Efter fyra veckors semester med lugn och ro, med Falsterbo, Danmark, torskfiske och Öland, har jag kastats tillbaka rakt in i Smålandspostens hetluft. Det är fotbollskris i Växjö med två lag, Öster och Växjö DFF, som båda kämpar för sin överlevnad i respektive tabell, det är tränare som får sparken, panikvärvningar görs i sista stund samtidigt som hockeylagen återsamlats och till och med gått på is.
Jag gillar nyhetspulsen, har alltid gjort. Men det faktum att jag åter är i tjänst ger mig små, nästan obefintliga, möjligheter att påverka vad som sker här hemma på gården. Det sker nämligen en hel del saker bakom min rygg som känns aningen obehagliga, mot bakgrund av ett tidigare inlägg här på bloggen som fortsätter att förfölja mig.
Att viska är fult. Den som viskar i någon annans öra än ditt eget medan du själv ser det hända viskar någonting ofördelaktigt om dig. Så är det bara. Och det har viskats, tisslats och tasslats en hel del den senaste tiden. Det handlar om Teeny Weeny. TW. Matvraket till B-ponny jag dömt ut som potentiell tävlingshäst och i ett aningslöst ögonblick utlovade Malin och barnen ”vad som helst” den dag TW mot all förmodan skulle gå felfritt i en lokal tävling. Efter att Malin utnyttjat mitt utsträckta lillfinger och växlat in det mot en Maldivernaresa har munterheten och nyfikenheten varit stor bland er läsare.
Hur går det för TW? har varit en återkommande fråga på sociala medier, följt av en skrattande emoji.
Barnen har till sin oförställda skadeglädje snabbt räknat ut vad som ligger i potten och går flinande runt och mumlar ”Projekt TW” tillräckligt högt för att jag ska höra det.
Jag menade inte allvar med mitt löfte, sa det bara som en kul grej. Att Malin och barnen definitivt menar allvar med Projekt TW är däremot tydligt, sett till de massiva åtgärder de redan satt in.
Flera gånger i veckan ser jag LillyBelle strängt kämpa med det tjuriga och lata djuret på ridbanan och ibland ser det faktiskt skrämmande normalt ut.
I måndags stod plötsligt en röd bil från Distriktsveterinärerna parkerad utanför stallet. Ingenting konstigt med det, tänkte jag. Veterinärbesök är ganska vanliga. Men när Malin sedan glatt går förbi mig och viftar med ett dokument förstår jag vart vi är på väg.
– Vaccinationsintyg för TW, skrattar hon.
Vaccinationsintyg. Ett steg närmare tävlingsarenan för TW. Ett steg närmare förintelsen av min plånbok.
Men samtidigt: vad är ett vaccinationsintyg? Bara ett papper, ingenting annat. Det är knappast papperet som ska tävla, utan en häst som senast i tisdags såg ut så här två minuter efter att vi tvättat hennes päls bländande vit.
Men så passerar ytterligare en dag. Innan jag kastar mig in i duschen för att hinna göra mig i ordning för eftermiddagens arbetspass ser jag att transporten är framkörd. När jag kommer ut ur duschen är transporten borta.
Tre hästar går i hagen.
En saknas.
Gissa vilken.
Snart står det klart att kommandosoldaterna Malin, Angelo och LillyBelle inlett ett nytt hotfullt och strategiskt viktigt uppdrag i Projekt TW. Hon ska träna någonstans, så mycket förstår jag, men var? Kanske tränas av någon, men av vem? Snart får jag svaret.
Den som anlitats för detta mission impossible är ingen småhandlare i branschen utan en av de ledande experterna på små hästar. Tove Modig. Barnens kompis. Tove, som kan rida felfritt med förbundna ögon i lägre klasser. TW ska specialtränas av Tove.
Det är ett diaboliskt skickligt drag av mina tre familjeantagonister.
Visst, TW må vara ett hopplöst fall men vem vet vad Tove kan hitta på?
Sakta känner jag den första spiken slås in i min egen kista.
Tack för att ni tog er tid – jag lovar att uppdatera er om det spända läge som råder. Tills dess får ni gärna följa och interagera med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!
Följ Ridsport på