Del 2: Veterinärerna mår inte bra: ”Jag har sett många med problem”

Anne Haglund, Saxtorps Hästklinik i Skåne, har jobbat som veterinär i 30 år. Hon berättar om ett yrke som utifrån sett är ett drömjobb, men som är bland det tuffaste en människa kan ägna sig åt. Varje vecka tvingas hon släcka liv för individer som kanske hade haft en chans i andra händer. Det sätter sina spår.
– Vårt yrke handlar om att rädda liv, se till att djur blir friska och bra. Men så kommer man till en punkt där vi måste avliva. Ibland kan det handla om en häst som är livskraftig och fungerar bra i hage men som inte går att rida och tävla. Beslutet blir utifrån människans vilja.

Anne Haglund är inte förvånad över undersökningen som visar att veterinärer mår sämre jämfört med andra yrkesgrupper.
– Jag har inte mått så dåligt själv, men jag har sett många med problem.

Hon återkommer till avlivningen gång på gång under vårt samtal. Det är något som en läkare aldrig behöver ta hänsyn till. Men som veterinär ställs du inför beslutet flera gånger i veckan.
– Det är inget du vänjer dig vid. Tvärtom. Det blir bara värre med åren, säger hon.

Som veterinär ska du fatta många beslut, och du ställs inför etiska dilemman.

Anne Haglund

Anne Haglund berättar om hästar som kan ha ett fullgott liv i en hage, men inte håller för ridning och där ägaren vill att hon ska döma ut hästen. Mellan raderna anas också viss kritik mot försäkringssystemet.

– En häst kostar mycket och många vill ha ut maximalt av sin fritid. Du kan inte sälja en häst med problem så då finns inga alternativ. Det blir jobbigt för oss, för vi kan se att hästen kanske hade klarat sig i en annan kontext.

Veterinärer är ofta högpresterande

Ägare och försäkringsbolag kan ha synpunkter och trycka på. Men det är veterinären som slutligen avgör och ska skrida till verket. Anne Haglund funderar åter på sambandet mellan avlivning och den höga självmordsfrekvensen.
– Som veterinär ska du fatta många beslut, och du ställs inför etiska dilemman. Lägg till att du har tillgång till preparat – då kan det ligga nära till hands, säger hon, och tillägger:
– Det finns en aspekt till. Veterinärer är ofta högpresterande från barndomen, med bra skolresultat etcetera. Alltså mycket prestationsångest. Det är svårt i ett yrke där allting inte alltid blir helt rätt och det är levande djur som ”drabbas”, och även deras ägare.

”De har förstört min arbetsglädje”

För fyra år sedan initierade veterinärkollegorna Maria Karlsson och Marita Tauni det så kallade Trubbnosuppropet. Det positiva gensvaret var stort, men näthatet från rasklubbar och uppfödare knäckte Maria Karlsson.
– Jag vet inte om jag över huvud taget kommer att kunna jobba som veterinär igen. Bara jag tänker på det mår jag illa, säger Marita Tauni.

Det värsta var att bli misstänkliggjord, att vi gjorde det för att tjäna pengar.

Marita Tauni

Tillsammans med Maria Karlsson initierade hon Trubbnosuppropet 2015, ett öppet brev till Jordbruksverket och Svenska Kennelklubben som handlade om hur extremaveln på trubbnosiga hundraser skapar stort lidande för hundarna genom andningssvårigheter.

Gensvaret från veterinärer var stort med över 500 underskrifter, men även negativa kommentarer från hundägare och uppfödare flödade. Stressen av hatet på nätet gjorde att Marita Tauni blev sjuk.
– Det värsta var att bli misstänkliggjord, att vi gjorde det för att tjäna pengar när det handlar om hundarnas bästa. Jag blev till och med mordhotad, säger hon.

Näthatet tog mycket kraft

Hatet flödade på officiella sidor och i slutna grupper. På en hemsida hade någon skrivit ”Ser jag henne på gatan ska jag köra över henne”.
– Vi övervägde att polisanmäla, men man ska ju orka också. Det tog så mycket kraft, säger Maria Karlsson som är verksamhetschef för Mittnorrlands Djursjukvård. Hon bloggar även privat och är van vid sociala medier, men blev chockad över tonen.

