Oavsett om du är ung eller gammal, stor eller liten, oavsett hur mycket eller lite talang du utrustats med eller hur länge du hållit på med det just du gillar inom idrotten finns det naturlagar som du aldrig kan sätta dig upp mot.
Lagar du måste lyda och följa.
Idrottens naturlagar gäller lika för alla och den första, största och viktigaste naturlagen i idrottens osynliga regelverk är denna:
Det finns inga genvägar.
Inga.
Genvägar.
Varför skulle annars hockeyspelarna frivilligt gå på is nu när vi skriver juli och värmebölja?
Varför skulle annars fotbollsspelarna köra stenhårda träningspass i minus tolv grader i januari?
Jo, därför att det inte finns några genvägar till mål som innefattar prestation, tävling och resultat.
Det finns bara Den Enda Omvägen.
Varför vann Björn Borg fem raka Wimbledontitlar?
Varför vann Ingemar Stenmark 86 världscupsegrar?
De tog Den Enda Omvägen.
Denna enda väg mot målen, stora som små, består av träning, träning och ännu mer träning.
Den som tränar mest vinner kanske inte alltid mest, men den som tränar mest är den som är mest förberedd när det väl kommer till tävling.
Och att komma rätt förberedd till en tävling är viktigare än tävlandet som sådant.
Detta har vi funderat en del kring under den senaste veckan i vår familj. Vi har låtit barnen helt själva välja vad de vill med sitt hästintresse, inte försökt påverka dem i någon riktning, bara önskat att de ska ha roligt och sett dem ha det.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka. All träning är inte superkul men all träning är bra.
Vill de bara ta hand om sina älskade ponnyer, rida ut på en tur i skogen då och då och kanske testa några hinder på hoppbanan får de göra det. För detta behövs ingen omväg. Då är det en hobbyverksamhet, något man gör när man känner för det och något som inte har speciellt mycket med vare sig prestation eller tävling att göra.
Men nu har både Angelo och LillyBelle tidigt visat ett brinnande intresse för att tävla, hänga upp rosetter i sina rum och att se mig skruva fast plaketter på boxdörrarna. För att lyckas med det finns det bara en sak att göra. Att ge sig ut på Den Enda Omvägen.
Allt är nytt för oss. När jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen i oktober hade inget av våra barn ställt upp i en enda riktig tävling. Men eftersom de oupphörligt tjatade om att tävla satte vi upp ett mål inför sommaren. Målet var att Angelo och LillyBelle ska komma till start i Karl Oskar Cup i Växjö i augusti. Ingenting annat. Att de sedan tjuvstartat längs vägen dit och kommit igång med sitt tävlande på flera cylindrar är en annan sak. Men deras enda mål för denna vår första säsong är och förblir Karl Oskar Cup.
Efter att både Angelo och LillyBelle fått smaka njutningen av att rida nollrundor på låga höjder med sina A- och B-ponnyer har de nu kommit in i fas två. Den lite svårare fasen. Fasen där hästarna, särskilt Tindra, inte lyder, där det slarvas med framridningar och där tårarna är betydligt fler än rosetterna.
Så, förra veckan fattade jag och Malin ett beslut: det är dags att ta Den Enda Omvägen. Dags att träna, dags att nöta, dags att försöka ge barnen en så bra förberedelse som möjligt inför det som snart väntar. Hittills har Tindra behandlats ungefär som en sällskapshund. Fått göra som hon vill, gullats med nästan in absurdum och givits chansen att bestämma själv vad hon vill göra. Nu handlar det om att ta tillbaka kontrollen, i stort som smått, och kommandot över hästarna.
Att rida terrängbana tillhör den roligare delen av träningen för både hästar och ryttare.
Ena dagen varvas därför trav och galopp i långa ridpass i skogen. Nästa dag ställer vi upp bommar på mark hemma på banan i syfte att stärka muskulaturen för att hoppa högre när det väl är dags.
Här ser jag redan hur barnen suger åt sig information. Sakta men säkert spjälkas slarvet bort och ersätts av fokus. Tredje dagen åker vi iväg till en större anläggning och lägger upp hindren på de höjder som väntar i Karl Oskar. Tårarna när Tindra viker av från oxern ersätts av ett leende när Angelo äntligen får till det. Nästa dag: en stärkande tur i naturen med ett extremt uppskattat badstopp för Tindra och Erika.
Därefter: lugnt, nästan löjligt lågt tempo. Träna på att ha tråkigt och göra saker rätt. Jag sitter ner på en vit bänk och ömsom studerar, ömsom fotograferar när Malin går tillbaka till grunderna, till det långsamma, till bommar på mark och till hinder nästan utan höjd.
– Känns det som att hindren är fånigt låga? frågar hon.
– Jaaaa, säger barnen i korus och liksom väntar på att banan ska göras svårare.
– Ska man hoppa höga hinder varje dag? undrar Malin sedan.
Paus. Två små tänkande hjärnor. Sedan två polletter som ramlar ner:
– Naeee.
Så fortsätter det. Jag hör kommandona.
– Det går får fort, Lilly!
– Inte luta dig framåt, Angelo!
– Du ska inte rusa utan ha kontroll ut i hörnen.
– Rid mitt på bara!
– Sakta av till skritt och klappa om honom. Bra!
Det är ett petigt träningspass jag ser, men ett väldigt bra pass. Den Enda Omvägen är fylld av petigheter och är en mix av grundernas nötning och tävlingens tempofokus. Den är inte alltid rolig att vandra på, men nu har vi begett oss in på den och känner att ridning handlar om teamwork. Och just nu tillåter vi oss att göra ett avsteg från Den Enda Omvägen och tar genvägen till kvalitativ semester. Medan hästarna vilar hemma i hagen njuter vi av två härliga dagar på Öland.
Tack för att ni tog er tid, fortsätt att njuta av den nya härliga värmeböljan och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!
Följ Ridsport på