Oavsett i vilken ålder du befinner dig är det någonting speciellt som vilar över den sjätte kalendermånaden på året.
Juni.
Fina, gröna, hoppfulla juni.
Månaden då allt växer, då naturen fortfarande är stark nog att orka bära allt det vackra och färgglada innan blomster, gräs och växter ska vissna, dö och åter vända tillbaka ner i den jord de kommit ifrån.
Juni är även månaden då många tar ett farväl av ännu en termin i skolan eller i den klubb i den sportaktivitet de utövar. Det är för de flesta ett positivt laddat farväl, en välbehövlig paus från nödvändiga rutiner som följs av ett för barnen till synes oändligt sommarlov.
Vi behöver ett break ibland, för att uppskatta det vi har.
I går var det dags för Angelo och LillyBelle att ta farväl av terminsträningen på Theleborgs Ryttarsällskap, TRS.
TRS är en klubb som inriktar sig mer på grundträning och social trivsel än på elitsatsning och tävlingsverksamhet. Det är mer fritidsgård än tävlingsarena, mer mys än hets. Barnen har älskat anläggningen från första sekund och trots att de utvecklats till små tävlingsmänniskor uppskattar de träningen på TRS lika mycket som de gillar att tävla för Växjöortens Fältrittklubb. Detta ger dem, tycker jag, det bästa av två hästvärldar.
Det som är bra med ridskoleverksamheten rent allmänt är variationen. Sitta i sadeln och studsa fram på små pigga ponnyer, ta i för kung och fosterland sittandes på en sirapsseg 170-häst eller försöka få en motsträvig C-skimmel att fatta galopp – alla varianter förekommer och tvingar eleverna att hitta nya sätt att lösa problem.
Och så, förstås: det sociala.
– Att träffa alla kompisarna, svarar Angelo när jag frågar honom om vad som är det bästa med att vara med i en träningsgrupp.
LillyBelle håller med honom, men tillägger att det också är väldigt kul att galoppera.
I alla sporter är det viktigaste att 1) ha roligt och 2) lära sig grunderna om man ska kunna ha riktigt kul med sin idrott. Dessa viktiga byggstenar får barnen i TRS, där det med jämna mellanrum arrangeras pizzakvällar med övernattning men där även tränaren Cristin Kullsten under varje ridlektion är extremt noga med att hela tiden gå tillbaka till grunderna.
Angelo och LillyBelle avslutar snyggt, tycker jag, under terminsavslutningen. Angelo rider på monsterstora Rotella, Råttan kallad, medan lillasyster tar sig an slöfocken Tato i det nästan bastuvarma ridhuset. Tempot är lugnt, nästan overkligt saktfärdigt, men det viktiga är att allt utförs korrekt. Efter att ha nött grunder under en lång stund stegras sedan tempot en aning för att så småningom övergå i ridsportens svar på slagskott, serveess och bicykleta: galoppen, LillyBelles favoritsysselsättning.
Det är här grunderna läggs och det är här verktygen i lådan blir fler hos de små ryttarna. Cristin övervakar det hela med örnögon, missar inga detaljer, korrigerar när det behövs och berömmer när det är på sin plats.
När jag frågar vad som är det bästa med Cristin svarar Angelo:
– Hon har ju lärt oss nästan allt vi kan om ridning.
Detta att tränare blir förebilder och idoler för små barn är också någonting som tilltalar mig skarpt. Själv såg jag upp till mina tennistränare som om de vore gudaväsen när jag var liten. De kunde liksom allt, visste exakt vad jag gjort för fel när jag missat en boll. Precis detta ser jag nu mina barn uppleva. De ser med respekt och beundran på Cristin, på Emma som tränar dem här hemma en gång i veckan och på Pernilla, som så lugnt och metodiskt lotsade dem genom laghoppningshelgerna.
Det får mig att må bra.
Tack för att ni tog er tid – och njut av er egen terminsavslutning, vilken det än är! Jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!
Följ Ridsport på