– Jag tänkte att jag är ganska tuff, men jag var inte alls beredd på debattnivån med personliga påhopp och spekulationer om en dold agenda, att det handlade om prestige och pengar för oss. Man diskuterade inte sakfrågan.

Maria Karlsson bloggar fortfarande men har tagit bort möjligheten att kommentera. Att bemöta kritiken är svårt, men ibland nödvändigt, tycker hon.
– Det gick ju inte att argumentera med vetenskapliga argument, därför tog jag bort kommentarsmöjligheten. Men jag gillar att man vågar säga ifrån, det här med att man ska tiga ihjäl kritik fungerar inte alltid.

Både Maria Karlsson och Marita Tauni är övertygade om att de gjorde rätt med sitt upprop.
– Det svenska och det internationella veterinärförbundet har ställt sig bakom och det har skapat en debatt med förslag om hur aveln ska kontrolleras, säger Maria Karlsson.

För Marita Tauni har dock den personliga kostnaden blivit väldigt hög.
– Jag har frågat mig själv många gånger om det var värt det. Jag älskar djur och älskade mitt jobb och jag var bra på det. Jag är kirurg och hade jobbat i trettio år som veterinär och hade hjälpt många djur. Nu har min arbetsglädje blivit förstörd och de som hatade har gjort så att jag inte kan fortsätta att hjälpa djuren. Jag tror inte att de tänker på det. Att de inte bara förstör för mig utan även för andra djurägare och djur.

”Jag vet många som är sjukskrivna”

– Det är en skrämmande utveckling.
Sofia Stenberg, privatpraktiserande veterinär sedan nio år, känner att klimatet för hennes yrkeskår blir allt tuffare. Och hon ser ingen vändning.

Efter flera dagars ringande får vi äntligen kontakt. Sofia Stenberg, verksam i Stockholm/Sörmland, har bara en telefon och den håller hon avstängd när hon jobbar. Vårt samtal förs på väg mellan två patienter.
– Det är mitt eget val att bara ha en mobil men det börjar bli ohållbart, säger hon och förklarar att hon omöjligt kan ha telefonen på medan hon arbetar med djuren.

Många som ringer möts av telefonsvararen.
– Jag kan förstå att folk blir frustrerade. Deras djur är ju sjuka nu. Men det handlar om hänsyn och sekretess.

Vi jobbar så nära liv och död och ingen mår bra att leva under stress.

Sofia Stenberg

Sofia Stenberg ser veterinärbristen som en orsak till att många inom yrket mår så dåligt. Den innebär stor press – och stress – på dem som är i tjänst.
– Jag vet många som är sjukskrivna eller inte jobbar heltid, samtidigt som tillgången på veterinärer minskar. Det gör att det blir ont om tid för varje patient och svårt att hinna göra allt perfekt. Det är klart att det är en stress.

När hon får höra att veterinärer ligger högt i självmordsstatistiken låter hon inte helt förvånad.
– Vi jobbar så nära liv och död och ingen mår bra att leva under stress. Men om man går så långt som att välja att ta sitt liv finns säkert privata aspekter också.

Utvecklingen oroar henne eftersom en stor del av problematiken ligger i arbetsbördan – som blir allt högre.
– Det går inte att trolla fram 400 veterinärer över en natt. Det är en lång process och en dyrbar utbildning. Det är en fråga för högre instans.
– Samtidigt vet jag att nyutexaminerade kollegor känner sig mer stressade i dag än tidigare. Du har ingen AT-tjänst som läkare har, ingen mentor. Du förväntas vara fullfjädrad veterinär direkt.

Veterinär var tidigare ett drömyrke

Att arbeta som veterinär sågs tidigare som ett drömyrke. Att få hjälpa djur. Rädda djur. För Sofia Stenberg är verkligheten mer komplex.
– Det handlar om så mycket mer. Du ställs hela tiden inför prioriteringar; vad är mest akut? Det kan också vara svårt att hinna ringa upp alla tolv missade samtal du har på mobilen.

Det är inte heller enkelt att koppla bort jobbet. Sofia säger att hon jobbar heltid, men det är en underdrift.
– Man bär med sig tankarna hem, funderar på hur man ska reda ut det. Man använder sin privata tid till att jobba. Lägg till att det blir långa dagar med mycket övertid – du kan inte avbryta ett jobb och bara åka hem.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 23 2019.