Hingstbloggen analyserar UVM:s hästar

Tillbaka i gamla knastertorra Sverige igen efter en fantastisk resa till Holland som Tidningen Ridsports ciceron på unghäst-VM. Vilka upplevelser vi bjöds på!

Han har en enorm power i sin mekanik och att sen blott 22-åriga Charlotte Fry red honom som en mästarinna gjorde inte saken ett dugg sämre. Lena Nyström om UVM-vinnaren Glamourdale.

Kvaliteten på hästarna höjs för varje år och standarden på 5-årskullen vi fick se var magiskt hög. Även ridningen utvecklas hela tiden, vilket känns positivt framförallt för hästarna, men även för oss som åskådare, det ska vara njutningsfullt att titta på dressyr!

Tre utländska ryttare vill jag framhålla som enorma sådana. Enorma för att de har känsla, är välutbildade enligt utbildningsskalan (som jag verkligen förordar) och får mig och förhoppningsvis många andra att njuta av upplevelsen att se dem rida. Dessa är Dorothee Schneider, Charlotte Fry och Matthias Alexander Rath. Värdiga representanter för ridning på hög nivå. Generellt är jag djupt imponerad av den tyska ridningen, deras utbildningssystem är gediget och producerar ständigt nya lovande välutbildade ryttare.

Till ekipagen då! 5-åringarna har jag redan skrivit om i mitt första inlägg i torsdags, varför jag helt sonika hoppar över dem, resultaten har ni alla redan tagit del av.

Tre svenska finalekipage
I 6-årsklassen hade vi tre svenska ekipage till final, vilket var roligt som svensk. Såväl Diod (e Ampère-Don Schufro) som Astoria (e Sir Donnerhall II-Quaterback) gav ett lite trött intryck, vilket inte är helt konstigt efter fyra dagar i drygt 30-gradig värme. Personligen tycker jag att Astoria är en väldigt fin häst, som jag tror att vi kommer att få se mycket av i framtiden.

Den tredje ”svenska” hästen var Total Hope (e Totilas-Don Schufro). Han fick, mycket välförtjänt, högt betalt för sin galopp, medan bakbenen inte är riktigt på plats i trav vilket domarna påpekade. Skritten är ju oerhört stor och inte helt lätt att samla. Pernilla André-Hokfelt gjorde vad hon kunde för att få honom att samla ihop sig inför de väldigt avslöjande skrittpiruetterna, i mina ögon väldigt skickligt, men det blev lite för mycket mot piaff och domarna högg som spottkobror. Om inte annat visade Total Hope stor talang för piaff och det i sig känns lovande inför framtiden.

Apropå skritt var detta denna helgens stora ”issue”. Det känns som om domarkollegiet som ska döma unghästar inte riktigt har klart för sig vad de ska betrakta som en god skritt. Det är bra att frågan kommer upp till ytan så att detta kan stötas och blötas bland expertisen, ska man premiera en enorm skritt i dessa klasserna, vilket man mer eller mindre alltid tidigare gjort, eller ska man premiera den mindre skritten som i de flesta fall är lättare att utveckla piaff ur? Det ska bli intressant att följa utvecklingen!

Stora gångarter
För att återgå till 6-åringarna hade vi Donkey Boy (e Dancing Hit-Milan) på en femte plats. Hingsten har ju tre stora gångarter som gör sig väldigt väl i denna typ av bedömning. Det som stör mitt öga något är att Jan Möller-Christensen är något för lång för hingsten och att det ser lite forcerat ut.

På placeringen framför honom har vi Stefanie Wolf på Matchball (e Millenium-De Niro), en högställd välutbildad lättfotad individ, där skritten är den svagaste gångarten.

De tre tätplatserna togs alla av avelshingstar, UVM är ett gyllene tillfälle att marknadsföra sin hingst, evenemanget följs med stort intresse av alla avelsintresserade, och antalet deltagande avelshingstar kändes i år större än vanligt.

Som nr tre placerade sig Hermes (e Easy Game-Flemmingh), en elegant herre med tre eminenta gångarter och hög ridbarhet från stall Van Uytert, väl presenterad av Dinja van Liere. De gjorde den största klättringen efter att ha varit sista finalekipage efter första kvalet.

