mina hästar går inte att köpa för pengar.

Pengar har aldrig varit någon drivkraft. Margareta sa konsekvent nej till flera stora bud på Wega efter OS.
– Jag har haft mitt arbete och kunnat försörja mig. Vad skulle jag med mer pengar till? De upplevelser som jag har fått tillsammans med mina hästar går inte att köpa för pengar.

Både Margareta och Bo-Christer är pensionärer. Margareta har arbetat på bank, Bo-Christer som lärare. I stallet finns det oftast mellan 15 och 20 hästar. Förutom Margaretas och Bo-Christers hästar har Linda sina egna samt olika utbildningshästar där. De tre hjälps åt med skötseln och arrangerar ofta olika aktiviteter som träningar, löshoppningar och pay-and-jump i ridhuset. Margareta har länge varit en ofta anlitad tränare och förespråkar allsidig träning och enkel okomplicerad ridning där hästen tillåts att ta initiativ.

”Bakslag hör till”

Framgångssagan har också varit kantad av bakslag.
– Det hör till. Vi har till exempel haft hästar som har varit uttagna till mästerskap och skadat sig precis innan, säger Margareta.

Hon tar bakslagen med fattning och har genom åren insett att de hör till – men när hennes sista uppfödning, Cizeta, förs på tal, är rösten inte riktigt densamma. I historien om stoet som föddes 2013 och hade världscupvinnaren My Fair Lady som mamma och samma pappa som Wega i Irco Mena, finns det en sorg kvar som inte riktigt är bearbetad. Cizeta dog alldeles för tidigt och kanske var detta en orsak till beslutet att sluta föda upp hästar.

Men det blir trots allt föl i Körningsven 2018. Linda Algotssons tidigare Bundeschampionatsvinnare Lilli Pop är dräktig. Och Margareta är fortfarande ägare till Wega som fick två föl via embryotransfer förra året, hemma hos Sara i tyska Warendorf, men Sara kommer att stå som uppfödare på dessa föl.
– Det är faktiskt dags att nästa generation tar över nu. Var sak har sin tid.

Fyra hästar som har betytt extra mycket för Margareta Algotsson: