Jan Brink: ”Jag har lärt mig av hoppryttarna”

Angelina Brink är nio år och började tävla dressyr med ponnyn Chardonnay 23 i slutet av februari i år. I helgen kom hon tvåa i finalen av Agria Pony Trophy som gick i LB:1 på Elmia. Hade det inte blivit en tvärnit långt innan sista halten, så hade hon vunnit.

– Hemma vänder vi alltid rätt upp utan att göra halt, för vi vet att han kan göra så. Han är en gammal räv, säger mamma Catharina Brink om D-ponnyn Chardonnay 23 som var Mathilde Hannells första tävlingsponny och är 24 år gammal.

Du ska verka som sportmänniska i många år och veta att det är en berg- och dalbana.

– Han gjorde halt själv och det blev två fyror där, både på uppridning och halt. Det kostade henne segern, men hon gjorde ett bra jobb därinne. Samtidigt är det bra att sådant här händer. Du ska verka som sportmänniska i många år och veta att det är en berg- och dalbana, säger pappa Jan Brink.

Kompisarna är halva grejen

Catharina är den som sköter allt kring Angelinas tävlande och träningen hemma. Både för att Jan ska hinna med verksamheten på Tullstorp, men också för att det inte ska bli för stort.
– Allt ska vara en lek – det får inte bli för blodigt allvar. Kommer jag in blir det lätt lite för seriöst, säger Jan och berättar att både Angelina och lillebror Oliver, som är åtta år, har gått i ridskola och Angelina har även varit på ridläger.

– De kan ju rida hur mycket som helst hemma, men för oss har det varit viktigt. Det är där de träffar kompisar som de sedan tävlar ihop med – och kompisarna är ju halva grejen. Dessutom är det inspirerande, säger Jan.

Angelina och Oliver har också fått prova mängder av olika sporter, allt från balett till fotboll.
– De har gjort allt. Vi har nästan försökt att få dem att göra något annat. Jag bryr mig inte om det är ridning eller tennis – det viktigaste är att de hittar något som de brinner för inifrån och då får man stötta dem i det, säger Jan.

Har alltid en dålig dag

– Vi har varit väldigt noga med att det är Angelina som får tjata om att få tävla. När jag anmäler till tävling är hon alltid med och på Elmia har jag väckt henne klockan sex och sagt att ”nu får du gå och fodra din ponny och mocka, så äter vi frukost i lastbilen om en halvtimme”, fyller Catharina i.

Än så länge är hon superfokuserad och vill tävla – och så länge hon verkligen vill, då är jag med på tåget också.

– Hon är en riktig tävlingsmänniska. Hon tävlade första gången i början av året och fick smak för det direkt. Än så länge är hon superfokuserad och vill tävla – och så länge hon verkligen vill, då är jag med på tåget också, säger Catharina och tillägger att det är nervöst att stå bredvid, men att hon har lärt känna Angelinas tävlingspersonlighet efter ett framgångsrikt halvår på tävlingsbanan.

–  Jag har lärt mig hur hon fungerar i stressiga och pressade situationer. Så fort hon vet att det är en större tävling, där hon tävlar mot duktiga 14-16-åringar, då taggar hon till och blir ännu mer fokuserad.

– Sex dagar innan har hon en sådan där dag hemma på Tullstorp då ingenting fungerar. Hon kan inte sitta ner och självförtroendet är i botten. Då får vi jobba med det, och dagen efter släpper allt och så kör hon bara, säger Catharina.

”Du måste vara mycket uthållig”

Att dressyr är en bedömningssport och att domare ibland ”dömer efter olika skalor” är något som Angelina har med sig från start, menar Jan.
– Hon vet mycket väl att det är så ”gamet” är. Imorgon är det en ny dag med nya domare, och ryttaren och hästen ska också göra sitt. Allt kan hända. Så är det bara och man får gilla läget.

Jag lärde mig mycket av hoppryttarna när jag red världscupen och satt och tittade på hoppningen på kvällarna.

– Kyra sa till mig en gång, ”du måste vara mycket uthållig i den här sporten”. Och så är det. Gör du ett bra jobb så blir det bra i längden. Du kanske har någon domare som ”freakar ut” och dömer ner dig lite grann, eller dömer åt andra hållet, men i längden blir det korrekt.

För hoppryttare är det lite mer raka puckar?
– Hoppningen är mycket mer upp och ner. Har du en bra häst är det mycket lättare att vara jämn i dressyren. Men går det lite sämre någon gång så är det inte så konstigt, det är bara att jobba på, säger Jan.

– Jag lärde mig mycket av hoppryttarna när jag red världscupen och satt och tittade på hoppningen på kvällarna. Då kunde Ludger Beerbaum riva halva banan i en klass och sedan gå ner och spela kort med killarna som om ingenting hade hänt. Och tre timmar senare vann han Grand Prixen. Han gick inte och grävde ner sig!

Samtidigt märker Jan hur hoppryttarna kommer till honom när de hoppar bedömningar på sina fyraåringar och säger att ”den domaren tyckte si eller så”.
– ”Där ser du hur det är! Fan, du börjar ju låta som en jävla dressyrryttare!” säger jag då, skrattar Jan.