Peter Ljungcrantz: ”Hög tid för dressyrens egen Jana-debatt”

Ända in på 70-talet ansåg ledningen för ASVH (dåvarande SWB) att hingstar så väl som ston bedömdes bäst genom att titta på exteriören och bedöma skritt och trav vid hand.

Om hästarna bara var byggda på rätt sätt så kunde de automatiskt användas till både dressyr och hoppning. Det fanns ingen anledning att bedöma galoppen och ännu mindre hoppförmågan.

Holsteiner liksom holländska hästar var inte godkända för svensk avel; de ansågs inte ha den exteriör som gjort den svenska dressyrhästen så eftertraktad.

De flesta dressyruppfödarna har i dag som mål att föda upp hästar som går bra på 3-årstest eller 4-årschampionat.

Hoppryttarna började dock tröttna på att köpa sina tävlingshästar från andra länder. Dessutom ville förstås uppfödarna föda upp hästar som ryttarna ville rida på. Avelsledningen menade dock att om bara de svenska ryttarna kunde lära sig att rida, var det minsann inget fel på de svenska hästarnas hoppförmåga.

1972 kallade Erik Nilsén till ett möte i Småland för att diskutera situationen och några år senare bjöd tidningen Ridsport in till en stor paneldebatt i Vetlanda. Debatten blev hetsig och fortsatte förstås långt efter det att mötet var slut. Jana Wannius var en av de mest drivande och därför kallas det fortfarande för Jana-debatten.

Detta blev upptakten till att holsteinerhingstarna Maximus, Conte och Limelight importerades till Sverige och godkändes av ASVH.

Detta, i sin tur, lade grunden till ett helt nytt tänkande inom hoppaveln.

Det är nu tid för en liknande debatt inom dressyraveln.

De flesta dressyruppfödarna har i dag som mål att föda upp hästar som går bra på 3-årstest eller 4-årschampionat. De måste sälja sina produkter så fort som möjligt för att ha råd att driva verksamheten vidare, och det som säljer bäst är hästar med stora, imponerande gångarter.

För att få fram detta seminerar man förstås med hingstar som visar upp sådana gångarter på hingstvisningar, bruksprov och unghästchampionat. Hur de förberetts inför dessa visningar är det ingen som funderar över. Ännu mindre om det verkligen är de egenskaper som bedöms där som sållar fram blivande GP-hästar.

Ska vi kunna fortsätta med dressyrsporten måste vi avla fram hästar som med lätthet gör det som vi begär av dem – och som tycker det roligt.

Peter Ljungcrantz

Är det de hingstarna som har motor och arbetsvilja nog för att tycka det är roligt att bli utbildade upp till svår dressyr? Det var väldigt tydligt under EM i Rotterdam att de blodslinjer som har störst framgångar vid unghäst-VM inte är de som har energi nog för piaff och passage.

Ska vi kunna fortsätta med dressyrsporten måste vi avla fram hästar som med lätthet gör det som vi begär av dem – och som tycker det roligt. Ska detta bli verklighet måste elitryttarna bli tydligare gentemot uppfödarna när det gäller vilka egenskaper de ska avla på.