Vackra Villeneuve
Silvret togs av den vackra och ytterst ridbara Villeneuve (e Vitalis-Dancier), väl visad av Laura Strobel. Hingsten, som jag följt sedan han var 2.5 när han kårades i Westfalen och såldes till Fam Max-Theurer, är en lyckad kombination av sin fader och morfader, Vitalis lite långsamma bakben har fått gott understöd av Danciers betydligt kvickare och fronten är lätt med vacker frambensmekanik.

Jag trodde att han skulle avgå med segern i kraft av sin jämnhet, men domarna hade bestämt sig och letade faktiskt fel, vilket innebar att D’Avie (e Don Juan de Hus-Londonderry) segrade. Severo Jurado Lopez har vårdat denna diamant på bästa sätt, det är en otrolig individ, som så många andra Don Juan-avkommor. Kraften i bakbenen och lättheten i fronten gör att jag blir rent piggig i skinnet när jag tittar på dem. Skritten är av mer moderat slag för denna typ av bedömning men med 8.0 på den och skyhöga siffror på resten, (bla 10 på galopp), var segern hans med ytterst knapp marginal. Hingsten har tyvärr, precis som sin fader, OCD (i en has) och är därför ej tillgänglig för svensk avel. En fantastisk individ är det dock!

Inte bästa rundan
Om vi hoppar vidare till 7-åringarna så hade vi ju Macacho (e Maserati-Camaro M) med där och även om det smög sig in lite spänningar i hästen under skritten, vilka tilltog i galopparbetet, med aktiv svans och vissa bytesproblem som följd och Ebba von Essen inte hade sitt livs bästa tur på honom så känns det ändå som en häst för framtiden. Han har en härlig mekanik i sin gång och verkar ha en god arbetsmoral.

Som femma placerade sig Chippendale-Scandic-sonen Giovanni. Då varken pappa eller morfar hade någon lysande skritt har det inte blivit mycket av den varan. Däremot finns det både trav och galopp så att det räcker och blir över. Galoppen är snudd på FÖR stor, han kommer uppåt och uppåt och landar aldrig. Trots allt imponerande och mäktig.

Vackra dansanta underbara feminina lätta Heileines Danciera (e Fürstenball-De Niro) understödd av välridande Carina Cassoe-Krüth tog fjärde placeringen. Travmekaniken är så skön att skåda att man nästan får tårar i ögonen, skritten är precis lagom och galoppen är inte våldsamt stor, men smidig och samlingspotentialen är enorm, de presterade dagens bästa halvpiruetter i mina ögon.

Norsk ryttare
På bronsplats har vi Fürsten-Look (e Fürstenball-Londonderry) med norskfödda Isabel Freese på ryggen. Hon fick jobba en del för att få grabben att springa framåt, sannolikt var han lite trött idag. Traven belönades med höga 10 medan han kom bakom hjälpen vid några tillfällen i galoppen och det blev totalhaveri vid bytena i var tredje. Skritten håller en god kvalitet.

Silvret togs av Adelinde Cornelissen på Totilas-sonen Governor med en mamma e Jazz, om jag inte har helt fel för mig är han nära besläktad med Adelindes forna tävlingspartner Parzival. Detta är dock en cool kille, inte en panikslagen räddhare på knappa 600 kg som Parzival var i ung ålder. Governor har det mesta man kan önska; tre jämna fina gångarter, en härlig inställning till arbete, en riktigt bra stam och ett fördelaktigt yttre. Han har trots detta aldrig riktigt tilltalat mig som avelshingst och jag kan inte sätta fingret på varför. Däremot föll jag pladask för hans son Kremlin, segerhingst i den Bosch i våras.

En självklar vinnare
Lika mycket pladask föll jag första gången jag såg Glamourdale som 3-åring på samma ställe. Hingsten e Lord Leatherdale-Negro, ägd av van Olst Horses har och har alltid haft en makalös galopp. Som unghäst hade han coola framben när han travade medan han har behövt bygga upp styrka för att få bakbenen att hänga med på tåget. Det gör de nu! Skritten är inte direkt hans bästa gångart men den duger. Han har en enorm power i sin mekanik och att sen blott 22-åriga Charlotte Fry red honom som en mästarinna gjorde inte saken ett dugg sämre. För mig en självklar vinnare, jag skrek nästan lika högt som hans uppfödare när det stod klart att han vunnit!

Detta var allt från mig på ett tag, vi hörs om en knapp månad från Warendorf och Bundeschampionatet. Tills dess ber vi om regn!

Hälsningar, Lena