Lätt yrvaken har jag nyss lämnat badrummet och fortsätter in i tvättstugan. Jag kastar en snabb rutinmässig blick ut genom fönstret. Jag brukar göra det. Vet att Tindra alltid brukar finnas i synfältet där hon går i sin egen hage.
Jag ser mycket riktigt Tindra, men det är något fel på bilden. Vår älskade lilla ponny rör sig runt i hagen med tydlig irritation. Det är inte likt henne, hon brukar alltid vara lugnet själv. Jag tittar igen och förstår först inte vad det är jag ser. Jag får nästan blinka en extra gång för att ta in det. En meter till höger om Tindra står en…gris.
Min första tanke är fasansfull: tänk om en hel vildsvinsfamilj invaderat vår hage? Vildsvin är inte att leka med när de känner sig hotade, så mycket vet jag.
Jag står som fastfrusen i golvet en stund. Sedan ser jag någonting i den högra delen av synfältet som lugnar mig. Det är en vuxen man på cykel. Millisekunden senare ser jag vem det är; Benny, vår granne som bor 500 meter bort.
Då trillar polletten ner.
Det är Sonja som står i hagen och irriterar Tindra.
Sonja och kompisen Sally är Bennys tamgrisar. Nu har han tydligen glömt att stänga dörren och grisarna har sett och tagit chansen. Benny har snabbt lyckats fånga in Sally men det är först nu den mer långväga rymmaren Sonja har lokaliserats. Det som först kändes lätt obehagligt har nu blivit vardagskomik i kubik.
Men hur hämtar man hem en förrymd gris? Det finns liksom inga grimmor och grimskaft som passar dessa djur. Benny har med sig en banan. Han bryter av små bitar och försöker locka Sonja ut ur hagen medan Angelo försöker lugna Tindra. Det går sådär. Sonja vill hellre vara med Tindra i hagen.
Då dyker LillyBelle upp som räddaren i nöden. Med samma teknik som hon fintar valfri häst lyckas hon nu domptera även Sonja: en skopa pellets, först bjuda på en, sedan skramla med skopan och se djuret följa efter, med önskan om påfyllning.
Det är en härlig syn att se Benny, Sonja och LillyBelle, denna helt osannolika trio, tillsammans vandra de 500 meterna upp till grisarnas ordinarie bostad.
Livet på landet.
Jag säger bara det.
Livet på landet är speciellt, vad som helst kan hända och vad som helst händer.
Att även livet på hästarnas tävlingsbanor är oförutsägbart har vi fått lära oss under veckan som passerat. Söndagen bjöd på final i laghoppningen där barnen representerar varsitt lag från Växjöortens Fältrittklubb.
Det är med stor oro Angelo och Tindra gör entré som första ekipage. Förra veckans debacle, när Tindra vägrade ut sig i Citygrosshoppet, sitter i och framhoppningen har inte varit någon vacker syn, där Tindra vägrat betydligt mer än hon hoppat och det är en mycket nervös kille som nu rider fram mot det första hindret. Jag ser tidigt att det inte kommer att gå. Tindra tvärstannar, Angelo för ett andra försök med samma resultat, sedan en tredje och avslutande olydnad. Sedan är det över – utan ett enda genomfört hopp.
Angelo gråter, är helt förstörd. Han känner att han svikit laget. Vi förklarar att han framför allt hjälpt laget genom att rida felfritt vid de två tidigare grund- och omhoppningarna.
Sedan följer LillyBelle på Peggy. Inga problem, taktfast och fint tar de sig över alla hinden och ger laget en perfekt start. Det blåser rätt friskt, många hästar blir skraja och nollorna visar sig vara sällsynta i den här finalen, då hindren dessutom höjts några centimeter jämfört med under de två tidigare tävlingarna.
Medan Angelo bedrövat följer utvecklingen inne på ridbanan gör jag detsamma i den förnämliga Equipe-appen. Hemmaryttarna från Lammhult hanterar läget i det närmaste perfekt. När siste ryttare passerat mållinjen står det klart att hemmalagen tagit en dubbelseger. När prisutdelningen ska förrättas nås vi dock av informationen att även Angelos lag ska närvara på innerplan. Han tittar förvånat på oss. Inte heller vi förstår varför laget ska in. De slutade ju på fjärde plats.
När sedan det intellektuella ljuset tänds och jag slås av insikten att prisutdelningen även gäller slutsegraren i serien börjar jag förstå vart vi är på väg. Angelo förstår däremot ingenting. Han är fortfarande ledsen och en åttaåring har inte helt lätt att greppa vilka regler som gäller för laghoppning. Att det sämsta resultatet får räknas bort säger honom ingenting. Men när hans lagkamrater börjar smajla upp sig inser han att någonting riktigt kul är på väg att hända.
– Vann vi? frågar han lagkamraten Isabella Moats.
Hon nickar.
Angelo fattar fortfarande ingenting.
– Vann vi? frågar han igen och vänder sig till Felicia Lundborg, som svarat för en nolla som sista ryttare i laget.
Även hon nickar.
På en sekund förvandlas sedan hans bedrövade ansiktsuttryck till den där äkta oförställda och helt oväntade glädjen.
– Vi VANN! skriker Angelo och tittar på oss.
Halvminuten senare får han ta emot en segerplakett från Smålands Ridsportförbund och ett täcke som är cirka hundra nummer för stort läggs över Tindra.
Från tre ofullbordade hoppförsök till plaketter, täcken och serieseger.
Jag tror faktiskt aldrig att jag sett min son gladare.
Samtidigt tycker jag så otroligt synd om LillyBelle, som visserligen gläds enormt med sin storebror men samtidigt inte riktigt förstår varför inte hon får pris.
Jag försöker trösta henne genom att tala om att hon ridit helt utan rivningar genom hela serien och att det nog inte är många andra som lyckats med det.
Det biter inte riktigt, men sådan är tävlingsidrotten.
Och LillyBelle har en hel del tävlingar kvar på sin drygt fyra månader långa karriär.
Tack för att ni tog er tid – och som vanligt finns jag på Insta som ponnypappandaniel om ni önskar följa mig där!
Följ Ridsport på