Veterinären som satte fart på svensk hoppavel

Han erkänner utan omsvep att han nog hade lite tur. Ingvar Fredricson kom till Flyinge i rätt tid. Det var dags för förändringar – och ett nytt tänk inom svensk hopphästuppfödning.

– Förut ansåg man att hade en häst bara rätt exteriör och bra grundgångarter, då kunde en skicklig ryttare lära den att hoppa, berättar han.

– Gick inte det, var det fel på ryttaren. Att den inställningen inte höll hade hoppryttarna mer och mer insett. Särskilt de, med Jana Wannius i spetsen, som tävlat mycket utomlands och sett vilka hopphästar som fanns i Holland och Tyskland.

– Jag trodde på det som kallades hopphuvud, men det gjorde inte så många fler. Hästens gener bestämmer till 50 procent dess förmåga att hoppa och är de inte begåvade är det inte lönt att träna.

Banbrytande chefsbeslut

Detta hade Fredric med sig när han 1983 inledde sin 15-åriga sejour som chef för Flyinge.

– Redan tidigare hade jag tillsammans med bland andra Jan Philipsson och Staffan Hammarskiöld bildat Mälardalens Varmblodsklubb och en privat hingsthållarförening. Det var en sorts protestgrej, eftersom vi inte tyckte att man idkade prestationsavel tillräckligt intensivt.

Fredric insåg att det måste in nytt blod om Sverige skulle kunna bli konkurrenskraftigt i mer än dressyr och fälttävlan. Nu var han chef för Flyinge och kunde göra något, med hjälp av externa finansiärer.

– Det blev rätt kontroversiellt att tänka på nya blodslinjer. Dressyrryttarna var rädda att de fina anlagen i den svenska dressyrhästen skulle förstöras. Hoppryttarna tyckte tvärt emot.

Internationella kontakter

Men Fredric blickade nedåt kontinenten och tack vare Flyinges tidigare chef Olle Kjellander blev han introducerad i hela uppfödarkulturen i Europa.

– Olle blev en brygga mellan det gamla och det nya, säger Fredric.

Fredric lärde känna Leon Melchior, ägare till Zangersheide.

– Det medförde att vi under en säsong kunde låna Ralmé Z och Alladin Z. Det var de första moderna, toppstammade hopphingstarna på Flyinge.

I samma veva upprättades kontakten med Interbreed AB:s Ingemar Dalhlberg och tack vare det kom Robin Z till Sverige, en då 2-årig hingst som köptes för den stora summan 1,3 miljoner kronor. Den nya hingsten möttes knappast av någon välkomstkommitté, snarare av ett kompakt motstånd från avelsfolket.

–  Det blev dödstyst i stallarna, minns Fredric.

Tre avgörande hingstar

Robin Z blev dock så småningom godkänd, men det krävdes lite mekande. Han fick bara 39 poäng på exteriören men man fick ihop de 40 som krävdes genom att det lades till en extra poäng för hans härstamning.

Stoägarna och sportfolket tackade för hjälpen – det dröjde inte länge förrän Robin Z blev den mest använda hingsten i landet. Tillsammans med Cortez och Irco Marco lade Robin Z grunden till den nya svenska hopphästen.
– De tre hingstarna lyfte svensk hoppsport.

Att så många ston kunde få tillgång till de tre avelsmatadorerna var också ett resultat av att inseminationstekniken utvecklades på Flyinge.

– Jag hade med mig erfarenheter från hanteringen av fryst sperma när jag kom dit. Jag insåg att vi måste få fart på seminverksamheten så att alla stoägare, ända uppe i Norrland, kunde få tillgång till de fina hingstarna.

Uppdaterade tekniken

Tillsammans med veterinärerna Anders och Kerstin Darenius satte Fredric full fart. En ultraljudsapparat inköptes och de utvecklade transportmetoder, forskade och inledde försök med embryotransfer.

Resultatet kom, den svenska hästen började klättra på hoppsportens rankningslistor i takt med att hästar som Irco Mena (e Irco Marco), Butterfly Flip (e Robin Z) och Mynta (e Robin Z) radade upp framgångar.

Men vägen upp blev för brant.

– Medan det har varit full fart i Holland och Tyskland tycker jag att farten i Sverige saktat ner. Vi har sumpat världens chans att nå toppen. Flyinge har inte fått in tillräckligt många bra hingstar, undantaget Cardento.

– Det har investerats för lite på hingstsidan. Man trodde inte att det behövdes mycket pengar för att satsa på topphingstar.

Också möjligheten till vidareutveckligen av hopphästarna stoppades, enligt Fredric. Hans vision av en helhet gick i graven när Flyinges verksamhet på Snogeholm lades ner på grund av uteblivna utbildningsanslag.

– Vi hade kunnat vara världsunika med den bästa reproduktionsteknologin, uppfödning på stora arealer och en sund unghästutbildning. I dag hade det nog inte varit några problem att få anslagen, men vi var väl tio-femton år för tidiga.

Rörelseforskning med genomslag

Ingvar Fredricson har inte enbart hjälpt till med utvecklingen av den svenska hopphästen.

Hundratusentals travhästar kan också skicka honom en tacksamhetens tanke. Det var nämligen Fredrics rörelseforskning på 60-talet som ledde fram till att alla landets (och många utländska) travbanor har doserade kurvor, det vill säga är ergonomiska. »Hästens funktionella anatomi« hette hans forskartjänst vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet.
– Det är rätt roligt, för Lars Roepsdorff har i dag en professur med just den benämningen, berättar Fredric.

Själv höll han till på Saab Scanias flygdivision och hade hjälp av tekniken där.
– Och så hade jag ett labb med rullmatta på SLU. Det var ett anslag från USA som gjorde forskningen möjlig när jag startade 1962.

Bara för att han slutade som chef på Flyinge greppade Ingvar Fredricson inte pen-sionärskäppen. Tvärt om var han, när denna intervju gjordes 2012, fullt aktiv som ordförande i Hopphästklubben, han gav ut dess magasin och han skrev på en bok om Flyinge från stenålder till nutid, som kom ut 2014.

Intervjun publicerades första gången i Ridsport nr 2/2012.
Den var den första i en serie artiklar om personer som fört svensk hästavel och ridsport framåt.