Tennis är min sport. Eller rättare sagt: tennis var min barndoms och ungdoms stora favoritidrott. Jag har tränat tusentals timmar, nött forehand och backhand, finslipat på min inåtskruvade serve och övat upp känslan i att lägga stoppbollar. Men framför allt är det en sak som sticker ut när jag plockar fram minnena från 1980-talets Älmhult ur hjärnans garderober: tävlingarna. Slitsamma tresetare på grus, gemytliga möten inomhus och prestigefajter där man hellre offrade ett lillfinger än att förlora.
Jag älskade att tävla i tennis. Älskade det. Njöt av det. Såg fram emot det. Men det fanns ett enda ställe dit jag i-n-t-e ville åka, ett ställe där kärleken till tävlandet överskuggades av rädslan att förlora: Växjö, staden där jag bor i dag. Jag fasade för att tävla i Växjö av en anledning. Det var vad som hände efter det att du råkat förlora. Då var du tvungen att döma nästkommande match. Alltså: helt ofrivilligt sätta dig i en domarstol, förväntas kunna se om bollen är en centimeter utanför eller innanför linjerna och sedan sitta där som en idiot och ta emot arga kommentarer från spelarna när du gjort fel bedömning.
Jag kan inte låta bli att dra denna kanske närmast drastiska parallell till mitt tidigare tennisspelande när jag tänker på vad som hänt i det enestubbska hemmet senaste veckan. Förra torsdagen hände det nämligen. Lömske Mollgan får frispel, bockar elakt och för första gången under ett pass med sin träningsgrupp ramlar Angelo av sin häst. Ingenting konstigt med det. Det ingår i ridning att råka ut för ofrivillig avsittning, som det så fint heter, och man lär sig av det. Men det slutar som bekant inte där. För när man ramlar av ska man…bjuda alla de andra – som i-n-t-e ramlade av – på tårta.
Ooooookej.
Jag ramlar – sen får du en tårta av mig.
Det låter väl rättvist?
Inte?
Alltså, vad är det med oss svenskar och vårt förhållande till tårta egentligen?
Var gick det snett?
Redan de gamla hovnarrarna hade ibland till uppgift att medelst tårtning förnedra kungligheter och andra mäktiga män. Tårtning är ett sedan länge existerande begrepp i Sverige och världen och vi har sett exempel på när politiker som Jimmie Åkesson och Bosse Ringholm blivit mulade av aktivister med tårtor som vapen.
I tisdags var jag på en presskonferens med anledning av en bandyhall som ska byggas i det lilla samhället Åby utanför Växjö. Jag råkade komma med på den största bilden som publicerades i Smålandsposten i samband med artikeln. Där delar vi i presskåren faktiskt ett märkligt arv med ridsporten. I enlighet med gammal praxis ska nämligen en journalist som råkar bli en ofrivillig linslus i sin egen publikation omedelbart bjuda alla sina kollegor på tårta. Jag tar det igen: först fångas du på bild i en intervjusituation. Du ser i stort sett alltid mer eller mindre galen ut på bilden. Du skäms som en hund. Sedan ska du gå till närmaste konditori, köpa en tårta och säga ”varsågod, mina damer och herrar” till flinande kollegor på redaktionen.
Jag struntade självklart blankt i att följa de gamla oskrivna reglerna. Ingen tårta här inte. Min son har däremot en helt annan inställning till tårtor, vilket gläder mig. Angelo verkar inte se någonting negativt med att bjuda på tårta. För honom är det inte känslan av att sätta sig i en domarstol efter en förlorad match. För honom är allting bara skoj. Och när det hålls på den nivån kan även jag förstå det och göra tummen upp. En googling ger nämligen vid handen att Skolinspektionen funnit avramlingstårtor kränkande och förbjudit fenomenet på åtminstone ett ridgymnasium.
Med Angelo är det turligt nog tvärtom. Hela veckan fram till gårdagens träningspass var ett enda långt planerande för att hitta den perfekta tårtan. Malin, Angelo och LillyBelle har dividerat, köpt ingredienser, letat upp noga utvald dekor och sedan tillsammans gjort klart mästerverket. Så här såg det ut i sin fulla prakt:
Succé var ordet. Tårtan blev uppskattad av såväl den avkastade eleven som av övriga unga ryttare i gruppen. Men det skedde efter träningspasset.
Under träningspasset när Angelo satt på samme urflippade Mollgan såg det ut så här:
Det börjar bli en dyr ovana, det här med tårtor. Fast när det sker med glädje och glimtar i ögonen tycker till och med jag att det är en tradition, värd att bevara.
Tack för att ni tog er tid – jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel om ni vill följa mig där!
Följ Ridsport på