Christel Behrmann: ”Det måste omedelbart till mer för att stoppa eländet”.

Det var ett par dagar innan jag skulle åka till VM i Tryon. På en hundpromenad med en vän som inte är ett dugg insatt i ridsporten frågade hon hur många grenar som ingick i VM. När jag kom till distansritt undrade hon vad det var och jag berättade. ”Rida 16 mil? Varför då?”, undrade hon spontant.

Frågan var så mitt i prick, och den fick mig att börja se mästerskapsdistansen på 160 kilometer ur andra perspektiv.

Att rida distansritt är en tävling med hästar på ett helt annat sätt än hoppning, dressyr eller de andra grenarna. Här gäller det inte att ha en lydig häst som tar minsta halvhalt och jobbar med schvung och bakbenen under sig. Distansritt handlar om horsemanship, att ta vara på hästens krafter så att den orkar hela vägen.

Det är lite som fälttävlan var förut, när det ingick två distanser och steeplechase som skulle genomföras före terrängritten. Det var något som grundades i det militära, där man ville se vem som var starkast, modigast och mest uthållig. Men fälttävlansgrenen insåg redan för många år sedan att uthållighetstestet var omodernt, att det hade spelat ut sin roll, och plockade bort det.

Så har utvecklingen inom distansritten inte varit. Tvärt om, på senare år har distansritten i stället gått från att vara distansridning till att bli distanskapplöpning. Och det har, som alla vet, inneburit förödande konsekvenser för hästarna. Synen på hästarna som förbrukningsvara, utbytbara sportredskap i kampen om att komma först över mållinjen, har överskridit alla tolerabla gränser.

Många hästar dog i fjol, främst i tävlingar i Förenade Arabemiraten. Vi har sett fruktansvärda  bilder på utmattade hästar som vinglat i mål, eller de som brutit benen när hela kroppen varit slut. Och så hade vi debaklet kring VM-distansen i Tryon.

FEI, som brukar vara en minst sagt trög organisation, gjorde överraskande nog något snabbt och tillsatte direkt efter VM en kommitté med uppgift att snabbt granska reglerna, ta fram nya och sätta gränser. Redan den 15 januari kom kommitténs första rapport genom ordföranden Doctor Sarah Coombs, om nya regler kring reducering av antalet godkända hjärtslag vid vetgaterna. Från 1 februari inför man också begreppet ”allvarlig skada”, att lägga till redan befintliga ”katastrofal skada”, vilket innebär avstängning.

Men det räcker inte, knappt hade den första kommittérapporten publicerats förrän flera hästar reds in i döden. Det måste till mer, omedelbart, för att stoppa eländet: kortare distans, skyhöga böter och avstängning i minst fem år från hela sporten för dem som inte följer reglerna.

Detta är en krönika, ett personligt skriven text där skribenten själv står för sina åsikter. Den publicerades första gången i Ridsport nr 2/2019.