”Tolv felfria rundor borde vara max ”

Världscupsäsongen 2019–2020 är i gång, och som vanligt begicks premiären i Oslo.

Någon repris av förra årets svensksuccé när Douglas Lindelöw vann fick vi inte se – men nära nog. Peder Fredricson var klart snabbast i den tolv ekipage stora omhoppningen men trots en sansad (ur fredricsonsk synvinkel) runda rev H&M All In ovanligt nog ett hinder.

Det blev ändå en sjätteplats och elva fina poäng. Också Douglas på Casquo Blue och Evelina Tovek på Dalila de la Pomme (felfria på hinder) fick poäng för 14:e- respektive 15:e-platserna.

Den siste i den svenska startkvartetten var Henrik von Eckermann med nye Best Boy. De hade ett nedslag i grundomgången men Henrik blev ändå något av en vinnare, åtminstone för sig själv och sitt stall, för i Best Boy tycks han ha hittat ett fantastiskt komplement till Mary Lou.

Formatet för säsongens världscup är exakt likadant som tidigare. Eftersom det håller bra, och fortfarande lockar såväl ryttare som publik och sponsorer, känns det rätt tryggt. Alla vet hur det fungerar och trots det digra utbudet av andra stora internationella evenemang förblir världscupen en stabil värdemätare och tävling där det både går att vinna stora pengar och att förbereda hästarna för kommande mästerskap. Årets säsong kommer nog att ses som en förberedelse inför det OS som väntar i Tokyo nästa år, förmodligen till förfång för finalen i Las Vegas i april.

Världscupen är också möjligheternas tävling. Det är bara att titta på de ungdomar som ibland smäller till och vinner. Stephanie Holmén är ett bra exempel, ett annat är den 22-årige schweizaren Bryan Balsiger, tidigare YREM-vinnare, som tog hem premiären i Oslo. Nu är Balsiger ingen nybörjare precis, han har ridit i det schweiziska nationslaget flera gånger och startat i åtskilliga stora Grand Prixer. Men han kändes ändå som en frisk fläkt bland alla de mera välkända namnen, och han visade att allt är möjligt.

I Helsingfors däremot, veckan efter, fick vi se en 36-årig veteran i form av Robert Whitaker ta hem både Grand Prixen och världscupkvalet. Där har vi det, praktexempel på den variation en serietävling som världscupen kan bjuda.

Det vi hoppas slippa få se i säsongens världscup är de alltför många felfria rundorna. Det var tolv i Oslo och någonstans där går maxgränsen, annars går spänningen och intresset för klassen förlorade. Italienaren Elio Travagliato hade designat den här premiärbanan och det måste vara hans filosofi med snål tid, optiska svårigheter och precisionsbefrämjande linjer som blir vägledande för hans kollegor. Kul med Travagliato förresten, han byggde ju nationellt i Sverige i somras.

I Helsingfors byggde brasilianaren Jorge Guilherme. Det blev onödigt svårt med en vågmur ur snäv vinkel, placerad bredvid ett annat hinder längs sargen. Hästarna bjöd på sarghindret, särskilt i omhoppningen (vilket Peder Fredricson med Christian K fick erfara). Placeringen var inte riktigt fair mot dessa topphästar som alltid ger allt de har.

För Peder var det extra synd, för fram till dess red han den överlägset bästa omhoppningen. Trösten blev att han ändå leder världscupen, sjua nu, sexa i Oslo.

Nu far världscupcirkusen vidare, söderut, till Lyon kommande helg.

Tummen upp

SVT:s sändningar från världscupen. Särskilt intervjuerna. Direktsändning när det är som bäst.

Tummen ner

Fyra av 27 startande hästar i WC i Del Mar i USA var svenskfödda. Synd att USA-exporterna inte uppmärksammas mer.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Skribenten står själv för åsikterna som framförs i texten. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 20 2019.